av Merry » mån 20 nov 2006, 18:55
Arcadia av Tom Stoppard (pjäs). Jag förmodar att den helst borde ses, snarare än läsas, men jag har inte haft turen att sammanfalla med en uppsättning.
Arcadia handlar om matematik, relationer, kaos, akitektur, kärlek och entropi (inte nödvändigtvis i den ordningen).
Pjäsen utspelar sig på en herrgård, Sidley Park, och växlar (ibland nästan kontinuerligt) mellan tidigt 1800-tal och nutid. På 1800-talet lär sig unga Thomasina matematik av sin informator, och i nutiden försöker en akademiker ta reda på vad som egentligen hände de där dagarna på 1800-talet. Medan pjäsen växlar i tid, så är många av tingen desamma - saker som används i det tidigare tidsegmentet kommer ofta igen i det sena, vilket gör att det känns som om de två segmenten följer varandra åt.
Stoppards sätt att strukturera påminner mig lite om Douglas Adams - man har samma känsla att det skulle bli utomordentliga pusseltextäventyr av böckerna (Adams bevisade just det med sina Infocom-spel).
Arcadia är mångbottnad, klurig och kvick, men Stoppard lyckas förutom det att få åtminstone mig att bry mig om karaktärerna.
Det är inte sf, men det är en idépjäs så jag skulle gissa att den uppskattas av sf-läsare.