Pulpförfattare

[Martin Andersson]

Weird Tales körde dessutom Frankenstein som följetong.

[Svensson]

S. T. Yoshi gör i sin Lovecraftbiografi vad han kan för att slå hål på myten om Weird Tales' förmenta finhet. Redaktören Farnsworth Wright gick efter vad som sålde, han torde inte ha vägt litterär kvalitet på guldvåg.

Men jämfört med sådana pulpredaktörer som Gernsback och alla pulpmagasin som var fullkomligt renons på litterär standard, så hade såklart Weird Tales sin litterära profil.

De stolta redaktionella orden ovan infriades väl delvis med folk som Lovecraft, Smith och ibland Howard (och Poe), men när det gällde ett givet nummer var det formeln lättklädd-brud-på-omslaget-och-effektsökande-titlar som gällde.

[Martin Andersson]

S. T. Yoshi

Joshi. Han är född i Indien, inte Japan.

[margl]

S. T. Yoshi gör i sin Lovecraftbiografi vad han kan för att slå hål på myten om Weird Tales' förmenta finhet. Redaktören Farnsworth Wright gick efter vad som sålde, han torde inte ha vägt litterär kvalitet på guldvåg.

Alltid måste man ju fylla ut sidorna med någonting och Wright drogs dessutom under sin tidiga tid som redaktör med att han var tvungen att publicera en massa material som köpts in innan han tillträdde posten.

Men jämfört med sådana pulpredaktörer som Gernsback och alla pulpmagasin som var fullkomligt renons på litterär standard, så hade såklart Weird Tales sin litterära profil.

Gernsback hade tydligen också rykte om sig att vara snål mot sina författare, Jack Williamson berättar att man kunde få tjata på honom i ett halvår innan man fick ut betalningen för en berättelse. Troligen var det en direkt spegling av att Gernsback saknade ekonomisk sinne, aldrig hade pengar och att hans magasin stapplade från den ena finansiella krisen till den andra.

De stolta redaktionella orden ovan infriades väl delvis med folk som Lovecraft, Smith och ibland Howard (och Poe), men när det gällde ett givet nummer var det formeln lättklädd-brud-på-omslaget-och-effektsökande-titlar som gällde.

Halvnakna kvinnor på omslagsbilderna är väl det mest kända pulp-försäljningsknepet som oftast bara verkligen var ett försäljningsknep. De kunde köra med hur mycket monster och action som helst och därtill slänga ur sig rasfördomar, men när det gällde det rent sexuella var de mycket försiktiga, till och med publikationer som Spicy Adventure Stories lät det sällan gå längre i texterna än blottad kvinnohud och liderliga blickar (möjligtvis lite sadism också). Robert E Howard är mot den bakgrunden ovanligt frispråkig, även om han flera gånger inte går längre än eldiga kyssar och dylikt, men i A Witch Shall be Born äger ju i klartext en våldtäkt rum - nästan alla andra pulpförfattare skulle ha låtit hjälten rusa in och undsätta den sköna där hon vred sig i skurkens armar.

Vaddå "delvis" förresten? Det finns inget "delvis" när man talar om Clark Ashton Smith.

[Martin Andersson]

Gernsback hade tydligen också rykte om sig att vara snål mot sina författare, Jack Williamson berättar att man kunde få tjata på honom i ett halvår innan man fick ut betalningen för en berättelse. Troligen var det en direkt spegling av att Gernsback saknade ekonomisk sinne, aldrig hade pengar och att hans magasin stapplade från den ena finansiella krisen till den andra.

I New York fanns det tydligen en advokat som specialiserade sig på att driva in betalningar från Gernsback åt hans författare. Fletcher Pratt kom för övrigt på det bästa sättet att handskas med Gernsback: han översatte följetonger åt Gernsback, och när en del fanns i tryck vägrade han att släppa ifrån sig nästa del förrän han hade fått betalt för den föregående.

[Sheriffen]

Annars gillar jag Harlan Ellisons variant fran nagra decennier senare.

Nar han inte fatt betalt av nagot sf-magasin - tyvarr minns jag inte vilket - besokte han redaktionen och uppgav i receptionen att han kom fram IRS (International Revenue Service, amerikanska skatteverket) och var dar for att gora en revision. De slappte genast in honom till chefredaktoren, i vars kontorsrum Harlan Ellison slet at sig skrivmaskinen och sprang darifran. Ute ur redaktionslokalerna ringde han upp och sa att han skulle lamna tillbaka skrivmaskinen nar han fatt betalt for sin novell. Det fick han omgaende, eftersom skrivmaskinen var mycket mer vard an det i och for sig magra arvodet.

Kor hart,
Sheriffen
(som halsar fran London)

[OsloPC]

Men jämfört med sådana pulpredaktörer som Gernsback och alla pulpmagasin som var fullkomligt renons på litterär standard, så hade såklart Weird Tales sin litterära profil.

Nu har jeg ikke kilden for det umiddelbart tilgjengelig, men jeg har sett det anført at selv om Gernsback i stor grad prioriterte vitenskap foran det skjønnlitterære, så skal han ved et par tilfeller ha uttalt at han var lei for at han selv, og de fleste andre i hans stall, ikke kunne skrive på langt nær så godt som forbilder som Verne og Wells. Så det var visst ikke fullt så enkle vurderinger som vi som leser SF idag gjerne tror.

- PC

[OsloPC]

Troligen var det en direkt spegling av att Gernsback saknade ekonomisk sinne, aldrig hade pengar och att hans magasin stapplade från den ena finansiella krisen till den andra.

Jo, det var ju utrolig hvor mange magasin han egentlig startet. Ellers, hvis man liker slikt, så tenkte jeg at jeg skulle anbefale dette nettstedet med blant annet omslag til endel av hans blader.

Ellers, apropos Gernsback, så ble han for noen år tilbake hyllet av Skeptical Inquirer, ikke som SF-redaktør, men som en tidlig forkjemper for skeptisk tilnæring til påstått helsebringende effekt av universalmedisiner, magnet- eller elektriske belter, osv. osv., samt en pioner i kampen for å holde de som laget slike remedier ansvarlige for evt. skader, bivirkninger, etc.

PC

[margl]

Apropå titlar igen, vid sidan av alla ansträngda försök att åstadkomma något anslående, exotiskt, färgstarkt och dramatiskt - som i sig själva är underhållande - så tycks det ibland som om författarna och redaktörerna medvetet eller omedvetet skojade med sin egen bransch. Titlarna kunde då se ut som dåliga ordvitsar eller plötsliga skämt, som Shadow-äventyret Room of Doom eller novellen "The Thing That Came From Somewhere"(jag tror i alla fall att den hette så - möjligtvis var det bara "The Thing That Killed").

[margl]

Jag har redan omnämnt hur jag får tjata mig till pulpmöten i LSFF och igår kväll ägde ett sådant rum. Denna gång var oförståelsen massiv, inte nog med att de tyckte att Hamilton var osofistikerad eller att Merrit var oläslig, det hade jag väl kunnat överse med, de vågade till och med - chocken är som ni förstår oerhörd - att i en ton av förfärande lättsinne slänga ur sig negativa omdömen om självaste Clark Ashton Smith! På sin höjd sa dom något litet uppskattande om prosan, men mer var det definitivt inte. En av de närvarande meddelade att det var intressant ur allmänbildningssynpunkt att ha läst Smith och nu tänkte han undvika det författarnamnet för resten av livet, och en annan att jag fick gärna arrangera pulpmöten i framtiden men att hon minsann inte tänkte närvara på ett till. Enbart föreningens politiskt aktive sa något verkligt positivt om Smith, han tyckte att "The Empire of Necromancers" var en intressant skildring av ett misslyckat försök att bygga upp en ny infrastruktur.

Men det finns inget ont som inte för något gott med sig. En av de närvarande hade rensat ut på sina bokhyllor och överlämnade i min ägo Irwin Porges två-volyms biografi över Edgar Rice Burroughs och därtill A Guide to Barsoom av John Flint Roy.

[Svensson]

... de vågade till och med - chocken är som ni förstår oerhörd - att i en ton av förfärande lättsinne slänga ur sig negativa omdömen om självaste Clark Ashton Smith!

Ta det inte så hårt. Smith rör sig på en sådan nivå där man antingen älskar eller hatar honom; bågen är hårt spänd och uppskattar man inte poetisk prosa så gör man inte.

Smith tar risker. Han skriver medvetet inlitterärt och tillkrånglat, söker obsoleta ord. Ibland kunde man själv önska att han mumlar ur skägget.

Hellre ökänd än okänd; Lovecraft och Smith får ofta stämpeln "oläslig", men på något sätt lever de alltid kvar och får nya läsare.

[pinkunicorn]

Mina kommentarer om samma möte finns på min blogg, men jag kan reprisera dem här för dem som inte följer den (hur det nu kan vara tänkbart ;-)

Jag har just kommit hem från ett bokpratsmöte med LSFF. Den här gången handlade diskussionen om ett antal fantasy- och sciencefictionnoveller från pulperan.

Clark Ashton Smith: "The Empire of Necromancers" var en passabel fantasyhistoria i en storslagen värld med imperier som överlevde kontinenters flyttande och liknande. Den kräver dock en rätt stark mage för att lyckas ta sig igenom språket som får H. P. Lovecraft att framstå som pulperans svar på Hemingway. Just Lovecraft var anledningen till att jag var intresserad av att läsa Smith; jag känner till att de influerade varandra, men efter att nu ha provat ett par texter av Smith tror jag att jag ska hålla mig på respektabelt avstånd från honom hädanefter.

Clark Ashton Smith: "The Maze of Maal Dweb" hade samma fantastiskt överlastade språk men saknade alla spår av handling eller annat intressant innehåll. Detta gjorde att jag hoppade över den tredje novellen, "The Last Heiroglyph", av samma författare och fortsatte till nästa skribent. En viss tidsbrist inför mötet gjorde att jag bara läste en text av dem var, slumpmässigt vald.

Edmond Hamilton: "A Conquest of Two Worlds" hoppade jag över, och läste istället "The Stars, My Brothers". Att läsa den här texten efter att ha kämpat med Smith var som att komma ut i friska luften efter ett par timmar i en dammig källarskrubb. Hamilton är kanske ingen stor stilist, men han kan i alla fall skriva text som går att läsa utan att staka sig i varannan mening. Novellen handlar om en person som dör i en rymdolycka och sedan återupplivas många år senare. Den har en del trevligt idéinnehåll, men den påklistrade kärlekshistorien hade man klarat sig utan.

Stanley G Weinbaum: "Parasite Planet" skippade jag också, och läste "The Worlds of If". Detta är en historia om tidsresor, men sidledes i tiden, vilket innebär att man kan se parallella möjliga världar istället för fram- eller baktid. Den har också ett klart humoriskt element som faktiskt fungerade bra.

Abraham Merritt: "Through the Dragon Glass" hade däremot inte några uppenbara räddande egenskaper. Prosan var den styltigaste av de fyra författarna, och handlingen höll inte heller den någon vidare klass. Det snällaste man kan säga om den var väl att det "dragon glass" som den handlar om verkar vara en häftig pryl, men det räcker inte för att rädda hela novellen. Hans andra novell, "Three Lines of Old French", hann jag inte med.

[Svensson]

@pinkunicorn: ambitiös läslista för ett (1) möte.

Vad gäller Smiths "The Last Hieroglyph" så visar den på mannens svaghet; inget är på allvar, allt är en tjusig lek med ord. Perfekt för de söndagsmagasin där Smith stundom förekom. Lovecraft hade jämförelsevis mer tyngd.

(Annars pinkunicorn, i en annan tråd frågade du om en viss bokhandel i Stockholm men du har inte svarat; jag blir bara så nyfiken på vilken bokhandel det var. "Baren" postades den i tror jag.)

[pinkunicorn]

Till andra möten har vi haft romaner. Det där är knappast mer text än en generisk roman nu för tiden, ens om man håller sig i det rimligt tjocka segmentet under 400 sidor.

[margl]

Smith rör sig på en sådan nivå där man antingen älskar eller hatar honom; bågen är hårt spänd och uppskattar man inte poetisk prosa så gör man inte.

Smith tar risker. Han skriver medvetet inlitterärt och tillkrånglat, söker obsoleta ord. Ibland kunde man själv önska att han mumlar ur skägget.

Hellre ökänd än okänd; Lovecraft och Smith får ofta stämpeln "oläslig", men på något sätt lever de alltid kvar och får nya läsare.

Jag tänkte själv på det redan i går och en hel del ligger det väl i det. Jag antar att det du menar är "tala ur skägget", en kritik som förövrigt också dök upp på mötet. Själv förstår jag den inte, betydelsen och syftet med Smiths texter är ju oftast de enklast tänkbara och uppenbara. Jag antar att hans symbolik är så övertydlig att folk inte ser den.