Är det verkligen science fiction?

Om sf och fantasy

Är det verkligen science fiction?

Inläggav Sheriffen » fre 17 okt 2008, 11:45

Dem av er som har 2007 års upplaga - med 2006 års bästa noveller - av Gardner Dozois' "The Year's Best Science Fiction", alternativt novellsamlingen "Show and Tell and Other Stories", kan läsa eller har kanske läst Greg van Eekhouts kortnovell "Far As You Can Go". (Total spoiler följer nedan, så läs inte vidare om sådan inte önskas.)

En välskriven sak som trots sitt korta format lyckas sätta tummen i ögat på ett av problemen med modern - och mycken tidigare också, för den delen - science fiction. I alla fall som jag ser det. För jag undrar vad som egentligen gör science fiction till science fiction?

Den gamla "truismen" (som ofta använts som exempel) att ett icke-sf-verk i en handvändning kan förvandlas till ett sf-verk genom att man i första meningen postulerar att intrigen utspelas i en parallellvärld eller på en annan planet som är mycket lik jorden är förstås nonsens - det enda man då gör är att hänga på det skönlitterära verket en sf-trasa, ett utanpåverk, men i grunden, i kärnan, förändrar man ingenting.

Jag undrar om det här inte ofta görs lite mer sofistikerat, för exempelvis "Far As You Can Go" består bara av påhängd sf-rekvisita, men det finns absolut ingenting som säger att den här berättelsen inte skulle kunna utspelas i vår tid i stället, eftersom intrigen - eller idén - inte kräver sf-rekvisitan. Över huvud taget.

Berättelsen skrevs redan i antiken, av Homeros. På svenska heter den "Odysséen". I den formen var den mycket längre, förstås, men poängen här är en annan - "Far As You Can Go" är på intet sätt beroende av sf-elementen den innehåller. Den handlar helt enkelt om en förödd, dyster framtid där en pojke och hans robot ger sig ut på en fotvandring till havet, för att de vill bort från den hemska ruinstad där de bor och för att de vill söka äventyret. När de attackeras av några otäcka varelser i en underjordisk gång offrar roboten sitt liv för pojken, men eftersom pojken när han lyckats ta sig fram till havsstranden hittar ett robotbatteri som han kan återuppliva roboten med går han tillbaka och gör det, eftersom de är kompisar. End of story.

Den här berättelsen skulle lika gärna kunna handla om en aboriginpojke i Australien som bor mitt inne i öknen och tillsammans med sin dingo ger sig ut på en vandring till världens ände, där han har hört att det stora vattnet finns. På vägen angrips de av något rovdjur och dingon försvarar aboriginpojken, men blir skadad. Pojken lämnar honom täckt av blad och med hälften av deras dricksvatten i en klippskreva med skugga, har när han kommer fram till havet turen att hitta uppsköljt vrakgods i form av desinficerande medel och bandage, och återvänder och räddar hunden, för de är kompisar.

Nu vill jag tillägga att Greg van Eekhouts novell - framförallt första halvan - är välskriven och suggestivt frammanar den förödda, framtida värld där jag-berättaren och hans robot Beeman bor, men på vilket sätt är den egentligen science fiction?

Till skillnad från, låt säga, H. G. Wells' "The Time Machine" är den inte beroende av sf-rekvisitian. Den rekvisitan kan plockas bort, men ta bort tidmaskinen ur Wells' verk och det faller samman som ett korthus.

Och frågan är nu, är inte en stor del av dagens science fiction sådan här rekvisita-science fiction? Och vad är i så fall poängen med den?

Åsikter?

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav pinkunicorn » fre 17 okt 2008, 12:07

Tja, vad är poängen? Författaren tycker om framtidsmiljöer, och placerar därmed sin allmängiltiga historia i en sådan. Vad är poängen med skönlitteratur över huvud taget, och i ännu högre grad vad är poängen att alls göra en genreindelning av skönlitteratur?

En fråga är om författaren själv tycker att det är sf (vilket jag nu antar att den här författaren gör, utan att egentligen veta). För att ta ett motexempel så är Liza Marklunds Sprängaren en alternativhistoria (vilket brukar klassas som sf) eftersom den utspelar sig i ett Sverige som fått OS (och, vill jag minnas, ett par år in i framtiden från när den kom ut). Det är å andra sidan ingen som hävdar att den skulle vara science fiction för det, för det var aldrig Marklunds avsikt; placeringen i framtiden blir nödvändig för att göra det realistiskt med ett OS, och OS kommer dit för att deckarhandlingen kräver det. Om man sedan till lägga någon vikt vid vad författaren hävdar är naturligtvis en annan fråga. Sf-läsare brukar ju glatt adoptera till genren verk av sådana som P. C. Jersild eller Margaret Atwood där författaren bestämt hävdar att de inte skrivit science fiction.
Hans Persson

Bokblogg: http://www.duarvaddulaser.se/
pinkunicorn
Site Admin
 
Inlägg: 710
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 12:53
Ort: Linköping

Inläggav Sheriffen » fre 17 okt 2008, 12:37

Nej, det är klart att indelningar i genrer i sig inte har något egenvärde, faktiskt - annat kanske än som a) vägledare (för det är troligt att någon som gillar Arthur C. Clarke också gillar Hal Clement, medan det inte säger sig självt att samma person gillar Marcel Proust) och b) ett sätt att veta vad man pratar om ifall man ändå vill avgränsa ett visst litteraturfält från ett annat, om än med ofrånkomligen oskarpa gränser.

Att författare som strängt taget inte vet vad science fiction är säger sig inte ha skrivit science fiction trots att de gjort det tycker jag är mindre intressant, och i fallet P. C. Jersild gör han det ju mycket medvetet eftersom han vet att science fiction i alla fall på den tiden då han var som aktivast inte föll i god, kulturell jord här i landet. Lägg märke till att han inte protesterat när hans böcker kallats science fiction utomlands och lägg för all del märke till att han i ett par svaga ögonblick medgivit att han är science fiction-läsare.

Men.

Här är essensen av det jag frågade:

Bör man inte kunna kräva av en science fiction-berättelse att de för science fiction typiska intrigelementen är avgörande och inte bara påhängda och möjliga att avlägsna utan att berättelsen faller ihop?

För är inte poängen med science fiction att den är en spekulativ idélitteratur och upphör den inte att vara science fiction i samma utsträckning som den upphör att vara en spekulativ idélitteratur?

Och är den spekulativ idélitteratur om den inte längre bygger på spekulativa idéer utan bara är genomskinligt fernissad icke-science fiction med enstaka sf-prylar i?

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » sön 19 okt 2008, 10:50

Bör man inte kunna kräva av en science fiction-berättelse att de för science fiction typiska intrigelementen är avgörande och inte bara påhängda och möjliga att avlägsna utan att berättelsen faller ihop?


Jo, i princip tycker jag nog att man ska kräva det.

Nu finns det förstås många gränsfall. Den nämnda novellen, som jag inte har läst, låter som ett. Redogörelsen för den får mig – utan att likheterna i sig verkar särskilt stora – att tänka på George Stewarts Earth Abides, en efter katastrofen-roman om hur den överlevande människospillran långsamt börjar bygga upp ett nytt samhälle på en öde jord. Nominellt kan man nog hävda att i stort sett samma roman kunde ha skrivits om överlevande efter någon fartygskatastrof på en öde ö, eller om de tidiga pionjärerna i något främmande och ödsligt land. Men en av poängerna med romanen var ändå just påtalandet av att vår civilisation är bräcklig och kan gå under, medan om man så vill människoanden ändå är beredd att gå vidare och börja om. Det framstår för mig som ett fullt rimligt spekulativt tema och därmed som godtagbart som sf. På samma sätt menar jag att t ex Cormac McCarthys The Road därmed kvalar in som sf.

Å andra sidan är det inte detsamma som att acceptera rena äventyrshistorier, detektivhistorier eller vad man nu stöter på som sf enbart för att de förlagts till framtiden eller en parallell värld. Spekulationen måste användas till någonting också, eller ha bäring på berättelsens tema såtillvida att det är en avsiktlig och meningsfull poäng med att förlägga en allmängiltig berättelse till en fortfarande fiktiv värld.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Frost » sön 19 okt 2008, 13:38

john-henri skrev:Spekulationen måste användas till någonting också, eller ha bäring på berättelsens tema såtillvida att det är en avsiktlig och meningsfull poäng med att förlägga en allmängiltig berättelse till en fortfarande fiktiv värld.


Jag instämmer, men jag vill samtidigt ge detta en så vid betydelse som möjligt. Med det menar jag att jag inte kräver att berättelsen ska vara omöjlig att berätta i en annan sättning, utan mera att den valda miljön är bärande för upplevelsen av berättelsen. För mig räcker det att sf-elementen är definierande för t.ex. berättelsens miljö och känsla; de behöver inte vara avgörande för handlingen i sig, och än mindre för en eventuell tänkt, allmängiltig tolkning. Det finns trots allt berättelser som med oförändrad sensmoral hade kunnat kunnat berättas i fantasyform, som socialrealism eller som science fiction, även berättelsen i sig ser väldigt olika ut i de olika fallen.

Allt detta blir naturligtvis luddigt, eftersom man alltid kan diskutera ett givet fall huruvida berättelsen lika gärna hade kunnat vara helt utan sf-elementen eller inte, men personligen finner jag sådana diskussioner alltmer ointressanta, helt enkelt eftersom genregränser inte är skarpa. Det är intressant att diskutera vad som utmärker det som odiskutabelt är sf, fantasy, skräck, deckare, vad-du-vill, men jag ser inga poänger med att diskutera gränsfallen.

Apropå sådana här diskussioner blev jag en liten smula upprörd för några dagar sedan när jag lyssnade på en novell på Escape Pod, nämligen #176: How The World Became Quiet: A Post-Human Creation Myth av Rachel Swirsky (som för övrigt är redaktör för fantasypodcasten Podcastle). Steve Eley, redaktören för Escape Pod, såg sig i efterkommentaren till berättelsen tvungen att försvara sitt val att publicera den i en sf-podcast genom att förklara varför berättelsen är sf och inte fantasy. (För egen del tycker jag att den solklart är just fantasy -- möjligen samtidigt sf och fantasy -- dess post-apokalyptiska sättning till trots, men det är inte det jag vill ta upp.) Eley säger* att detta är sf just för dess post-apokalyptiska sättning, men framför allt för dess "themes of forgetting and rediscovery" samt "the cautionary wonder it evokes". För mig framstår detta ganska mycket som ett sätt att säga att "sf är seriös fantastik, medan fantasy är oseriös", och därmed omvänt att "om det har seriösa teman, som 'cautionary tale', då är det sf och inte fantasy". Förutom att detta framstår som grovt ojuste mot fantasygenren känns det också ganska tveksamt att definiera vissa teman som i princip kan utforskas i vilken litterär genre som helst som "det som gör ett verk till sf". I just detta fall framstår för mig berättelsen såsom den är skriven som i första hand fantasy, men med vissa mindre ändringar (ersätta det som jag uppfattar som icke-realistiska element) skulle berättelsen kunna bli tveklös sf. Det är inte berättelsens tematiskt bärande element som gör den till det ena eller det andra, menar jag.

*ca. sju minuter från slutet av mp3-filen
Frost
WAHF
 
Inlägg: 16
Blev medlem: tis 18 mar 2008, 10:08
Ort: Cambridge

Inläggav Sheriffen » sön 19 okt 2008, 16:57

Det stämmer förstås att genregränser inte är skarpa. I själva verket kan goda argument framföras för att de helt enkelt är irrelevanta - en berättelses förmåga att skänka en given läsare en stark läsupplevelse och/eller en berättelses inneboende kvaliteter ur någon av en rad synvinklar (stilistik, intrig, personteckning, etc.) är inte genreberoende, utan (lite trubbigt uttryckt) författarberoende. Det är författarens skicklighet som är avgörande, inte hans/hennes val av skönlitterärt fält att skriva inom.

Den andra grejen är förstås att våra ständiga försök att pressa ned något så amorft och stundtals odefinierbart som skönlitteraturen i diverse olika mycket fyrkantiga lådor är på förhand dömda att ständigt misslyckas. Som allra bäst kan kategoriseringarna bli endast mycket trubbiga verktyg.

Samtidigt fascineras jag av det som påpekas i de båda föregående inläggen, att en berättelse kan vara science fiction så att säga tematiskt även om sf-elementen inte är bärande för själva intrigen. Jag måste medge att jag inte tänkt på saken ur den synvinkeln tidigare och nu slår det mig som obegripligt varför.

Vad gäller science fiction och fantasy så lutar jag allt mer åt den tes som John-Henri la fram härförleden - de båda genrerna är strängt taget inte särskilt besläktade, för science fiction är snarare syster med vad vi brukar kalla allmän skönlitteratur medan fantasy är något helt annat, kanske snarare besläktad med sagor.

Skälet är enkelt. Science fiction är en litteraturform som grundar sig i vår verklighet sådan den faktiskt ser ut och på förnuftsbaserad grund extrapolerar utifrån den. Det vill säga, inom science fiction-litteraturen liksom inom allmän skönlitteratur fungerar inte magi, inom science fiction liksom inom allmän skönlitteratur är vår värld jorden (eller, i avlägsna framtider inom science fiction, någon annan planet i det faktiskt existerande solsystemet eller det faktiskt existerande universum), inom science fiction liksom inom allmän skönlitteratur är naturlagarna desamma som i verkligheten, och så vidare.

Fantasy, däremot, är något helt annat. Den kretsar kring det som omöjligen skulle kunna ske eller vara fallet (i alla fall i denna värld - "Världen är allt som är fallet", för att prata med Wittgenstein), den tar avstamp i något helt annat än science fiction och allmän skönlitteratur. Den tar avstamp i vad som kanske skulle kunna kallas fria fantasier, där det ändå i och för sig kan förekomma tingestar som finns i vår värld (svärd och slott och sådant) men där det även myllrar av sådant som inte ens kan finnas (magiska spjut, alver, tomtar) och där inget är så att säga nödvändigt - det finns ingenting som en fantasyförfattare inte kan postulera, för han/hon har frikopplat sin berättelse från det vi kallar verkligheten.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Martin Andersson » sön 19 okt 2008, 18:31

Sheriffen skrev:Vad gäller science fiction och fantasy så lutar jag allt mer åt den tes som John-Henri la fram härförleden - de båda genrerna är strängt taget inte särskilt besläktade, för science fiction är snarare syster med vad vi brukar kalla allmän skönlitteratur medan fantasy är något helt annat, kanske snarare besläktad med sagor.

Skälet är enkelt. Science fiction är en litteraturform som grundar sig i vår verklighet sådan den faktiskt ser ut och på förnuftsbaserad grund extrapolerar utifrån den. Det vill säga, inom science fiction-litteraturen liksom inom allmän skönlitteratur fungerar inte magi, inom science fiction liksom inom allmän skönlitteratur är vår värld jorden (eller, i avlägsna framtider inom science fiction, någon annan planet i det faktiskt existerande solsystemet eller det faktiskt existerande universum), inom science fiction liksom inom allmän skönlitteratur är naturlagarna desamma som i verkligheten, och så vidare.

Fantasy, däremot, är något helt annat. Den kretsar kring det som omöjligen skulle kunna ske eller vara fallet (i alla fall i denna värld - "Världen är allt som är fallet", för att prata med Wittgenstein), den tar avstamp i något helt annat än science fiction och allmän skönlitteratur. Den tar avstamp i vad som kanske skulle kunna kallas fria fantasier, där det ändå i och för sig kan förekomma tingestar som finns i vår värld (svärd och slott och sådant) men där det även myllrar av sådant som inte ens kan finnas (magiska spjut, alver, tomtar) och där inget är så att säga nödvändigt - det finns ingenting som en fantasyförfattare inte kan postulera, för han/hon har frikopplat sin berättelse från det vi kallar verkligheten.


Helt fri är inte fantasyn -- den måste följa sin egen inre logik, även om den logiken är påhittad av författaren. Om man kan förvandla folk till grisar med hjälp av några lustiga ord i kapitel ett men inte i kapitel fem, så måste det finnas ett internlogiskt skäl till det (t. ex. att det är tisdag och magi bara fungerar på lördagar). Men OK, "startpunkten" så att säga är helt fri.

Jag tror det var Terry Pratchett som sa att fantasy är lite som hästskit -- släpper du en enda liten bit hästskit i en hink med grädde så är den ohjälpligt kontaminerad och kan inte användas som grädde längre, medan det omvända (att hälla grädde på hästskiten) inte skulle kontaminera hästskiten. Samma sak är det med fantasy -- du kan ha en historia med rymdskepp, plasmavapen, rymdvarelser och genomtänkta naturvetenskapliga koncept, men en enda liten besvärjelse som funkar och historien hamnar obönhörligen i fantasygenren.
Så funkar det inte med SF. Man kan släppa en liten SF-grunka i en "realistisk" historia utan att denna genast hamnar i SF-genren.
"No matter how subtle the wizard, a knife in the back will seriously cramp his style." -- Vlad Taltos
Martin Andersson
Letterhack
 
Inlägg: 437
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 18:42
Ort: Göteborg

Inläggav john-henri » sön 19 okt 2008, 19:06

Inte ointressant i sammanhanget är, tycker jag, det resonemang som Samuel R. Delany för i sin The American Shore, en boklång semiotisk analys av Thomas M. Dischs novell "Angoulême". Det intressanta här är att "Angoulême" ingår i episodromanen 334, som är en dystopisk vision av ett New York i förfall cirka 60 år in framtiden. Andra av episoderna i boken har odiskutabla extrapolerade eller spekulativa drag som befäster skildringens placering i tid och rum; i själva verket är det här ett av Dischs mest genomarbetade verk och en av sf-litteraturens bestående triumfer. Men, och detta är poängen, i just "Angoulême" finns inte bara inga av de dragen, utan i själva verket över huvud taget ingenting alls som anger att novellen är någonting annat än en fullständigt realistisk samtidsskildring: den skildrar mycket plågsamt hur ett gäng barn bestämmer sig för att för skojs skulle slå ihjäl en ensam kvinna på väg genom Battery Park. Delany argumenterar vältaligt för att novellen är science fiction av två skäl: författarens intention samt det större sammanhang i vilket den är infogad, och som gör den till en ögonblicksbild från framtiden, även om den placerad i ett annat sammanhang utan textändringar skulle kunnat uppfattas som en ögonblicksbild ur nuet eller ur det nära förflutna.

Jag är starkt benägen att hålla med Delany här, samtidigt som jag förstås inser att just "författarintention" är ett både besvärligt och litterarutvetenskapligt kontroversiellt begrepp. Besvärligt är det eftersom den enda som rimligen fullt ut känner författarens intentioner är författaren själv, och det är också det som gör begreppet kontroversiellt: varför lita till vad författaren hävdar, särskilt i de fall då en närläsning av verket tycks strida mot vad författaren eventuellt hävdar varit syftet med det?

Inte desto mindre är Delanys resonemang tilltalande genom att betona vikten av att se till helheten snarare än elementa. Längre litterära verk är, kan man förmodligen hävda, sammansatta av sinsemellan skiftande episoder och skeenden; de har olika inriktning, funktion och syften i verket och många kan helt sakna spekulativa inslag men trots det vara integrerade och nödvändiga delar av verk som är sf. Liksom det inte sällan finns episoder som lästa ensamma framstår som ren fantasy men som insatta i sitt sammanhang kan visa sig ingå i ett samtidsrealistiskt verk (där de kan vara drömsekvenser eller metaforiska sekvenser).

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav jophan » ons 21 okt 2009, 11:22

pinkunicorn skrev:Sf-läsare brukar ju glatt adoptera till genren verk av sådana som P. C. Jersild eller Margaret Atwood där författaren bestämt hävdar att de inte skrivit science fiction.


Atwood preciserar sig i den här Wired-intervjun: "I like exact labeling".
Johan Anglemark
jophan
Site Admin
 
Inlägg: 2147
Blev medlem: ons 01 nov 2006, 10:50
Ort: Storvreta


Återgå till Litteratur

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron