Insikter - science fiction och annan litteratur

Om sf och fantasy

Insikter - science fiction och annan litteratur

Inläggav Sheriffen » fre 27 feb 2009, 19:22

På Fanaclistan pågår just en diskussion om science fiction kontra annan litteratur, och om de olika insikter som olika litteraturformer har att erbjuda. Det här är något som länge har intresserat mig och jag har haft ansatser att skriva en artikel om det till Vetsaga (vilket nu kanske blir av). Jag gjorde ett slags sammanfattning på Fanaclistan och den publicerar jag här också (därav att formateringen är annorlunda, för jag har kopierat in den här). Kommentarer är välkomna.

Science fiction kan ge stundtals svindlande perspektiv på människans - eller, snarare, mänsklighetens - plats i universum. Den kan ge tankeväckande insikter kring vårt förhållande till eventuella intelligenser från andra världar, den kan ge ställföreträdande upplevelser av människans ensamhet och utsatthet i ett oändligt, likgiltigt (eftersom sf inte annat än mycket undantagsvis är en religiös litteraturform) universum, den kan ge väldiga, storslagna historiska vyer som i exempelvis några av Stapledons romaner (om det är rätt ord för den innovativa form av litteratur han skrev), och så vidare.

Och det här har ett stort värde. Missförstå mig inte. Jag kan som anekdot berätta att min goda väninna Matilda, som jag känt sedan början på åttiotalet, brukade få den tidens utgivning från Nova Science Fiction. Hon läste allt mer förundrad science fiction-novellerna i magasinet och romanerna vi utgav, och de kom, som hon talade om för mig för bara några år sedan, att tidigt i hennes uppväxt forma hela hennes världsbild. Hon insåg som tonåring, enligt egen utsago tack vare de här berättelserna, att hon inte trodde på Gud, utan på just universum ur naturvetenskaplig synvinkel. Och hon förundrades inför denna väldiga, kosmiska både skrämmande och vackra tillvaro vi befinner oss i om vi bara lyfter blicken, och insåg att vårt enda sätt att utforska den är på naturvetenskaplig väg, inte via religiösa urkunder.

Men, och det här är ett viktigt men - i våra dagliga liv lever vi inte med ständiga tankar på kosmos, på det oändliga världsalltet. Vi skådar inte hela mänskligheten och dess historiska förlopp i universums och livets utveckling. Vi lever våra liv. Och för de allra flesta av oss upptas vår tid av helt andra tankar, av helt andra känslor, av helt andra bekymmer. Och för de allra flesta av oss kretsar en stor del av våra liv kring våra relationer till andra människor, till våra föräldrar, till våra syskon, till våra barn, till våra vänner, och så vidare - och, kanske framförallt, till dem vi har kärleksrelationer med. Och medan universum i huvudsak är något man utforskar med hjälp av astronomin och fysiken, och där man kan konstatera givna naturlagar och beräkna och med stor exakthet förutsäga händelseförlopp, är mänskliga relationer något som inte låter sig hanteras på det sättet. Över huvud taget. De är oförutsägbara, från fall till fall, eftersom vi människor är så olika. De låter sig inte vägas och mätas. De låter sig inte på något rimligt vis undersökas matematiskt, om jag så säger.

Så där kommer i stället för den vetenskapliga undersökningen den rent mänskliga erfarenheten att spela den viktigaste rollen. Och för att orientera sig i denna snårskog, för att försöka hitta fram till hur man ska bete sig och göra för att exempelvis få ett förhållande att hålla, funkar det inte att beräkna som en maskin. För den man har förhållandet med är väldigt sällan en maskin, utan en människa. Oförutsägbar, ibland rationell, ibland irrationell, ibland gripen av sina känslor, ibland gripen av sitt förnuft, ibland frestad att göra något som kan krossa förhållandet, ibland frestad att göra allt för att förhållandet ska hålla, och så vidare.

Och för att på något sätt orientera sig här behövs just insikter av ett annat slag än de naturvetenskapliga, insikter som är uttryckta på ett annat sätt än med det naturvetenskapliga språket - eller för den delen med science fiction-litteraturens tematik. Om man vill ta hjälp av litteraturen, förutom genom samtal med andra människor (vilket väl är legio och hur som helst avgjort så i mitt fall och i de flesta andras jag känner till), så finns den hjälpen faktiskt att få. Hos Leonard Cohen. Hos Charles Bukowski. Hos Virginia Woolf. Hos Dorothy Parker. Hos Nick Hornby. Hos Ingmar Bergman (Enskilda samtal, jag pratar fortfarande litteratur). Hos många andra. Men väldigt sällan hos science fiction-författarna, även om det finns undantag. För science fictions tematik är för det allra mesta en annan.

Och med det sagt vill jag heller inte ha insikter om det här ur metaperspektiv, som du nämner (David Älvekatt om Charles Stross). Jag föredrar de insikter sprungna ur personlig, konkret, ofta brutalt smärtsam livserfarenhet som de nämnda författarna har att erbjuda.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » sön 01 mar 2009, 22:54

Men – med förlov sagt – är det här verkligen en insikt som har drabbat dig, eller är det bara en relativt självklar sanning: ett den stora majoriteten författare, faktiskt oberoende av i vilken form de skriver, ägnar sig åt externa skeenden (och, i bästa fall, de externa skeendenas inverkan på huvudpersonerna), medan ett fåtal författare i högre utsträckning ägnar sig åt att åtminstone försöka återge inre skeenden och ibland också lyckas säga något vi som läsare kan uppleva som sant eller insiktsfullt eller till och med drabbande om vad det är att vara människa?

Det är förvisso sant att science fiction just genom att ägna sig åt att spekulera i förändringar i vår externa verklighet gör det här kanske till och med mer sällan än andra litterära former. Men därmed är inte sagt att det inte finns goda exempel också inom sf. Jag skulle nämna författare som Brian Aldiss, Edgar Pangborn, Bruce Sterling, Joanna Russ, Ursula Le Guin, Theodore Sturgeon, Robert Silverberg, Michael Chabon, John Crowley.

Men här, liksom när det gäller andra litterära fält, är naturligtvis frågan vad man upplever som sant, eller relevant, eller insiktsfullt. För mig har författare i populärlitterära fält, som Patricia Highsmith, Stephen King, Mary Renault och Karen Joy Fowler framstått som klarsynta sanningssägare. Liksom inom allmänlitteraturen kanske i första hand författare som Somerset Maugham (vem har klarare än Maugham genomskådat våra förställningar, våra poser och förljugenhet), Marguerite Duras, Henry James (vem har någonson som James förmått skildra vår gränslösa förmåga till självbedrägeri och rationaliseringar), Willa Cather och inte så få till; här hemmavid Hjalmar Söderberg, Eyvind Johnson, Pär Rådström och några enstaka till.

Men är det här någonting som någon någonsin har motsagt eller hävdat någon motsats till? Är det inte tvärtom bara en fråga om olika betoningar, hos såväl författare som läsare? (Och är det verkligen så att litteratur erbjuder särskilt många insikter? Kanske i bästa fall; som Eliot sa, insikten att världen går att se på mer än ett sätt, och att litteratur i bästa fall gör det möjligt för oss att en kort stund se den genom en annans ögon, är nog oförnekligt. Men annars undrar jag om litteratur är till för att ge insikter; gör den det tror jag att det är en sidoeffekt.) Är det för att få insikter vi läser Dickens, denne den störste och stökigaste, mest ojämne och mest briljante av samhällsskildrare? Jag tvivlar. Jag tror att vi läser, vi som nu gör det, därför att litteratur är ett sätt att resa och underhållas, uppleva det vi inte själva upplever och därmed berika livet. Inte så dumt det, förvisso, men samtidigt inte i sig vare sig bättre eller sämra än mycket annat vi kunde ägna oss åt i samma syfte.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » mån 02 mar 2009, 05:47

john-henri skrev:Men – med förlov sagt – är det här verkligen en insikt som har drabbat dig, eller är det bara en relativt självklar sanning: ett den stora majoriteten författare, faktiskt oberoende av i vilken form de skriver, ägnar sig åt externa skeenden (och, i bästa fall, de externa skeendenas inverkan på huvudpersonerna), medan ett fåtal författare i högre utsträckning ägnar sig åt att åtminstone försöka återge inre skeenden och ibland också lyckas säga något vi som läsare kan uppleva som sant eller insiktsfullt eller till och med drabbande om vad det är att vara människa?


För att uttrycka det enkelt: i vissa skönlitterära och andra verk består de externa skeendena av väl porträtterade relationer mellan människor, medan de i andra består av rymdresor. Grovt förenklat, naturligtvis, men detta för att åskådliggöra vad jag menar. Så jag tror att den som funderar över, som du säger, vad det är att vara människa och som funderar över relationer till andra människor kan ha något mer att hämta ur exempelvis Ingmar Bergmans Enskilda samtal än ur Isaac Asimovs robotnoveller.

Det är förvisso sant att science fiction just genom att ägna sig åt att spekulera i förändringar i vår externa verklighet gör det här kanske till och med mer sällan än andra litterära former. Men därmed är inte sagt att det inte finns goda exempel också inom sf. Jag skulle nämna författare som Brian Aldiss, Edgar Pangborn, Bruce Sterling, Joanna Russ, Ursula Le Guin, Theodore Sturgeon, Robert Silverberg, Michael Chabon, John Crowley.


Fast nu undrar jag om du inte blandar ihop vad det är jag pratar om med det du pratar om. Jag pratade om relationslitteratur, inte nödvändigtvis litteratur om inre skeenden.

Men är det här någonting som någon någonsin har motsagt eller hävdat någon motsats till?


Mycket ofta och mycket frekvent genom hela fandoms historia, faktiskt. Science fiction har brukat beskrivas som den litteratur som vidgar de mentala horisonterna medan "mainstream" beskrivs som den litteratur som handlar om hur Fatima plockar ludd från filtret i torktumlaren. Precis den här beskrivningen såg jag för bara några år sedan i ett fanzine, i en artikel av Maths Claesson. Men det är bara ett exempel jag plockar ur mängden. Att du är omedveten om inställningen att science fiction är den mentala horisonter-utvidgande litteraturen och "mainstream" meningslösa berättelser om vardagen förbryllar mig. Jag menar, du har ju ändå varit fan i några år och borde ha sett det hävdas åtminstone några gånger av alla de tusentals gånger det har hävdats.

Till det ska läggas att den här inställningen under ungefär det senaste årtiondet drastiskt har förändrats och att i alla fall svensk - men min själ inte alltid brittisk eller amerikansk, faktiskt - fandom i dag ser mycket annorlunda ut.

Det som slog mig som intressant är att jag aldrig har sett någon säga något om vilka insikter - de icke-kosmiska jag nämner - genrelös litteratur kan bjuda. Därav tanken på artikeln.



Och är det verkligen så att litteratur erbjuder särskilt många insikter?


Det beror antagligen på vilken litteratur man läser och hur man läser den. Men skulle verkligen verkligen Virginia Woolfs "Phyllis and Rosamond" inte ha något att säga om bohemiskt frigjorda kontra samhälleligt traditionella parrelationer? Skulle Leonard Cohens poem "I Can't Make the Hills" inte ha något (som i alla fall jag tycker) djupt insiktsfullt att säga om en sprucken parrelation, man/kvinna? Skulle inte August Strindbergs "Fröken Julie" ha insikter om relationer att ge? Skulle inte Charles Bukowskis... Och så vidare. Listan kan förstås göras hemskt lång, men morgonen är tidig. Jag kan fylla på, om så önskas.

Men annars undrar jag om litteratur är till för att ge insikter; gör den det tror jag att det är en sidoeffekt.


Min personliga uppfattning är att de olika konstarterna, när utövarna är som bäst, kan skänka och skänker oss väsentliga insikter om vad det är att vara människa och vår plats i tillvaron, och därtill insikter av ett slag som naturvetenskapen inte förmår skänka oss. Filosofin ligger någonstans mitt emellan. Om konsten enbart vore tomt upplevelseinnehåll för sinnena eller tidsfördrivseskapism vore den beklämmande meningslös.

Så jag anser att du har alldeles fel, men kan bara beklaga om du alltså går miste om de ofta värdefulla insikter om tillvaron som litteratur, film, måleri, teater och även musik kan erbjuda.

Samtidigt förvånar du mig storligen, för det är ju inte vad jag hade väntat mig att höra dig säga.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » mån 02 mar 2009, 23:52

Vi kan väl åtminstone försöka missförstå varandra rätt.

Jodå, förvisso känner jag väl till uppfattningen att sf "vidgar mentala horisonter". Jag tror till och med att det finns ett visst fog för den. Innan du skriker, så tänk efter. Sf kan, som bäst, göra saker som annan litteratur sällan gör eller möjligen inte kan göra. När Wells Tidmaskinen utkom blev det ett avsevärt rabalder; trots att Darwins utvecklingslära varit allmänt tillgänglig och diskuterats i över 35 år var det Wells som fick läsaren att fundera över en av de centrala implikationerna i den: att inte heller människan var "färdigutvecklad", utan att också vi kommer att fortsätta att förändras och bli till någonting annat. Själv läste jag som tioåring Arthur C Clarkes korta novell "Trascience" och har kommit ihåg den livet igenom; en mycket enkel visualisering av att faktiskt ingenting är beständigt, utom förändringen. Så jo, visst kan sf vidga vårt tänkande och få oss att tänka i andra och nya banor.

När jag ställde det här i kontrast mot litteratur om "inre" skeenden menade jag inte att lägga någon tonvikt, så som du tycks ha läst det, vid det där med "inre"; jag menade inte introspektivt psykologiserande, och det är inte heller det som karaktäriserar de författare jag nämnde. Däremot tror jag alldeles avgjort att vad man tar till sig, eller upplever som sant och insiktsfullt, i relationsskildringar är det man i något avseende känner är relevant för en själv. Här är jag (men du också, skulle jag tro) ute på delvis hal is; vad man upplever som relevant beror naturligtvis i hög utsträckning på hur öppen man är för andra sätt att vara än ens eget, hur vidsynt man är, hur tolerant man är, hur mycket man vill eller kan åsidosätta egna preferenser, värderingar, normer eller inlärda och/eller medfödda reaktioner. Följaktligen tror jag inte att det finns någon automatik i det här; någonstans väljer vi vad vi är beredda att ta till oss och känna empati för eller låta oss påverkas av, och det vi väljer bort slår vi ifrån oss. Det här är en del av det jag menade med att hävda att litteratur inte är till för att ge insikter. Försök nu inte; du har själv otaliga gånger sagt precis samma sak, nämligen i grunden att konst inte har något externt syfte annat än att vara konst. Det innebär självfallet inte att inte mycket konst kan uppfylla många andra syften, som till exempel att ge det du kallar insikt och jag gärna kallar sanning: att konst kan skildra människor på ett vis som tvingar betraktaren att förstå något om sig själv och/eller andra människor och om människors väsen och sätt att vara.

Egentligen upplever jag ingen oenighet i det här. Möjligen bara såtillvida att jag tycker att du generaliserar för mycket. Jag höll redan förut med om att sf-författare bara jämförelsevis sällan ägnar sig åt att skildra relationer mellan människor. Men det förekommer, och jag menar nog att det finns tillräckligt många exempel för att man omöjligen kan hävda att sf inte kan fungera på det här sättet också. Asimovs robotnoveller gör det förvisso inte, men är de verkligen i något avseende representativa för all sf? Problemet här är ju att skildringen av mänskliga relationer förmodligen är det helt dominerande temat i vad vi väl kan kalla allmänlitteraturen, den som inte normalt ges någon genreetikett. Och följaktligen är det där de flesta exemplen på imponerande eller insiktsfulla eller sanna sådana skildringar finns. Men de finns inte bara där, och de är min själ inte i någon majoritet bland alla de försök som görs heller.

Med andra ord menar jag väl egentligen bara att det inte tycks mig särskilt meningsfullt att i generella termer hävda att sf enbart gör en sak, kriminallitteratur enbart en annan, "genrelös" litteratur bara en tredje. För så är det ju inte. Vad som styr här, misstänker jag, är författarens inriktning och intresse, som ju ofta är sammansatt. Skräcklitteraturen har sällan kännetecknats av någon vilja att komplext eller insiktsfullt skildra människors relationer, reaktioner eller väsen; ändå är det vad en handfull skräckförfattare har gjort (jag nämnde Stephen King), och jag menar att King faktiskt kan ge den sorts insikter du talar om. (Det ska möjligen tilläggas att han väl vid det här laget sedan tjugo år knappast i första hand heller är någon skräckförfattare, men han hade den här inriktningen också dessförinnan, när han faktiskt utformade merparten av sina verk som skräck.) Och, som sagt, det finns också sf-författare som har en liknande inställning och som följaktligen i sin sf ägnar sig åt just skildringar av mänskliga relationer och förhållningssätt. Joanna Russ har jag nämnt, bland andra; såvitt jag kan påminna mig har hon aldrig skrivit en robotnovell i sitt liv, eller vad det beträffar någonting alls som handlat om något annat än människors försök att leva med såväl sig själva som med andra människor.

Så, sammanfattningsvis: du har fullständigt rätt i att olika litterära verk ger olika slags insikter och impulser till eget tänkande och ställningstagande. Men vilka insikter de ger, och hur väl, tror jag beror inte på den specifika litterära formen utan på författaren och hennes eller hans egen intresseinriktning, livssyn och erfarenhet.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » tis 03 mar 2009, 05:48

john-henri skrev:Vi kan väl åtminstone försöka missförstå varandra rätt.


Javisst.

Jodå, förvisso känner jag väl till uppfattningen att sf "vidgar mentala horisonter". Jag tror till och med att det finns ett visst fog för den. Innan du skriker, så tänk efter.


Jag, däremot, vet att det finns stort fog för den. Jag inte bara tror. Vilket jag ju säger redan i det ursprungliga inlägget. Läs igen. Mitt resonemang om mänsklighetens plats i universum, i historien, i tillvaron. Min anekdotiska men dock talande redogörelse för min väninna Matilda. Så nu begriper jag inte vart du vill komma. Jag har ju till och med, faktiskt, givit primärt dig äran för Matildas världsbild, eftersom du alltid har varit drivande kraft bakom Nova. Det här är nästan lustigt, John-Henri. :-) Jag trodde faktiskt att du skulle bli i alla fall en liten aning stolt. Förtjänar att nämnas att Matilda nu, i vuxen ålder, är en naturvetenskapligt utbildad kvinna och mycket framgångsrik veterinär. Utan större tvivel mycket tack vare den science fiction du bistod med i hennes tonår.

Sf kan, som bäst, göra saker som annan litteratur sällan gör eller möjligen inte kan göra. När Wells Tidmaskinen utkom blev det ett avsevärt rabalder; trots att Darwins utvecklingslära varit allmänt tillgänglig och diskuterats i över 35 år var det Wells som fick läsaren att fundera över en av de centrala implikationerna i den: att inte heller människan var "färdigutvecklad", utan att också vi kommer att fortsätta att förändras och bli till någonting annat.


Fast just det här exemplet är inte jättelyckat. Charles Darwins andra stora verk, The Descent of Man, utkom 1871. Det verket är ofantligt mycket omfångsrikare än On the Origin of Species by Means of Natural Selection. Och det är alltså i detta verk Charles Darwin tar steget fullt ut och utvecklar just resonemanget om människans utveckling, något han avsiktligt gled över med bara en mening i The Origin of Species. The Descent of Man förbigicks inte med tystnad. Exempelvis Sigmund Freud kallade The Descent of Man för en av de tio viktigaste böcker som skrivits i mänsklighetens historia - den påverkade honom djupt. Med förlov sagt är din historieskrivning nog inte riktigt korrekt. Har du någonsin läst Darwin? Eller något om honom?

Och med det sagt så är det här ändå ett utmärkt exempel på precis det jag sa att science fiction förmår ge insikter om. Jag citerar ur trådens första inlägg:

"Science fiction kan ge stundtals svindlande perspektiv på människans - eller, snarare, mänsklighetens - plats i universum. Den kan ge tankeväckande insikter kring vårt förhållande till eventuella intelligenser från andra världar, den kan ge ställföreträdande upplevelser av människans ensamhet och utsatthet i ett oändligt, likgiltigt (eftersom sf inte annat än mycket undantagsvis är en religiös litteraturform) universum, den kan ge väldiga, storslagna historiska vyer som i exempelvis några av Stapledons romaner (om det är rätt ord för den innovativa form av litteratur han skrev), och så vidare."

Så jo, visst kan sf vidga vårt tänkande och få oss att tänka i andra och nya banor.


Återigen, där är vi helt överens. Se ursprungsinlägget. Jag tycker mig klargöra detta mycket tydligt, så missförstå mig som sagt rätt.

Det mesta av det övriga du säger i ditt inlägg håller jag förstås med om, eftersom jag redan har sagt det. Med lite andra och något färre ord.

Vad jag gjorde var mest att konstatera ett ganska lätt påvisbart faktum, nämligen att inte genrekategoriserad litteratur betydligt oftare - och mer eller mindre lyckat - tematiskt handlar om mänskliga relationer (alltså, exempelvis Harlequinböckerna är ett utmärkt exempel; de handlar bara om det, men mycket, mycket stereotyp(isk)t, falskt och misslyckat - men det är deras temata), medan tematiken i science fiction - som du själv så ofta och så riktigt påpekat - är beroende av 1700-talets upplysningstid och tron på vetenskap och förnuft, eftersom science fiction (och det finns som jag sa undantag) oftast spekulerar och extrapolerar i tänkta skeenden utifrån naturvetenskaplig och, under senare decennier, även samhällsvetenskaplig och annan vetenskaplig grund. Precis som du säger i din stora bok om science fiction, till exempel, där åsikten var så pass väl underbyggd att den på nytt drabbade mig och faktiskt utgjorde en av grunderna till de tankar jag uttrycker i trådens första inlägg. Nå, där ser man.

Däremot har jag uttryckt mig oklart om jag har sagt att konst inte har något annat externt syfte än att vara konst, för förutom att det är en meningslös tautologi så har jag hur som helst aldrig menat det. Det är en tom utsaga. Min åsikt har alltid varit den jag givit uttryck för både i den här tråden och i den mer befängda om rollspel kontra konst, eftersom jag fortsatt anser och alltid har ansett att det givna verkets upphovsman/män/kvinna/kvinnor uttrycker något genom verket och att detta uttrycks till dem som tar del av det.

Däremot igen, och alls inte ointressant, så är konst förstås mer mångtydig och öppen för olika tolkningar än naturvetenskap. Det ankommer, som du säger, lika mycket på betraktaren som på konstnären hur verket tolkas, vad betraktaren får ut av det. Och det här ser jag som en av poängerna. Inom naturvetenskapen kan man ha kategoriskt fel och man kan kategoriskt missuppfatta vad som sägs, för det som sägs är i alla fall avsett att vara entydigt. Inom konst rör det sig om en dialog och själv brukar jag uttrycka det som att den som tar del av verket går i dialog med det och ur den dialogen utvecklas insikten hos den enskilda personen. Vilket jag misstänker är en av orsakerna till att exempelvis Leonard Cohen inte är benägen att uttolka sina poem för dem som frågar, utan i trots av vad han själv har menat anser att de tolkningar som uppstår hos betraktaren om de har värde för betraktaren är lika värdefulla och giltiga som hans egna utläggningar om avsikten bakom poemet. Den här inställningen tror jag mig veta att han delar med inte så få konstnärer inom en rad olika fält, eftersom konsten ofta är just en från naturvetenskapen väsensskild verksamhet och därför också ger andra slags insikter.

Och det här gäller förstås även konstformen science fiction. Det enda jag sa är som sagt att dess temata för det mesta är andra än genrelös litteraturs, och det gäller även de allra flesta verken av de av dig uppräknade författarna. Även om det finns relationsproblematik inbyggd i berättelserna, är det sällan deras huvudsakliga tema. Ett undantag må i och för sig vara just Joanna Russ. Men som jag sa, det finns förstås undantag.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen tis 03 mar 2009, 06:43, redigerad totalt 5 gånger.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tis 03 mar 2009, 06:10

En illustration på vad jag menar med skillnaden mellan de insikter man kan få av konst och den kunskap man kan få av naturvetenskap kan följande möjligen vara.

För ett drygt år sedan recenserade jag i takt med att jag läste den stora sjok av Richard Dawkins bok The God Delusion i Metafysiktråden i Baren här på forumet. Nu ska det omedelbart framhållas att jag i grunden håller med Richard Dawkins - jag är som bekant helt övertygad om att Charles Darwin hade rätt och att arternas uppkomst genom naturligt urval är ett faktum. Vad jag vände mig emot i Richard Dawkins bok var i stället bland annat hans fanatiskt messianska, propagandistiska hat mot religioner och religiösa föreställningar (en inställning som inte delades av Charles Darwin, som levde i ett livslångt äktenskap med en djupt religiös kvinna), ett hat som bland annat fick honom att hävda att barn som uppfostras till katoliker lider betydligt svårare psykiska kval under sina liv än barn som utsätts för sexuella övergrepp. Det påståendet fann jag så befängt att jag inte ens argumenterade emot, utan lät det stå där i all sin makabra prydo, alldeles för sig självt.

Här infinner sig nu en inte ointressant tanke. Richard Dawkins är en briljant vetenskapsman och en lysande populärvetenskaplig författare, men han envisas med att hämta alla sina kunskaper och all sin insikt från just vetenskapen. Han till och med stolt proklamerar att han inte vet någonting om konst (det gjorde han när han tillfrågades om sin åsikt om hur den konstnärliga hyllning till evolutionsteorin på Natural History Museum i London som ska motsvara Michelangelos hyllning till skapelseberättelsen i Sixtinska kapellet borde utformas). Han tycker visserligen om musik, men därvid verkar det stanna. Med andra ord, han hämtar strikt - såvitt jag begriper - sina insikter och sin kunskap från naturvetenskapen.

Och kan därför, misstänker jag, komma fram till den empatibefriade åsikten att katolsk uppfostran är ett värre övergrepp på barn än våldtäkt.

För bara en stund sedan råkade jag läsa Charles Bukowskis dikt "Friend of the Family" i samlingen Slouching Towards Nirvana. På 49 diktrader lyckas Charles Bukowski, som återger vad en väninna berättat för honom, förmedla det ohyggliga i upplevelsen hos ett barn som utsätts för ett sexuellt övergrepp, fascinerande nog ett övergrepp som dessutom är så pass "milt" att det tillhör samma kategori exempel som dem Richard Dawkins tar upp som fullständigt oskyldiga och upphaussade av psykologer och moralpanikare. Det Charles Bukowski lyckas göra är att förmedla det livslånga traumat, genom att inlevelsefullt och ovetenskapligt och anekdotiskt klä upplevelsen i poesins form. Richard Dawkins kyligt naturvetenskapliga beskrivning av samma sorts fenomen missar fullständigt målet genom att - vilket i sig förstås är riktigt, givet att man håller på med just naturvetenskap - bortse från något så i den naturvetenskapliga vokabulären subjektivt och ogripbart som känslor och känsloupplevelser.

Jag envisas nog med att förståelse och insikter kring vissa aspekter av tillvaron bäst förmedlas genom konsten, andra genom naturvetenskapen.

Fast det här var som sagt något av en avvikelse från ämnet för tråden, dock möjligen en avvikelse som kan belysa vad jag menar.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Livgivare » fre 29 maj 2009, 10:21

Jag blir utan att ha läst hela denna tråd, mer och mer övertygad om att sci-fi också kan få oss att bli mer tacksamma över den tid vi lever i, så också med fantasy-litteraturen. Visst vi tycker att tekniken i sci-fi är helt vidunderligt kul och vi skulle vilja ha den, men vill vi verkligen leva sim de lever i framtiden i alla de senarios som vi ställs inför i böckerna? Svaret blir nog nej. Så är det ju också i Fantasy-världen, visst kan vi vilja kunna prata med djur, vinna krig och vara hjälte i en medeltidsinspirerad värld, kanske vill vi ha tusenvis av figurer i ett bibliotek som är små, kanske vill vi vara med om en rusikgt bra spänningshistoria i en annan värld för att fly ett tag ifrån den vi lever i nu. Men när vi tänker på det, så är vi nöjda och glada över att leva i den tid vi lever i nu. I alla fall blir jag mer och mer övertygad om att jag är nöjd med nutiden och till och med kan älska den trots sina fel och brister!

Jag vet inte hur många som tänker så? Men är det inte underbart att litteratur i sin seghet kan få en att känna sådan glädje inför nutiden?
Nu är den här PlanetOrigo internetbutiken för alla fantasy och Science-fiction älskare och elektronisk musik-nördar! www.planetorigo.com
Livgivare
Fan
 
Inlägg: 184
Blev medlem: fre 17 aug 2007, 19:44
Ort: Sundsvall


Återgå till Litteratur

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron