Pulpförfattare

[Svensson]

Syftet med Smiths stories tycks ofta vara att dölja att där inte finns något syfte.

Sånt kan en som som jag (och margl gissar jag) ha överseende med eftersom hantverket, konstverket är så njutbart; det är värdesäkrat genom all stilistisk möda, så att säga.

Men om en som inte gillar Smiths höglitterära attityd ska ta sig an honom, ja, då faller det kanske på att storiesarna ofta är lika substantiella som en påse plockgodis.

Kanske är Smith djupare än så, kanske är han symbolisk som margl antyder. Men symbolik i en berättelse är en vansklig sak, ofta vill folk bara ha text som säger rakt upp och ner vad författaren menar. Typ Heinleins förstapersonsnarrativ, Astoundingstilen främjad av Campbell.

[margl]

Syftet med Smiths stories tycks ofta vara att dölja att där inte finns något syfte.

Sånt kan en som som jag (och margl gissar jag) ha överseende med eftersom hantverket, konstverket är så njutbart; det är värdesäkrat genom all stilistisk möda, så att säga.

Men om en som inte gillar Smiths höglitterära attityd ska ta sig an honom, ja, då faller det kanske på att storiesarna ofta är lika substantiella som en påse plockgodis.

Kanske är Smith djupare än så, kanske är han symbolisk som margl antyder. Men symbolik i en berättelse är en vansklig sak, ofta vill folk bara ha text som säger rakt upp och ner vad författaren menar. Typ Heinleins förstapersonsnarrativ, Astoundingstilen främjad av Campbell.

Visst handlar mycket av den språkliga formen hos Smith om ren estecism, man skriver skön prosa för att skriva skön prosa, men förutom det finns det en uppsättning teman och motiv som genomsyrar hela hans författarskap och ger det innehåll och mening. Först och främst finns där det gamla och solida vantitas vanitatum, allt är förgängligt, allt ska ruttna, allt ska bli damm som driver i vinden. Nära knuten till den är arvet från Baudelaire och dekadenterna, fascinationen inför det morbida, makabra och abnorma, försjunkandet i det andliga och fysiska förfallet, samt i Schopenhauers anda människan som en pendel mellan begär och leda. Och, återigen, nära knutet till detta är cynismen och nihilismen, universum är en ond plats där hjältemod är bortkastat och kärleken dömd till undergång. Denna pessimistiska vision är ständigt närvarande hos Smith och höjer (tillsammans med språkförmåga) hans texter högt över den vanliga pulpstandarden och in bland den bästa fantasy som skrivits.

[Martin Andersson]

Enbart föreningens politiskt aktive sa något verkligt positivt om Smith, han tyckte att "The Empire of Necromancers" var en intressant skildring av ett misslyckat försök att bygga upp en ny infrastruktur.

*suck* Nåja... "Strange pleasures are known to him who flaunts the immarcescible purple of poetry before the color-blind."

[Martin Andersson]

Men om en som inte gillar Smiths höglitterära attityd ska ta sig an honom, ja, då faller det kanske på att storiesarna ofta är lika substantiella som en påse plockgodis.

Jag tror inte redaktören av eller de medverkande i The Freedom of Fantastic Things skulle hålla med.

[Svensson]

Visst handlar mycket av den språkliga formen hos Smith om ren estecism, man skriver skön prosa för att skriva skön prosa, men förutom det finns det en uppsättning teman och motiv som genomsyrar hela hans författarskap och ger det innehåll och mening. Först och främst finns där det gamla och solida vantitas vanitatum, allt är förgängligt, allt ska ruttna, allt ska bli damm som driver i vinden. Nära knuten till den är arvet från Baudelaire och dekadenterna, fascinationen inför det morbida, makabra och abnorma, försjunkandet i det andliga och fysiska förfallet, samt i Schopenhauers anda människan som en pendel mellan begär och leda. Och, återigen, nära knutet till detta är cynismen och nihilismen, universum är en ond plats där hjältemod är bortkastat och kärleken dömd till undergång. Denna pessimistiska vision är ständigt närvarande hos Smith...

Om detta var det första jag fick veta om Smith skulle jag springa för livet...

Tack och lov har han något att säga även mig, gamle esoteriker. Hans prosa är helt enkelt skön, är en hyllning till skönheten - skönheten som alltså är lika med verkligheten, om vi ser det platonskt.

"Will you not join me in Atlantis, with sailors who knew Odysseus"... han var bäst som poet och som prosaskissare. Hans en-två-sidorsgrejer funkar än idag. Läs mer här:

http://lennart-svensson.blogspot.com/20 ... smith.html

[pinkunicorn]

Tvärtom: om jag inte redan hade läst honom kanske det där skulle få mig intresserad...

[Sheriffen]

skönheten som alltså är lika med verkligheten, om vi ser det platonskt.

Platon sa i och för sig precis tvärtom - verkligheten är en mycket ofullständig och bristfällig spegling eller skugga av idévärlden - men i alla fall. Se vidare liknelsen med människorna i grottan.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

På tal om att inte uppskatta vissa ting, så har Forrest J Ackerman i introduktionen till Gosh! Wow! (Sense of Wonder) förklarat att även om han är pulpentusiast är det en hel del som tryckts under pulperan som inte faller honom i smaken. Han räknar upp några exempel och inser att han blir "consigned to Lucifer's last level in the deepest pits of Abaddon when I breathe the sacrilege that...er...uh...that is...you see...I never liked...HPLovecraft's The Color Out of Space. There! I said it! And I'am mad! mad!".

[Martin Andersson]

På tal om att inte uppskatta vissa ting, så har Forrest J Ackerman i introduktionen till Gosh! Wow! (Sense of Wonder) förklarat att även om han är pulpentusiast är det en hel del som tryckts under pulperan som inte faller honom i smaken. Han räknar upp några exempel och inser att han blir "consigned to Lucifer's last level in the deepest pits of Abaddon when I breathe the sacrilege that...er...uh...that is...you see...I never liked...HPLovecraft's The Color Out of Space. There! I said it! And I'am mad! mad!".

Inte heller gillade han Smiths "Dweller in Martian Depths", och han sa det dessutom i brevspalten i Fantasy Fan, vilket ledde till en läsarstorm mot honom där bl. a. Lovecraft själv reagerade. Lovecraft brevväxlade senare med Ackerman och kom fram till att han trots allt var en ganska hygglig kille, men han odödliggjorde honom ändå som "the Effjay of Akkamin" i sin och Barlows "The Battle That Ended the Century" ("known to himself as an amateur critic"), och som "wriggling akmans" och "efjeh-weeds" i "In the Walls of Eryx".

[margl]

På tal om att inte uppskatta vissa ting, så har Forrest J Ackerman i introduktionen till Gosh! Wow! (Sense of Wonder) förklarat att även om han är pulpentusiast är det en hel del som tryckts under pulperan som inte faller honom i smaken. Han räknar upp några exempel och inser att han blir "consigned to Lucifer's last level in the deepest pits of Abaddon when I breathe the sacrilege that...er...uh...that is...you see...I never liked...HPLovecraft's The Color Out of Space. There! I said it! And I'am mad! mad!".

Inte heller gillade han Smiths "Dweller in Martian Depths", och han sa det dessutom i brevspalten i Fantasy Fan, vilket ledde till en läsarstorm mot honom där bl. a. Lovecraft själv reagerade.

Ackerman omnämner detta på samma ställe; "Many long years ago, in my misspent youth, I dared criticize the inclusion of Clark Ashton Smith's weird-science story Dweller in Martian Depths in Gernsback science-oriented Wonder Stories and, by Krono's brazen balls and the mile-long claws of Cthulthu (I never actually stopped to measure them) you would have thought I had insulted Picasso or Albert Einstein". Förmodligen hade han rätt; Smiths estetiserande stil skulle förefalla en smula malplacerad i ett magasin präglat av Gernsbacks uppfattning om vad som var science fiction, dvs en lovsång till teknologiska uppfinningar och vetenskapliga upptäckter med en påklistrad skönlitterär berättelse.

[margl]

Det var nu ett tag sen jag presenterade en lista med namn på pulpförfattare, så här är några. Någon som är bekant med;

Harold "Harl" Vincent
Homer Eon Flint
Louise Taylor Hansen
Amelia Reynolds Long

[john-henri]

Pulpdiggare, och andra för den delen, bör avgjort inte missa den här musicalversionen av känd pulpskräcknovell:

http://www.youtube.com/watch?v=3tTHn2tHhcI

John-Henri

[Sheriffen]

Pulpdiggare, och andra för den delen, bör avgjort inte missa den här musicalversionen av känd pulpskräcknovell:

http://www.youtube.com/watch?v=3tTHn2tHhcI

Som dessutom som parodi träffar mitt i prick, genom att (dock medvetet, förstås) vara så där halvimbecill som så många av Lovecrafts noveller (inklusive denna, förmodar jag, men jag har inte läst den). Och med ett lika påklistrat överraskande slut.

Kör hårt,
Sheriffen

[Johan_L]

För den som vill lyssna på mer kommer låten från skivan "A Very Scary Solstice" från The H.P. Lovecraft Historical Society (samma folk som skrev texten till "A Shoggoth on the Roof" och gjorde "Call of Cthulhu"-stumfilmen). Uppföljaren är "An Even Scarier Solstice", och de har gjort en radioteaterversion av flera av berättelserna.

Mycket godis på http://www.cthulhulives.org/toc.html.

The Angell Box ser makalös ut.

[Terje]

Senast införskaffade böcker med relevans för denna tråd: H Rider-Haggard "She", Abraham Merrit "The face in the abyss" och "Dwellers in the mirage". Alla tre av lost race / civilisation typen, och om jag uppfattat det rätt så är väl "She" en föregångare för denna sub-genre. Jag kommer dock förmodligen inte att kunna läsa dom förrän i sommar eftersom jag har ca tio space opera böcker av reynolds och macleod som ligger före i kön.