Pulpförfattare

[Svensson]

Jag håller det inte för helt osannolikt att Guillou kan bli lite kult. Han har ju trots allt substans. Och hans nuvarande syntax - first-draft direkt in i pdf:en, en blandning av juristjargong, vänsterism och vapenfakta - kanske får sina dyrkare även framdeles.

Och visst har en del gammal pulp sin charm. Den har något slags liv, något slags vitalitet. Men vi ser idag bara det översta skiktet, många skitdåliga författare är helt enkelt glömda.

(Sedan apropå att fynda böcker: jag brukar som sagt bara gå på loppisar, och jag brukar ha tumregeln "bara inbundna böcker" och "betala aldrig mer än 20:-". Fann således Heidenstams "Folkungaträdet" för denna summa på Myrorna härförleden, samt en inbunden "Skymmande land" av poeten Gripenberg för 15:-...)

[margl]

Och visst har en del gammal pulp sin charm. Den har något slags liv, något slags vitalitet. Men vi ser idag bara det översta skiktet, många skitdåliga författare är helt enkelt glömda.

Vitalitet - utmärkt ord - pulpen har en vitalitet som få annan litteratur. Jag är inte riktigt säker på det det där sista, förvisso är det främst "toppsiktet" som brukar omnämnas i allmäna översikter tex Jack Williamson, Abraham Merritt, Stanley Weinbaum, Clark Ashton Smith osv, men mycket av de sekundära författarskapen, som tex Curtis Steele som skrev om Operator 5, hålls i levande minne av en ivrig (givetvis huvudsakligen amerikansk) beundrarskara.

(Sedan apropå att fynda böcker: jag brukar som sagt bara gå på loppisar, och jag brukar ha tumregeln "bara inbundna böcker" och "betala aldrig mer än 20:-". Fann således Heidenstams "Folkungaträdet" för denna summa på Myrorna härförleden, samt en inbunden "Skymmande land" av poeten Gripenberg för 15:-...)

Jag har faktiskt under senare år tummat alltmer på den reglen, även fast jag slår till när jag kan - jag såg några Eric van Lustbader nere på Myrorna för 5 kronor styck, jag har ju alltid varit svag för orientalisk exotism så det kanske är dags att pröva på denne arvtagare till Sax Rohmer.

[Svensson]

För dig margl som sysslar med pulp akademiskt, kanske denna bok kan vara något: Clive Blooms "Cult Fiction - Popular Reading And Pulp Theory".

Vill minnas att han nämnde Rohmer, Lovecraft, deckare och westerns och annat pulpigt. Allt var väl inte spot on (Lovecraftessän var lite svajig), men i stort kul och tankeväckande ändå.

Bland annat nämnder Bloom att 1800-talets USA var agrart, så därför kunde westerngenren blomstra. I dess texter fanns naturskildring och mer eller mindre ädla karaktärer, medan den urbana deckargenren som kom på 1920-talet och framåt fokuserade på dialog och "låga" karaktärer.

Sedan kom ju westernlitteraturen igen, från säg 50-talet till 70-talet; Louis L'Amour var ett stort namn i amerikansk underhållningsfiktion. Det gjordes även mycken western på tv och film, och själv uppväxt dessa år var indianer och cowboys grejen helt enkelt. Jag har ännu kvar mina Timpo Toys-indianer.

Idag har detta ersatts av fantasy, såväl i lek som litteratur, men de två skolorna har mycket gemensamt: naturskildring och hjältar, visst fokus på "ädla typer". Tolkien gillade för övrigt westerns, mer än sjörövarstories och sånt.

[margl]

För dig margl som sysslar med pulp akademiskt, kanske denna bok kan vara något: Clive Blooms "Cult Fiction - Popular Reading And Pulp Theory".

Vill minnas att han nämnde Rohmer, Lovecraft, deckare och westerns och annat pulpigt. Allt var väl inte spot on (Lovecraftessän var lite svajig), men i stort kul och tankeväckande ändå.

Det har inte kommit igång på riktigt med pulpen på akademiskt nivå i den benämningen att jag börjat skriva tjocka avhandlingar i ämnet, men jag har börjat i liten skala med att tala och skriva om pulpomslag och förhoppningsvis blir det mer så småningom. Jag känner till Blooms bok - som jag avfärdade nästan redan på genombläddringsstadiet även om en andra titt säkerligen skulle hitta något intressant - men tack i alla fall. Låt mig i gengäld rekommendera Don Hutchisons The Great Pulp Heroes som är en roande och initierad guidetur genom pulphjältarnas fantastiska universum.

Apropå sambandet mellan western och fantastik så har det påpekas flera gånger att amerikansk science fiction, från 1800-talet första trevande försök och framåt in i pulperan och bortom, lånat element från western - utomjordingar och jordmänniskor som i själva verket leker 'indianer och vita' och kolonisering av rymden som egentligen handlar om pionjärtiden i western-mytologin. Jag vill minnas att det till och med har myntas ett uttryck, space western, för en sådan subgenre.

[margl]

(skurkarnas nationella identitet är ett problem, de kommer ursprungligen från "a small European military power" som för tankarna till östeuropa men de har huvudsakligen tyskklingande namn).

Fast egentligen är det nog inget större mysterium för en närmare titt leder en till slutsatsen att "the Central Empire" i själva verket är tre av 1930-talets mest hotfulla miltära makter - det fascistiska Italien, det nazistiska Tyskland och det kejserliga Japan (i just denna Operator 5-roman med tonvikt på de första två). Detta leder till intressanta namnkombinationer, tex så bär överbefälhavaren på den flotta som ska ödelägga Kalifornien det medelhavsljudande Baroda men hans flaggskepp heter Koenig (alltså det tyska Köning). Det gör det också möjligt för författaren att kombinera en autokratisk monarki med preussisk militarism och fascistisk våldsdyrkan. Vid ett tillfälle säger baron Julian Flexner, en av de ledande skurkarna, till en dödsdömd domare; "In the previous decade, Italy conquered Ethiopia, and made it an Italian province. That conquest was acknowledged by the League of Nations. As long the world goes on, the mighty will subjugate the weak".

[Sheriffen]

det medelhavsljudande Baroda

Inte för att jag vill vara en petimäter, men vilket medelhavsland och dito språk tänker du då på?

Frågan inte spydig utan uppriktig, eftersom jag är (halv)grek och blir nyfiken. Jag kan inte placera namnet i varken grekiska, italienska, spanska eller franska, nämligen.

Men kan förstås ha fel, för jag går bara på känn vad gäller alla de uppräknade språken utom det första.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Jag tänker väl främst på Italien och Spanien och däromkring, jag har sett liknande namn därifrån under mina strövtåg i den europeiska historien.

[margl]

Mera pulp!

I dagarna har jag läst två Shadow-romaner i samma volym och en Operator 5-roman. Jag vill minnas att jag läst nånstans att Shadow-äventyren drog inspiration från 1800-talets mysteriethrillers medan den hårdkokta deckaren skapade ett slags modern smutsrealistisk poesi och samtidigt utspelar de sig bägge i samma igenkännbara miljöer med ett USA drabbat av Depression och befolkat av slangpratande gangsters. Man kan tydligt se att Walter Gibson inspirerades av den äldre formen av melodramatisk och skräckgotisk underhållning när han utformade the Shadow, föga förvånande var Bram Stokers Dracula en av hans favoritromaner; "Then came a peal of laughter. The Shadow's mirth rang ghoulishly through the blackness. As his invisible form moved towards the secret door of the sanctum, the master of the night sent forth his mocking challenge in chilling tones that foretold disaster to evil brains of crime". En av de intressanta aspekterna med the Shadow ställd bredvid andra brottsbekämpande hjältar är att han är så demoniskt hotfull och till skillnad från den i yttre likheter jämförbare Batman så får man aldrig lära känna honom bortom slängkappan, slokhatten och de falska identiteterna. I det första av dessa två rafflande äventyr, The Red Blot, kämpar han mot en liga av efterlysta brottslingar under kommando av en okänd boss som skickar ut dem mot raidliknande angrepp för att sedan snabbt få dem att försvinna igen. The Voodoo Master konfronterar honom med den djävulse sektledaren och häxdoktorn Rodil Mocquino. I de tidigaste avsnitten fanns det tydligen många så gott som övernaturliga inslag, men de tonades ner och här är det frågan om en hänsynslös bedragare som använder en blandning av våld och diverse trick för att kontrollera sina anhängare. Men the Shadow visar sig vara hans överman och innan den slutgilitiga uppgörelsen i ett rum klätt helt i sharlakansrött stammar en av häxdoktorns hantlangare fram; "The Shadow is not human![...]He is what I say - a ghost! Bullets pass through like a vapor! We do not doubt your power, master. But The Shadow, too, has power..."

I Operator 5-äventyret The Army of the Dead, finns det också ett inslag av voodooism i den betydelsen att det framträtt en ondskefull sektledare som kan återuppliva de döda. Det visar sig dock som i the Shadow att verklig magi inte är inblandad, utan sektledaren är dr Anton Kalmar - en maktgalen vetenskapsman som uppfunnit en metod att återge döda kroppar liv om de inte är alltför skadade. Nu planerar han att lägga vanterna på stora delar av världen med hjälp av sina fanatiska anhängare och Amerika ligger återigen pyrt till, för som Operator 5 upphetsad säger; "The Master of Death is granting to human beings, in actuality, what religion only vaguely promises. He promises, and he actually gives, a continued, certain life on this Earth! People are flocking to him because he grants them release from the ghastly fear of death. His power to rule the world!"

Var inte oroliga - mer pulp är på väg! Nu ligger de två första Doc Savage-romanerna, The Man of Bronze och The Land of Terror, och väntar på mig.

[margl]

En av de intressanta aspekterna med the Shadow ställd bredvid andra brottsbekämpande hjältar är att han är så demoniskt hotfull och till skillnad från den i yttre likheter jämförbare Batman så får man aldrig lära känna honom bortom slängkappan, slokhatten och de falska identiteterna.

Därmed inte sagt att man inte får veta vem han egentligen är - i The Shadow Unmasks från 1937(som jag ännu inte läst) visar det sig att han ursprungligen är Kent Allard, flygare under första världskriget som rapporterats försvunnen i Centralamerika - vad jag menade var att man inte får ens en antydan av någon existens parallellt med brottsbekämpandet.

[margl]

Två Doc Savage-romaner avklarade, The Man of Bronze och The Land of Terror. Av dessa två är den första, som också är den första romanen i sviten, den bästa och den viktigaste, den etablerar den lilla gruppen trofasta äventyrare som är ute för att rätta till världens fel och hur de får det mayaguld som utgör den ekonomiska basen för deras operationer. Den andra är inte ointressant, men huvudsakligen tycks den första romanens dolda mayarike ha bytts ut mot en hemlig ö där skräckinjagande dinosaurier överlevt. I förordet av Lester Dent beskrivs huvudhjälten; "Doc was, frankly, a superman. Physically as well as morally. He had the clue-following ability of Sherlock Holmes, the muscular tree-swinging ability of Tarzan, the scientific sleuthing of Craig Kennedy and the morals of Jesus Christ". Och alla sina fantastiska kunskaper i språk och vetenskap liksom sin strålande fysik behöver han sannerligen för att kunna tackla alla de svårigheter han konfronteras med i nästan varje kapitel (vid ett tillfälle blir han tvungen att slå ut en människoätande haj). Rörande moralen, så är han förvisso tillbörligt kysk mot de undersköna damer han möter (och som givetvis blir förtjusta i honom) och han tror stenhårt på välgörenhet, men när det gäller att fysiskt mangla förbrytare tvekar han inte; "Criminals who went against Doc seldom wound up in prison. They either learned a lesson that made them law-adiding men the rest of their lives - or they became dead criminals". Jag retar mig på att författaren gång på gång på gång måste påpeka att hjältens hy är lik polerad brons, men såna bristfälligheter kan man bortse ifrån när man kan njuta av Dents drastiska och färgstarka berättarstil;

There was death afoot in the darkness.
It crept furtively along a steel girder. Hundreds of feet below yawned glass-and-brick-walled cracks - New York streets. Down there, late workers scurried homeward. Most of them carried umbrellas, and did not glance upwards.
Even had they looked, they probably would have noticed nothing. The night was black as a cave bat. Rain threshed down monotonously. The clammy sky was lika an oppressive shroud wrapped around the tops of the tall buildings.
One skyscraper was under construction. It had been completed to the eightieth floor. Some officies were in use.
Above the eightieth floor, an ornamental observation tower jutted up a full hundred an fifty feet more. The metal work of this was in place, but no masonry had been laid. Girders lifted a gigantic steel skeleton. The naked beams were a sinister forrest.
It was in this forrest that Death prowled.
Death was a man.

[margl]

(Sedan apropå att fynda böcker: jag brukar som sagt bara gå på loppisar, och jag brukar ha tumregeln "bara inbundna böcker" och "betala aldrig mer än 20:-". Fann således Heidenstams "Folkungaträdet" för denna summa på Myrorna härförleden, samt en inbunden "Skymmande land" av poeten Gripenberg för 15:-...)

Jag har faktiskt under senare år tummat alltmer på den reglen, även fast jag slår till när jag kan - jag såg några Eric van Lustbader nere på Myrorna för 5 kronor styck, jag har ju alltid varit svag för orientalisk exotism så det kanske är dags att pröva på denne arvtagare till Sax Rohmer.

Nu har jag tagit en tur nere på Myrorna och köpt Lustbaders Ninja, få se om det är något att ha. Samtidigt fiskade jag upp Tomorrow, the Stars, en novellantologi sammansatt av och försedd med förord av Robert A. Heinlein och där återfinns bla berättelser av de pulpaktiva Isaac Asimov, Henry Kuttner, Fritz Leiber och Murray Leinster. Tekniskt sett betalade jag mindre än fem kronor för vardera även om det kanske inte var så mycket mindre.

[john-henri]

Van Lustbader var rätt njutbar i de första romanerna, så där tror jag att du kommer att känna dig nöjd.

Tomorrow, the Stars är en för sin tid utmärkt antologi, men den spökredigerades i själva verket av Frederik Pohl och Judith Merril även om förlaget för försäljningens skull ville ha Heinlein inte bara som förordsförfattare utan också som angiven redaktör. Själv har han sagt att han dels alltid undvikit att kommentera sina kollegors verk, vilket inkluderar att selektera offentligt, dels var dum när han gick med på att trots det stå för boken, ångrade sig snabbt och aldrig gjorde om det; "I am the lowest form of literary prostitute, swindling the public into thinking that I have done a piece of editing which I aint done and aint going to do", skrev han redan under arbetet med boken till Merril.

Såvitt jag minns var väl så gott som samtliga författare i boken verksamma i pulpmagasinen. Något annat var svårt för sf-författare publicerade före 1952. Bäst av novellerna var nog de av Kornbluth, Kuttner, Morrison, Russell.

John-Henri

[Sheriffen]

Finns det så här långt efter någon offentlig uppgift om hur Heinleins avtal med förlaget såg ut? Kort sagt, vad fick han betalt för de påstådda insatser han aldrig gjorde? Och vad fick Pohl och Merril betalt?

Lite förvånad blir jag också, för visserligen var Heinlein redan då ett gigantiskt namn inom genren, men Pohl och Merril var väl knappast okända, liksom.

Judith Merrils årbästaantologier måste ha sålt rätt schysst på sin tid, eftersom de fortsatte att utkomma. Jag minns dem dessutom som mycket bra.

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Vi talar om väldigt tidigt här, 1952.

Heinlein hade (tillsammans med enbart Ray Bradbury) efter kriget blivit den förste sf-författare som publicerades i tiskrifter med miljonupplaga, som Saturday Evening Post. 1947 påbörjades hans serie med ungdomsromaner hos Scribner och 1952 kom den sjätte boken i serien; de var mycket framgångsrika. Efter fyra vuxenböcker på de fanägda Fantasy Press, Shasta och Gnome Press började sedan Heinlein 1950 utges av Doubleday, som då publicerade Waldo och 1951 gav ut The Puppet Masters. 1952 hade Heinlein redan publicerat tolv böcker och blivit den mest säljande sf-författaren i USA.

Frederik Pohl hade vid samma tid skrivit och arbetat som redaktör enbart i genretidskrifter. Hans första bok, skriven tillsammans med C. M. Kornbluth, The Space Merchants, kom 1953.

Judith Merril hade kommit längre. Hon hade utgivit en roman hos Doubleday, Shadow on the Hearth, en atomkrigsvarning som tydligen inte fann någon publik (men är alldeles utmärkt). Den kom 1950. Samma år utgav hon sin första antologi, Shot in the Dark, som originalpocket hos Bantam, och 1952 kom hennes första stora, Beyond Human Ken, inbunden hos Random. Men än var hon knappast namnkunnig som redaktör; hennes serie Year's Greatest SF startade inte förrän 1956.

Så jag förmodar helt enkelt att förlaget, som 1952 inte hade någon ny bok av Heinlein men kände till hans publik och visste att hans ungdomsböcker var storsäljare hos biblioteken, menade att hans namn skulle garantera försäljningen, medan Merrils nog inte gjorde det och hon ju dessutom utgav en annan sf-antologi på ett konkurrentförlag samma år.

Något om arvoderingen har jag däremot aldrig sett. Men Pohl arbetade vid den här tiden deltid som litterär agent (och var sedan 1949 gift med Merril), så jag skulle förmoda att alla inblandade faktiskt ansåg att den ekonomiska biten av överenskommelsen var skälig.

John-Henri

[Svensson]

Jag känner till Blooms bok -

Jag gissade väl det. Sedan om han är så givande rent akademiskt, well, omslaget på boken signalerar viss populärvetenskap, kanske siktar Bloom mot bredare läsarkretsar. Kanske är han inte så vetenskaplig. Nåja.

Att lagom seriöst behandla pulp och sånt här anser jag dock vara en framkomlig väg. Medan att "bli professor" på det hela kan bli lite magstarkt.