Rekommendationstråd

[jophan]

Varför inte en tråd där vi kan rekommendera författare som vi inte tror att folk i allmänhet har hört talas om eller läser?

Ta chansen att introducera ett författarskap, nytt eller gammalt, som ni inte tycker att andra sf-fans i Sverige har uppmärksammat, och beskriv det översiktligt med exempel på några böcker.

[jophan]

Jag börjar med Graham Joyce. Honom hade jag knappt hört talas om före fjolårets världskongress då han gjorde starkt intryck på mig i ett par paneler. Jag hittade ett par av hans romaner i bokrummet och eftersom de verkade intressanta köpte jag dem. Han visade sig ha vunnit World Fantasy Award ett par gånger, men det hade jag inte uppmärksammat då. World Fantasy Award är annars en för min litterära smak betydligt intressantare indikator än Nebulan och Hugon.

Joyce skriver ett slags magisk realism eller slipstream, böcker som skulle kunna vara mainstream om det inte vore för en stark underström av övernaturliga saker som sker under ytan. Till slut vet man som läsare inte om huvudpersonerna fantiserar eller om magin verkligen finns där.

The Tooth Fairy är ett bra exempel. Huvudpersonen förföljs under sin uppväxt av en grotesk tandfé som försöker att styra honom och driva hans liv i en destruktiv riktning. Men är det en metafor för hans mörka undermedvetna eller en fysisk varelse? Man tror det förstnämnda väldigt länge, tills det visar sig att andra i romanen också har sett fén...

I The Storm Watcher är ett halvdussin vuxna och ett par barn på semester i Sydfrankrike. Ett av barnen har problem och en av de vuxna, man får inte veta vem - eller ens om personen existerar på riktigt - instruerar barnet med mörka, ockulta berättelser om speglars magiska funktion och tillvarons övernaturliga väsen, som eggar barnet att göra märkliga och destruktiva saker. Samtidigt faller de vuxna parens relationer samman och allt går mot en turbulent upplösning.

[Merry]

Arcadia av Tom Stoppard (pjäs). Jag förmodar att den helst borde ses, snarare än läsas, men jag har inte haft turen att sammanfalla med en uppsättning.

Arcadia handlar om matematik, relationer, kaos, akitektur, kärlek och entropi (inte nödvändigtvis i den ordningen).

Pjäsen utspelar sig på en herrgård, Sidley Park, och växlar (ibland nästan kontinuerligt) mellan tidigt 1800-tal och nutid. På 1800-talet lär sig unga Thomasina matematik av sin informator, och i nutiden försöker en akademiker ta reda på vad som egentligen hände de där dagarna på 1800-talet. Medan pjäsen växlar i tid, så är många av tingen desamma - saker som används i det tidigare tidsegmentet kommer ofta igen i det sena, vilket gör att det känns som om de två segmenten följer varandra åt.

Stoppards sätt att strukturera påminner mig lite om Douglas Adams - man har samma känsla att det skulle bli utomordentliga pusseltextäventyr av böckerna (Adams bevisade just det med sina Infocom-spel).

Arcadia är mångbottnad, klurig och kvick, men Stoppard lyckas förutom det att få åtminstone mig att bry mig om karaktärerna.

Det är inte sf, men det är en idépjäs så jag skulle gissa att den uppskattas av sf-läsare.