Recensioner (och därmed spoilers)

Om sf och fantasy

Recensioner (och därmed spoilers)

Inläggav Sheriffen » sön 29 apr 2007, 18:27

Vi pratar mycket om böckers kvalitet och/eller brist på dito i olika trådar här, så nu börjar det kännas rätt naturligt med en tråd där folk postar recensioner - långa eller korta, personligt hållna eller akademiskt analytiska, omdömen eller essayer, vad man vill. Enda begränsningen är att det ska vara science fiction- eller fantasylitteratur, eftersom vi befinner oss i den avdelningen av forumet. Spoilervarningen finns redan i ämnestrådens rubrik, eftersom jag själv är så känslig för spoilers att jag aldrig ens läser baksidestexter på böcker innan jag läser böckerna. Eller översätter dem, för den delen. Jag kommer själv inte att läsa recensioner i den här tråden av några andra böcker än dem jag redan läst eller avgjort inte tänker läsa (och möjligen, möjligen kan ju en recension då få mig att ändra mig).

Jag inleder alltsammans med en bok jag inte läste precis nyligen utan för några månader sedan, men i alla fall. Viktig författare, mindre viktig bok.

Philip K. Dick: "The Game Players of Titan" (1963)

Philip K. Dick är en av sf-fältets egensinnigaste och rimligen viktigaste författare. Han är också väldigt ojämn. Han kunde skriva alltifrån infantila berättelser om klassiska musikstycken som förvandlades till konstiga djur (en gammal novell, löjlig men omöjlig att glömma) till science fiction som ur vissa synvinklar höjde genren till nya nivåer. Så till exempel torde få om några sf-författare ha varit så pass väl bevandrade inom metafysiska och religiösa teorier om verklighetens själva struktur som Philip K. Dick och det är något han utnyttjar i sina berättelser, ofta förtjänstfullt (det vill säga utan att ge en lektion i filosofi eller religion; i stället tar han hjälp av sina kunskaper för att skickligt låta verkligheten bli ogripbar, som i romanen "The Galactic Pot-Healer" eller novellen "We Can Remember It For You Wholesale").

Fast Philip K. Dick har också en uppsättning "tricks up his sleeve", en påse med rekvisita som han ofta gräver ur. Ibland lite för ofta. Alla som läst fler än ett par Philip K. Dick-romaner torde inte höja ett ögonbryn över att få veta att de flygande bilarna i "The Game Players of Titan" inte bara pratar med sina ägare utan dessutom ofta säger emot, grälar med och tjatar på dem; inte heller torde någon bli särskilt förvånad över att det finns människor med olika slags parapsykiska förmågor; det förvånar säkert knappast heller att verkligheten ibland visar sig vara en annan än den man trott eller att man för den delen fått hela sjok av verklighet utraderade ur huvudet.

Allt det här är välkänd Dick-rekvisita och utnyttjad i skickligt sammanvävda, spekulativa, inte så sällan gränsöverskridande (mellan genrer) berättelser kan den bli mycket effektiv och inte så lite suggestiv. Men när den bara plockas fram för att snickra ihop ytterligare en bok för att hyran måste betalas, blir den fadd och enfaldig och ganska trist. För rekvisitian i sig räcker inte, knappt ens för den mest hängivne Dick-fan. "The Game Players of Titan" är "more of the same", men i avsaknad av det viktigaste från mer högtstående Dick-romaner - en berättelse som ur någon synvinkel hänger samman och/eller har något att uttrycka, och som inte bara rullar på med en rad improviserade händelser, många helt oförklarade. Varför, till exempel, mördar Pete Garden storspelaren Luckman (om han nu gör det) och varför saknar flertalet spelare i spelgruppen Pretty Blue Fox minnet under timmarna kring mordet och exakt varför skulle de (givet konsekvenserna och om det nu var de eller några av dem) ha velat mörda Luckman och vem har raderat deras minne och varför (ja, för att inte de telepatiska poliserna ska kunna tankeläsa sig fram till vem som är skyldig, men varför är någon skyldig och vem ligger därmed egentligen bakom)? Samtliga frågor förblir obesvarade, men problemet går djupare än så - som läsare är man inte ens intresserad av svaren på frågorna kring denna i romanen helt centrala händelse.

Förhållandet mellan den jordiska civilisationen och den på Titan är mycket invecklat och kretsar kring det allomfattande Spelet, men alltsammans kring både Titan och Spelet förblir mycket oklart. Med detta skulle det ha funnits en poäng om oklarheten varit en del av en något klarare berättelse; det är den inte. Varför de uppenbarligen helt överlägsna titanierna bryr sig om att i människornas sinnevärld stundtals framstå som människor blir också oklart; med sin enastående förmåga att manipulera människors medvetanden, verklighetsuppfattning och till och med kroppar (genom att på en bråkdels sekund kunna transportera dem till Titan, med, får man förmoda, telekinetisk förmåga av något slag) förefaller det bara vara en onödig exercis i dumhet.

"The Game Players of Titan" känns väldigt mycket som en roman som har skrivits utan någon föregående planering under loppet av kanske ett par veckor och där Dick staplat diverse intrigelement på varandra i takt med att han improviserat fram dem, öst in lite Dick-rekvisita från sin tio-i-topp-lista och sedan avslutat boken när den blivit lång nog. Utan att i och för sig komma med ett egentligt slut, men i alla fall tillräckligt många sidor för en normallång sf-pocket.

Det finns inget här som engagerar, förutom de sex första styckena. De upptar halva första sidan. Mer än så tycker jag inte att man behöver läsa.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » mån 30 apr 2007, 11:07

Jag kan bidra med en recension om en bok som just nu av för mig okänd anledning letat sig i mina tankar, men som har en särskild plats i mitt hjärta: Robert Sheckleys "Dimension of Miracles", ursprunligen publicerad på Dell 1968.

"Är Robert Sheckley en pessimistisk författare?"undrar Donald Wollheim i Framtidens kartläggare (The Universe Makers)"Skriver han anti-utopier? Ja, eftersom ett av de mest effektiva metoderna att mörda något, är att skratta ut det, och detta gör Sheckley med förtjusning och orginalitet". Huvudsakligen stämmer jag med in i Wollheims omdöme, vad gäller anti-utopier finns det en skildring i "Dimension of Miracles" av en perfekt stad försedd med en konstgjord intelligens vars enda syfte är att tillfredsställa stadens invånare och givetvis har alla invånare övergivit staden.

Personligen kan jag inte låta bli att jämföra Sheckley med Douglas Adams, deras skriverier klassifieras som humoristisk science fiction, bägge hänger sig åt absurdism, bägge uppvisar samma skeptiska attityd gentemot religionen, samma underström av pessimism och menigslöshet. I jämförelse med Adams anser jag dock att Sheckley inte blivit så uppskattad som han förtjänar, särskilt med tanke på att mycket av det som uppskattas av Adams beundrare förekommer i Sheckleys verk skrivna årtionden före Adams.

Själva romanen är förträfflig och påminner lite i grundkonstruktionen om "Liftarens guide till galaxen", en medelmåttig jordbo uppmärksammas plötsligt av utomjordiska krafter och innan han vet ordet av befinner han sig på en vansinnig galaktisk odyssé. Jordbon i detta fall heter Thomas Carmody och uppsöks i sin lägenhet av en representant för det Intergalaktiska lotteriet som meddelar att han vunnit ett pris och för med honom till det Galaktiska Centret, inredd med "en typisk regeringsakitektur som saknar alla estetiskt tilltalande drag", som det står i den svenska översättningen. Där mottar han sitt pris, som visar sig vara en levande varelse med formskiftaregenskaper och ett knivskarpt intellekt. Sedan får den förvirrade Carmody försöka hitta hem genom världarnas oändliga mångfald på egen hand, vilket givetvis ger författaren gått om tillfällen till satir, filosofi och humor. Min favoritepisod är när Carmody träffar den högröstade planetbyggaren Maudsley som berättar hur han en gång i sin ungdom anlitades av en gråskäggig herre för att bygga jorden (som, precis som vi alltid misstänkt, sattes samman av begagnade delar av tredje klass) och samtidigt uppfann vetenskapsfilosofin. I korthet, en bok jag rekommenderar till alla.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav tompe » mån 30 apr 2007, 11:46

Jag läste Dimension of Miracles efter jag börjat läsa Douglas Adams och Pratchett och hade hoppats på bra humor men för mig fungerade inte humorn alla i den boken. Jag gillar Sheckleys noveller väldigt mycket men jag tror inta jeg gillat någon av hans romaner. Den kritik jag minns var att det var alldeles för slapstickartat, massor med fantastiska saker hände men det fanns ingen struktur att hänga upp en fungerande humor på (jag gillar inte slapstickhumor...).
/Tommy Persson
tompe
Trufan
 
Inlägg: 825
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:18
Ort: Linköping

Pushin Ice

Inläggav Fantastix » tis 01 maj 2007, 10:46

Ett av de bästa med science fiction litteratur tycker jag är dess möjlighet att skapa förunderliga saker. Detta såkallade Scence of Wonder är just det som fick mig att börja läsa science fiction. Vissa författare som är rätt så hyfsade vetenskapsmän kan detta med att berätta historer som verkligen fascinerar. Och det har Alastair Reynolds gjort med sin bok Pushing Ice. Bokens händelser utspelar sig i en när framtid. Rymdskepp finns ute i närrymden och fånga kometer. Dessa isrika kometer "skuffas" sedan mot jorden där de används.

Saturnus har 34 månar. Av dessa två månar finns två stycken som heter Janus och Epimetheus. Dessa är rätt så udda ty de delar banan runt Saturnus och ungefär vart 4:de år byter de plats. Varför? En förklaring kommer i denna bok. Ty plötsligt försvinner Janus från sin bana och drar iväg ut i rymden. Rockhopper är ett av dessa kometskepp som finns närmast. Det är det enda skepp som har möjlighet att förfölja Janus. Bella Lind som är kapten på skeppet får ansvaret att haka på Janus och ta reda på vad som händer. Enda problemet är väl att företaget som äger Rockhopper inte berättar allt om möjligheten till returbiljett till jorden. Och dess närmare Janus man kommer dess säkrare är det att Janus inte "stjäls" av någon utan är ett rymdskepp. När sedan Rockhopper fastnar i Janus kälke som bara accelererar är allt klart. Ingen kommer att kunna återvända till jorden. Bella och hennes bästa vän Svetlana Barseghain sätts mot varandra. Ena vill vända medan andra vill fortsätta. Och det tar inte länge förrän allt börjar gå fel.

Pushing Ice är en sk. Space Opera i stora mått. Här finns främmande varelser, Einsteins tidswarp och mycket annat. 500 år är inget i denna berättelse. Boken fokuserar sig på några av personerna på Rockhopper. Främst på Bella Lind och Svetlana Barseghain med omgivning. Och Alastair Reynolds skriver bra. Bättre än många andra sk. Hårda Science Fiction författare. Han får även liv och kött på benen runt de personer han berättar om.

För att inte tala om omgivningen. Främlingarna, rymden och tekningen är väldigt väl beskriven och mycket trovärd. Och när boken ännu är mycket bra skriven är detta en bok jag rekommenderar åt alla som gillar hård Science Fiction och Space Opera.

Denna recension finns även på Enhörningens hemsida. :D
=====================
Kenneth Lindholm
Fantastix
Fan
 
Inlägg: 110
Blev medlem: fre 10 nov 2006, 06:58
Ort: Karis, Finland

Inläggav åka » lör 05 maj 2007, 16:07

Jag postar hellre recensioner i separata trådar (en för varje bok eller serie alltså). Det underlättar diskussionen och lättar upp forumstrukturen tycker jag.
åka
Fan
 
Inlägg: 183
Blev medlem: ons 08 nov 2006, 21:57
Ort: Uppsala


Återgå till Litteratur

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron