Världens bästa sf-bok

[john-henri]

Tsk, hur kan ni komma ihåg fel på titel? Ben Reichs jingel i The Demolished Man glömmer man aldrig. Även om jag inte vågar läsa om boken, skrämd av den besvikelse jag faktiskt kände när jag härom året läste om Besters andra stora roman The Stars My Destination, som jag alltid kommit ihåg som den jag tyckte mest om.

Fast fortsätt den här leken ni; jag råkade bara titta förbi och har inga sådana ambitioner.

John-Henri

[Sheriffen]

John-Henri och jag har känt varandra i nu över trettio år, sedan jag var liten pilt och han ändå lyssnade till det jag hade att säga med samma respekt som han lyssnade till dem som var betydligt äldre.

Så, med all respekt för en av mina bästa vänner, han har helt enkelt bara tvärfel.

The Stars My Destination är ett av sf-litteraturens absolut största verk, och i sken av den kan - just det, John-Henri - Robert Heinlein typ hoppa i tunnan.

Kör hårt,
Sheriffen

[Johan_L]

Håller med. Jag och forodrimiten Håkan Malmberg hade en gång en diskussion om huruvida "The Stars My Destination" var den bästa eller bara den näst bästa SF-romanen genom tiderna.

(Jag höll på "Hyperion" som den bästa.)

[john-henri]

Håller med. Jag och forodrimiten Håkan Malmberg hade en gång en diskussion om huruvida "The Stars My Destination" var den bästa eller bara den näst bästa SF-romanen genom tiderna. (Jag höll på "Hyperion" som den bästa.)

"Bästa" hur då? Plötsligt blir jag vagt fascinerad. Kan man verkligen hävda att en enda roman är den "bästa" sf-romanen genom tiderna? I så fall antar jag att det också finns en "bästa" kriminalroman, en "bästa" historisk roman, en "bästa" psykologisk roman.

Jag mäktar nog inte, är jag rädd. Mina "bästa" sf-romaner blir hur jag än gör betydligt fler än en, bland annat därför att försöken att jämföra Wells Tidmaskinen med Sturgeons Mer än människa med Le Guins Mörkrets vänstra hand med andra titlar som anmäler sig av (förvisso) Bester, Dick och så vidare fram till Simak, Sterling och Wolfe blir mig övermäktiga.

John-Henri

[Merry]

Fast fortsätt den här leken ni; jag råkade bara titta förbi och har inga sådana ambitioner.
John-Henri

Såvitt jag förstått det, så går leken inte ut på att vara bäst på att gissa böcker eller bäst på att komma på citat som ingen annan kan gissa (vilket är en baggis); den går ut på att vara en lek. En sällskaplig dylik, där man gissar citat och sedan gör jobbet att komma på ett lagom svårt citat för att fortsätta den.

Vad jag egentligen vill säga är att det skulle vara roligt om de som inte vill fortsätta leken också låter bli att svara.

(Om någon inte håller med om min uppfattning så får ni självklart argumentera emot.)

[Sheriffen]

Nä, du har rätt, Merry. Fast jag tror att Johan klipper av den här biten om bäst science fiction snart och gör en egen tråd av den.

Och då kan jag passa på att säga att jag håller med John-Henri om att det inte går att plocka fram världens bästa sf-roman eller dito novell. Vad man måste göra, tror jag, är att försöka åstadkomma något slags urval av sina preferenser inom olika riktningar av sf eller något, om än också det är en trubbig metod (fast någon bättre finns inte, som vanligt när vi pratar amorfa ting som litteratur som inte låter sig gränsdras i egentlig mening).

Man skulle kanske kunna tänka sig att välja ut sina tre favorit-space opera, sina tre favorit-cyberpunk, sina tre favorit-samhällskritiska sf-romaner, och så vidare. (Fast med hänsyn till att de här och andra avdelningar förstås griper in i varandra - som sagt, gränsdragningar är knepigt.)

Ska jag själv bara så här på rak arm välja några böcker som avgjort hamnar på min tio i topp skulle det kanske bli de här, typ:

Clifford D. Simak: City
Jack Vance: Demonfurstepentalogin (jag ser den som ett verk här)
H. G. Wells: The Time Machine och War of the Worlds
Alfred Bester: The Stars My Destination
Ray Bradbury: The Illustrated Man

Ja, och så där kan man hålla på.

Men någon meningsfull jämförelse mellan exempelvis Ray Bradbury och Alfred Bester tycker jag inte låter sig göras. Deras anslag är väsensskilda, typ.

Kör hårt,
Sheriffen

[Johan_L]

Kan man ha en tio-i-topp-lista kan man väl ha en en-i-topp också. :D

Men det klart att det inte finns några fasta principer för sådant här - mycket beror väl på vilket humör man är på, vad annat man läst nyligen, vad diskussionens kontext är, och så vidare.

[john-henri]

Listtillverkningen är dock en hedervärd och uråldrig syssla inom fandom. Redan på de första kongresserna i Stockholm i slutet av 1950-talet ordnades omröstningar om vilka sf-romaner deltagarna tyckte bäst om. Och i fanzines började sådana läsarlistor förekomma i mitten av 1960-talet, först, har jag för mig, i Sven Eklunds fanzine Makromegas.

Så varför inte leka?

Det finns, som, sagt, väldigt många tänkbara sätt att uppställa listor. De historiskt viktigaste romanerna, de litterärt förnämsta romanerna, de banbrytande och nydanande romanerna, de som format sf-litteraturen. Och så vidare. De flesta av de här listorna har jag tillverkat inte bara en gång utan många. Så låt mig pröva någonting alldeles annat: de sf-romaner jag själv minns med allra störst förtjusning, följaktligen de som fått mig att bli entusiast och så småningom fan och dessutom fortsätta att vara båda delar.

Och utan inbördes rangordning och utan att jag inte om en kvart skulle vilja lägga till eller dra ifrån en eller annan titel får jag i så fall den här alldeles splitter nya listan:

Det här är de jag läste före 13 års ålder och som gjorde mig till sf-fan:
Poul Anderson: Brain Wave
Alfred Bester: The Stars My Destination
Fredric Brown: The Lights in the Sky Are Stars
Arthur C. Clarke: Childhood's End
Robert A. Heinlein: Starman Jones; Have Space Suit – Will Travel; Double Star; Citizen of the Galaxy
Clifford D. Simak: Time and Again
Wilson Tucker: Wild Talent
A. E. Van Vogt: Slan

Det här är de jag läste fram till 25 års ålder och som fick mig att fortsätta att vara fan:
Brian W. Aldiss: Greybeard
Marion Zimmer Bradley: The Bloody Sun
Samuel R. Delany: The Einstein Intersection; Nova
Philip K. Dick: The Man in the High Castle; Galactic Pot-Healer; Martian Timeslip; Do Androids Dream of Elecctric Sheep?
Keith Laumer & Rosel George Brown: Earthblood
Ursula K. Le Guin: The Left Hand of Darkness
Ward Moore: Bring the Jubilee
Keith Roberts: Pavane
Joanna Russ: Picnic on Paradise; The Female Man
Theodore Sturgeon: More Than Human
Gene Wolfe: The Fifth Head of Cerberus
Roger Zelazny: This Immortal

Fler finns säkert. Och en vacker dag fortsätter jag kanske. Nån annan som har lust att leka?

John-Henri

[Sheriffen]

Jag måste nog göra det här på ett lite omständligare sätt än John-Henri, för den bok som gjorde mig till sf-fan har jag fortfarande inte läst.

Faktiskt.

För så här: när jag elva år gammal satt på farmors altan i Grekland och åt lunch höll min far på att läsa en bok som han lagt på matbordet medan vi åt. Jag frågade vad det var för bok, eftersom den var på franska och jag inte kunde se efter själv (min far studerade och bodde i Paris under sina ungdomsår och talar och läser flytande franska). Då berättade han intrigen, så långt han nu kommit i boken (ungefär halvvägs, kanske). Den intrigen grep mig så ofantligt att jag frågade min far hur man fick tag på sådana böcker och då berättade han om science fiction. Jag gör som förra gången jag berättade det här - någon som kan gissa vilken bok det var min far läste?

Nåväl, tillbaka i Sverige köpte jag omgående Wahlströms minipocketar Mardrömmen från urtiden, Tvekamp i kosmos och Monstret från rymden. Alla tre miniantologier med två noveller i varje. Fredric Browns Tvekamp i kosmos - originaltitel: Arena - anser jag fortfarande vara en av historiens bästa sf-berättelser och jag läser regelbundet om den vart femte år ända sedan dess. Även de andra berättelserna grep mig, men kom inte i närheten av just Fredric Browns.

Så det blir den andra berättelsen som gjorde mig till sf-fan.

Den tredje kom senare samma sommar, i form av nummer 1 i Lindfors serie Science fiction-serien. Med andra ord, Jack Williamsons roman "Rymdlegionen".

Och därmed var jag helt avgjort och ohjälpligt sf-fan.

A. E. van Vogts "Slan", Alfred Besters "Tigermannen" och Isaac Asimovs "Stålgrottorna" byggde på alltsammans, främst då de båda förstnämnda.

Av dessa får "Tigermannen" bli den fjärde på listan, för den har gjort det i särklass mest bestående intrycket.

Och nummer fem blir en bok som min far gav mig när han upptäckte hur det var fatt, Ray Bradburys novellsamling "Den illustrerade mannen" (jag fick för övrigt i rask takt även merparten av Pan/Norstedts övriga Bradbury-utgivning av honom).

Möjligen lite märkligt i mitt fall är att Clifford D. Simak inte alls finns representerad bland de allra tidigaste sf-noveller/romaner jag läste, för han kom senare för min del.

Men gjorde alltså ett så ofantligt intryck att jag inte med någon rättvisa kan säga att inte även han i mycket hög grad bidrog till att jag alls fortsatte att läsa science fiction, även om jag alltså inte hittade honom förrän i sjuttonårsåldern. Faktiskt.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

En bok måste läggas till dem jag listar ovan. Percy Mac Mahons och Edward Mazes "Kirre, Pirre och Kalikolins pipa". Den högläste min mor för mig och min bror när vi var små, flera gånger, utan att vi i och för sig såg den som science fiction (vilket jag och min bror inte ens visste vad det var för något).

Det här är en märklig bok.

Jag har i alla år trott att den besynnerligt nog originalutgavs i svensk översättning av Gebers 1956, för någon originaltitel anges inte i boken. Nu hittar jag originaltiteln på nätet (det har aldrig någonsin fallit mig in att söka tidigare!): "Kirie, Pirie, and Kalikoolin's Pipe".

Det här är en bok som jag inför en ny upplaga av Illustrerad bibliografi över science fiction och fantasy försökte få Sam J. Lundwall att ta med, men han trodde inte på att den fanns. Han hittade den inte. När jag för något tiotal år sedan såg att han utgivit ytterligare en upplaga utan att boken fanns med, skickade jag honom fotokopior på omslaget, försättsbladen och första kapitlet. Vi får hoppas att den kommer med i nästa upplaga, om någon sådan dyker upp.

Och så till det väsentligaste: det här är en enastående, mycket originell, mycket välskriven och mycket fantasifull science fiction-roman med urläckra illustrationer. Jag har den kvar och vet. Den fungerar lika bra för barn som för vuxna. Jag skulle med stor emfas vilja rekommendera er som inte har läst den att skaffa den - jag vågar utlova en gripande läsupplevelse, helt seriöst.

Kör hårt,
Sheriffen

[rkaj]

[...]när jag elva år gammal [...] höll min far på att läsa en bok som han lagt på matbordet medan vi åt. Jag frågade vad det var för bok, eftersom den var på franska och jag inte kunde se efter själv [...] Då berättade han intrigen, så långt han nu kommit i boken [...] Den intrigen grep mig så ofantligt att jag frågade min far hur man fick tag på sådana böcker och då berättade han om science fiction. Jag gör som förra gången jag berättade det här - någon som kan gissa vilken bok det var min far läste?

Jag gör ett försök, och antar att boken var på franska i original. I så fall bör det vara något av Jules Verne. Han har skrivit åtskilliga böcker vars idégrund och intrig fascinerade mig väldigt, men Från jorden till månen får bli min gissning!

Jag har i alla år trott att den besynnerligt nog originalutgavs i svensk översättning av Gebers 1956, för någon originaltitel anges inte i boken. Nu hittar jag originaltiteln på nätet (det har aldrig någonsin fallit mig in att söka tidigare!): "Kirie, Pirie, and Kalikoolin's Pipe".

Det verkar faktiskt stämma. Enligt http://sv.wikipedia.org/wiki/Edward_Maze bodde han i Stockholm och boken kom ut på Svenska 1956 och senare, 1964, även på engelska.

[Sheriffen]

Ah, nej, det borde jag nog ha talat om - den bok min far läste var en fransk översättning av ett amerikanskt original. Jag kan tillägga att boken räknas som en av science fiction-litteraturens klassiker.

Fascinerande att det stämde att "Kirre, Pirre och Kalikolins pipa" kom ut som översatt original!

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Idiotiskt, antar jag, har jag sedan inläggen ovan skrevs funderat vidare på vilka romaner från mer modern tid som på samma sätt som de jag nämnde lever kvar i minnet och blivit touchstones, texter som för mig definierar och förklarar mitt intresse för sf. Så väldigt många har jag inte ens lyckats komma på, och då talar vi ändå om en avsevärt längre tids läsande än den som täcktes in av de första två korta listorna. Å andra sidan har jag för all del hela den här tiden läst betydligt mer som inte varit sf än som varit det. Men i alla fall.

Så okej. Sista listan, då: sf-romaner lästa för första gången efter 25 års ålder som visat att de var idé att fortsätta på den inslagna vägen:

Michael Bishop: Brittle Innings
Michael Chabon: The Yiddish Policemen's Union
Samuel R. Delany: Triton
Thomas M. Disch: On Wings of Song
Karen Joy Fowler: Sarah Canary
Nicola Griffith: Slow River
Joe Haldeman: Camouflage
Maureen F. McHugh: Necropolis
Tanith Lee: Drinking Saphire Wine
Barry Malzberg: Galaxies
Vonda N. McIntyre: Dreamsnake
Joanna Russ: The Two of Them
Robert Silverberg: Dying Inside
Bruce Sterling: Schismatrix
John Varley: Iron Beach
Connie Willis: Doomsday Book
Gene Wolfe: The Book of the New Sun

Säkert finns det fler. Liksom det finns författare jag gärna skulle ta med för det samlade intrycket av flera romaner, även om ingen enstaka utmärkt sig till den grad som de ovan (en sådan författare är Melissa Scott). Och vad jag omedelbart ser är att listor som den här är grovt missvisande, eftersom något som slår mig är att jag om det bara handlat om romaner kanske skulle lagt av med sf för länge sedan. För väldigt många av de sf-författare som fascinerat mig mest och under lång tid har gjort det så gott som enbart genom sin novellistig: J. G. Ballard, Edward Bryant, Carol Emshwiller, George R. R. Martin, Kate Wilhelm, "James Tiptree", James Patrick Kelly… det skulle kunna bli en lång lista. Så jag är svag för novellistik, och inte sällan tror jag att sf fortfarande kommer bäst till sin rätt i novellformat. Vilket jag väl antar är ett skäl till att jag envisas med att ge ut en novelltidskrift.

John-Henri