Sf-magasin: Asimov's Science Fiction

Om sf och fantasy

Re: Sf-magasin: Asimov's Science Fiction

Inläggav Sheriffen » fre 23 jun 2017, 13:32

ASIMOV'S SCIENCE FICTION, DECEMBER 2012

Novella
Steven Popkes: Sudden, Broken, and Unexpected

Novelette
Ken Liu: The Waves

Short stories
Chris Beckett: The Caramel Forest
Mike Resnick: The Wizasrd of West 34th Street
Sandra McDonald: The Black Feminist's Guide to Science Fiction Film Editing
Robert Reed: The Pipes of Pan

Poetry
Bruce Boston: Golden People
Karin L. Frank: Flower Power
Robert Frazier: Your Clone Returns Home

Departments
Editorial: Merry Armageddon - Sheila Williams
Reflections: Libraries - Robert Silverberg
Next Issue
On Books: Peter Heck
The SF Conventional Calendar - Erwin S. Strauss

Anmärkning:

Jag nämner gärna att ett sf-magasinnummer i allt väsentligt är en novellsamling med material utöver novellerna och att man kan beställa tidgare nummer av Asimov's Science Fiction från redaktionen. Som vanligt recenserar jag endast novellerna, inget av det övriga materialet.

Om novellerna:

The Caramel Forest av Chris Beckett är det här numrets omslagsnovell, vilket betyder att illustrationen på omslaget illustrerar novellen. Det är faktiskt befängt. The Caramel Forest är en kort men rätt genomskinlig imitation av H. Beam Pipers romantrilogi om Fuzzies och det slags problem som uppstår mellan mänskliga planetkolonisatörer och planeternas urinnevånare, problem som i dessa berättelser grundar sig i attityder slående lika dem hos mänskliga kolonisatörer på jorden genom historien. Dessutom påminde novellen mig, men mer osökt, om Keith Laumers The Forgotten Planet, men det beror bara på att svampar spelar en om inte framträdande så märkbar roll även här. Och det för övrigt i en novell som rinner ut i planetsanden, för precis när det nästan börjar bli intressant huggs alltsammans av med ett banalt slut där de lösa trådarna fladdrar och fläktar, ett slut som närmast känns påtvingar av en eventuell order om tillåtet textomfång från redaktionen.

Mike Resnick tar oss i sin The Wizard of West 34th Street om möjligt ännu ett snäpp nedåt. Det här är en skräcknovell i det övernaturliga facket, alternativt fantasy, och jag vet bestämt att jag läst den här intrigen rätt många gånger förut - en person förmår skåda in i framtiden och hjälper mot ringa ersättning folk att få reda på vad som kommer att eller i alla fall kan drabba dem - och då även med samma numera föga överraskande slutpoäng. Eller så är de varianter jag läst så snarlika denna att de i likhet med de otaliga så kallade roliga historierna om Bellman, norrmannen och fransmannen mycket fort känns som precis samma roliga historia, med undantag av att gruppen skräck/fantasy-noveller till vilka Mike Resnicks novell hänför sig inte är särskilt roliga. Katatoniskt uttråkande vore en mer rättvisande etikett.

Men så, helt plötsligt, slår decembernumret till med omtumlande science fiction som verkligen är science fiction och dessutom innovativ science fiction. Ken Liu gör något alldeles oväntat; han tar tre välkända science fiction-teman - månggenerationsrymdskeppet, evigt liv, och biologisk omgestaltning av den mänskliga kroppen - och väver samman dem i ett innovativt mönster, som han arbetar in i en novell som dryper av sense of wonder. The Waves är så full av originella idéer och nya idékombinationer att det skulle räcka till en romantrilogi, och en sådan får man därför hoppas att han skriver. Det här är science fiction vars perspektiv är svindlande storslaget, och det är science fiction som till fullo utnyttjar genrens inneboende förutsättning, större än för någon annan litteraturform - möjligheten till svindlande spekulation om en tänkbar, ofantligt avlägsen framtid. Det kan hända att detta är årgångens bästa novell. Inte nödvändigtvis litterärt sett, men betraktad som science fiction-novell. Innovativt spekulerande, flödande av sense of wonder. Möjligen med *för* vittfamnande slut, men man kan leva med det.

I The Black Feminist's Guide to Science Fiction Film Editing gör Sandra McDonald något som science fiction också lämpar sig mycket väl för, nämligen extrapolerar en framtid där hon har dragit ut tendenserna i en ideologi, i detta fall feminism, till och bortom den gräns där den förvandlats till en statlig förtryckarmekanism som inte tillåter ifrågasättande eller diskussion. Feminism är förvisso en sympatisk och i dagens värld nödvändig ideologi, men liksom alla ideologier, oavsett hur sympatiska och nödvändiga, skulle den dragen in absurdum bli en förödande förtryckarideologi. Inom ramen för sin dystopi åstadkommer Sandra McDonald samtidigt en stundtals humoristisk novell, som tjusar inte minst cineasten, av både rätt och fel skäl. Originaliteten - i alla fall om man ser till 2000-talets science fiction-litteratur i stort - är uppfriskande.

Gymnasieuppsatser i form av skönlitterära försök kan enstaka gånger vara rätt charmiga, men kräver att en begåvad elev håller i pennan (eller skriver på tangentbordet, antar jag). I princip undangslöst utgörs de förstås av mycket rakt och enkelt berättande i tredje person, ofta utan ens dialog, enligt mönstret ”Först hände det, sedan hände det, sedan hände det, sedan hände det, och sedan var det slut”. Robert Reed behöver alldeles uppenbart stå på tillväxt i allra minst några år till, för han bevisar med sitt försök The Pipes of Pan att han på intet sätt behärskar formen ännu.

Jag tänkte hela tiden på countrystjärnan Kris Kristofferson. Det finn ingenting i Sudden, Broken, and Unexpected av Steven Popkes som motiverar det, möjligen förutom den jagberättande, avdankade rockstjärnans personlighet. Och så passar det att han ser ut som Kris Kristofferson, men det finns inget i novellen som tyder på att han gör det heller. Det är bara som jag tycker. Däremot tyder väldigt mycket på att Steven Popke är professionell musiker, för hans beskrivningar av komponerandet av låtar och studioarbete i en rockgrupp äger en verklighetsprägel som jag som vän och bekant med ett antal rockmusiker, och därför även stundtals gäst under pågående inspelningar, kan garantera är av autentiskt märke. Och det fann jag mycket intressant. Betydligt mindre intressant blir det när Popke övergår till det gamla pulpmagasin-knepet från det tidiga trettiotalet, ”professorn förklarar”. När något i en berättelse på den tiden skulle förklaras för läsaren, frågade hjälten, uppenbarligen stendumt omedveten om sin egen samtids allra vanligaste företeelser, någon professor i närheten, varpå professorn ägnade sju sidor åt att ingående förklara för hjälten hur vad det nu var fungerade. Professorn är här utbytt mot rockstjärnans före detta flickvän, som har hand om en popstjärna som inte finns, utan som är en artificiell intelligens som projicerar sig själv som en tonårsflicka på en skärm, och på det sättet uppträder inför mångtusenhövdade publikskaror. Och vad saken gäller är att komma på hur denna artificiella intelligens egentligen fungerar, för den gör oväntade saker när den börjar samarbeta med rockstjärnan om att hålla en konsert, och så håller den före detta flickvännen föredrag för rockstjärnan, och rockstjärnan håller föredrag för den före detta flickvännen, och naturligtvis blandar Popke därför också tradigt förutsägbart in en romans i smeten, och den allra sista novellen i årgångens sista nummer blir inte bara på tok för lång, den blir efter initialt högt underhållningsvärde en novell av det slag man plågar sig igenom ett par sidor åt gången, och dessutom en novell av det slag som därefter inte belönar en med ett rimligt eller ens särskilt begripligt slut.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Föregående

Återgå till Litteratur

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Google [Bot]

cron