Svensson skrev:Syftet med Smiths stories tycks ofta vara att dölja att där inte finns något syfte.
Sånt kan en som som jag (och margl gissar jag) ha överseende med eftersom hantverket, konstverket är så njutbart; det är värdesäkrat genom all stilistisk möda, så att säga.
Men om en som inte gillar Smiths höglitterära attityd ska ta sig an honom, ja, då faller det kanske på att storiesarna ofta är lika substantiella som en påse plockgodis.
Kanske är Smith djupare än så, kanske är han symbolisk som margl antyder. Men symbolik i en berättelse är en vansklig sak, ofta vill folk bara ha text som säger rakt upp och ner vad författaren menar. Typ Heinleins förstapersonsnarrativ, Astoundingstilen främjad av Campbell.
Visst handlar mycket av den språkliga formen hos Smith om ren estecism, man skriver skön prosa för att skriva skön prosa, men förutom det finns det en uppsättning teman och motiv som genomsyrar hela hans författarskap och ger det innehåll och mening. Först och främst finns där det gamla och solida vantitas vanitatum, allt är förgängligt, allt ska ruttna, allt ska bli damm som driver i vinden. Nära knuten till den är arvet från Baudelaire och dekadenterna, fascinationen inför det morbida, makabra och abnorma, försjunkandet i det andliga och fysiska förfallet, samt i Schopenhauers anda människan som en pendel mellan begär och leda. Och, återigen, nära knutet till detta är cynismen och nihilismen, universum är en ond plats där hjältemod är bortkastat och kärleken dömd till undergång. Denna pessimistiska vision är ständigt närvarande hos Smith och höjer (tillsammans med språkförmåga) hans texter högt över den vanliga pulpstandarden och in bland den bästa fantasy som skrivits.