En världsomsegling under havet

Om sf och fantasy

En världsomsegling under havet

Inläggav margl » mån 14 maj 2007, 18:28

Nyligen återvände jag till Jules Vernes "En världsomsegling under havet" som jag inte läst på ett flertal år. Det som slog emot mig var drömmen om maskincivilisationens och vetenskapskulturens totala herravälde över naturen. Med hjälp av sina enastående kunskaper kan Nemo och hans besättning utvinna inte bara det nödvändigaste ur havets mångfald utan också bekvämligheter och rena lyxartiklar. Nautilus är förkroppsligandet av människans vilja att behärska elementen. Denna anda, på en och samma gång naiv och farlig, har stundtals en förfärlig dragningskraft på mig. I mina mest extatiska ögonblick kan jag se mänskilghetens välde sträcka sig över stjärnorna, upprätta en kosmisk civilisation och slutligen nå det välsignade tillstånd då människan blivit Gud. Då är Vernes "Den evige Adam" ett lämpligt motgift eller förövrigt de flesta av Vernes böcker eftersom nästan alla de imponerade övermänniskor som poserar som ingenjörer och vetenskapsmän i dem misslyckas i slutändan.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » mån 14 maj 2007, 20:27

Fast jag vet inte...

Jag tycker det finns en ganska stor charm i den förvisso ofta våldsamt överdrivna vetenskaps- och tekniktron - alltså förnuftstron - i den science fiction som skrevs under andra halvan av 1800-talet. Som John-Henri har påpekat i flera böcker, varken science fiction eller för den delen en vetenskaplig utveckling av det slag vi har sett under de senaste dryga tvåhundra åren skulle rimligen ha varit möjliga utan den franska upplysningen under 1700-talet. Och jag håller med dig om att tron på (natur)vetenskapens förmåga att lösa alla våra problem är naiv; dess område, liksom varje mänsklig verksamhetsområde, är begränsat. Samtidigt skulle vi kanske inte utan den något överdrivna vetenskapstron och framtidoptimism som föddes i och med den franska upplysningen ha upplevt ett 1900-tal där världen förändrades mer - och huvudsakligen till det bättre, vill jag mena - under bara hundra år än den gjort under hela den tidigare historien.

Tänk också på hur det här lever kvar i science fiction av modernare snitt, om än kanske mer subtilt än hos Jules Verne. Jag tänker till exempel på Stanley Kubricks och Arthur C. Clarkes "2001 - A Space Odyssey" - när apmänniskan i början av filmen triumferande kastar upp benknotan som han upptäckt kan användas som redskap i luften och den virvlande förvandlas till ett rymdskepp. En god vän, Saleh, sade en gång som kommentar till den scenen ungefär så här: "Det där, när den första apmänniskan insåg att man kunde använda en benknota som redskap, var det viktigaste steget i hela mänsklighetens historia. Allt det andra är bara fotnoter." I det ligger mycket, tror jag; det var den avgörande händelsen (förstås bara symboliserad i filmen, för den var rimligen mycket mer komplex än så i verkligheten) som gjorde oss till människor, till vad Aristoteles kallar det förnuftiga djuret.

Det är ju faktiskt med förnuft, med filosofi, vetenskap, konst, teknik - med civilisation och kultur - som vi åstadkommer något alls och som vi gör livet mycket drägligare att leva än det skulle ha varit om vi fortfarande klängde i träden och käkade kokosnötter.

Minns för all del även att det utan vetenskap och förnuft även torde vara omöjligt att rädda vår planet undan pågående miljöförstöring och resursslöseri. För att ta ett exempel: att som Greenpeace kedja fast sig i kärnkraftverk tycker jag bara är dumt. Bland annat för att kärnkraftverk är ofantligt mycket miljövänligare än någonsin olja och kol.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » tis 15 maj 2007, 07:53

Nu har du missförstått mig rejält här, jag vänder mig absolut inte mot kulturen, tekniken, förnuftet eller civilisationen som sådan. Inte heller ställer jag mig totalt avvisande till framstegstanken, även om föreställningen av historien som en serie trappsteg som leder upp ur urtidens mörker till vår upplysta samtid är en bedräglig källa till självbelåtenhet. Det finns förövrigt få ting som jag föraktar så mycket som nyfrälsta "tillbaka till naturen"-fjantar.

Det jag vänder mig emot är föreställningen om Utopia. Som Peter Englund, en av de få samtida svenska författare jag uppskattar, påpekar så föregår Vernes teknokratiska övermänniskor det följande århundradets galna utopister; "Ett sekel av teknologisk och vetenskaplig allmakt föder så ett sekel av politisk allmakt; Jules Vernes ingenjör Robur får något vasst i blicken, drar på sig uniformen och börjar med håret fyllt av fraser bygga gaskamrar och Gulagarkipelager, allt led i skapandet av denna sköna nya värld-kosta vad det kosta vill!-som tar sin form ur utopiernas fluffiga blandning av vita moln och sockervadd".

Apropå den där scenen i "2001", den triumfatoriska aspekten är ju övertydlig, men jag fattar genast vad 'redskapet' kommer att användas till och gör sålunda kopplingen; benbit - vapen.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16


Återgå till Litteratur

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron