Svensson skrev:S. T. Yoshi
Svensson skrev:S. T. Yoshi gör i sin Lovecraftbiografi vad han kan för att slå hål på myten om Weird Tales' förmenta finhet. Redaktören Farnsworth Wright gick efter vad som sålde, han torde inte ha vägt litterär kvalitet på guldvåg.
Men jämfört med sådana pulpredaktörer som Gernsback och alla pulpmagasin som var fullkomligt renons på litterär standard, så hade såklart Weird Tales sin litterära profil.
De stolta redaktionella orden ovan infriades väl delvis med folk som Lovecraft, Smith och ibland Howard (och Poe), men när det gällde ett givet nummer var det formeln lättklädd-brud-på-omslaget-och-effektsökande-titlar som gällde.
margl skrev:Gernsback hade tydligen också rykte om sig att vara snål mot sina författare, Jack Williamson berättar att man kunde få tjata på honom i ett halvår innan man fick ut betalningen för en berättelse. Troligen var det en direkt spegling av att Gernsback saknade ekonomisk sinne, aldrig hade pengar och att hans magasin stapplade från den ena finansiella krisen till den andra.
Svensson skrev:Men jämfört med sådana pulpredaktörer som Gernsback och alla pulpmagasin som var fullkomligt renons på litterär standard, så hade såklart Weird Tales sin litterära profil.
margl skrev:Troligen var det en direkt spegling av att Gernsback saknade ekonomisk sinne, aldrig hade pengar och att hans magasin stapplade från den ena finansiella krisen till den andra.
margl skrev:... de vågade till och med - chocken är som ni förstår oerhörd - att i en ton av förfärande lättsinne slänga ur sig negativa omdömen om självaste Clark Ashton Smith!
Jag har just kommit hem från ett bokpratsmöte med LSFF. Den här gången handlade diskussionen om ett antal fantasy- och sciencefictionnoveller från pulperan.
Clark Ashton Smith: "The Empire of Necromancers" var en passabel fantasyhistoria i en storslagen värld med imperier som överlevde kontinenters flyttande och liknande. Den kräver dock en rätt stark mage för att lyckas ta sig igenom språket som får H. P. Lovecraft att framstå som pulperans svar på Hemingway. Just Lovecraft var anledningen till att jag var intresserad av att läsa Smith; jag känner till att de influerade varandra, men efter att nu ha provat ett par texter av Smith tror jag att jag ska hålla mig på respektabelt avstånd från honom hädanefter.
Clark Ashton Smith: "The Maze of Maal Dweb" hade samma fantastiskt överlastade språk men saknade alla spår av handling eller annat intressant innehåll. Detta gjorde att jag hoppade över den tredje novellen, "The Last Heiroglyph", av samma författare och fortsatte till nästa skribent. En viss tidsbrist inför mötet gjorde att jag bara läste en text av dem var, slumpmässigt vald.
Edmond Hamilton: "A Conquest of Two Worlds" hoppade jag över, och läste istället "The Stars, My Brothers". Att läsa den här texten efter att ha kämpat med Smith var som att komma ut i friska luften efter ett par timmar i en dammig källarskrubb. Hamilton är kanske ingen stor stilist, men han kan i alla fall skriva text som går att läsa utan att staka sig i varannan mening. Novellen handlar om en person som dör i en rymdolycka och sedan återupplivas många år senare. Den har en del trevligt idéinnehåll, men den påklistrade kärlekshistorien hade man klarat sig utan.
Stanley G Weinbaum: "Parasite Planet" skippade jag också, och läste "The Worlds of If". Detta är en historia om tidsresor, men sidledes i tiden, vilket innebär att man kan se parallella möjliga världar istället för fram- eller baktid. Den har också ett klart humoriskt element som faktiskt fungerade bra.
Abraham Merritt: "Through the Dragon Glass" hade däremot inte några uppenbara räddande egenskaper. Prosan var den styltigaste av de fyra författarna, och handlingen höll inte heller den någon vidare klass. Det snällaste man kan säga om den var väl att det "dragon glass" som den handlar om verkar vara en häftig pryl, men det räcker inte för att rädda hela novellen. Hans andra novell, "Three Lines of Old French", hann jag inte med.
Svensson skrev: Smith rör sig på en sådan nivå där man antingen älskar eller hatar honom; bågen är hårt spänd och uppskattar man inte poetisk prosa så gör man inte.
Smith tar risker. Han skriver medvetet inlitterärt och tillkrånglat, söker obsoleta ord. Ibland kunde man själv önska att han mumlar ur skägget.
Hellre ökänd än okänd; Lovecraft och Smith får ofta stämpeln "oläslig", men på något sätt lever de alltid kvar och får nya läsare.
Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare