SF-F Kanon - Vad bör en nybörjare läsa?

Om sf och fantasy

Inläggav Fantastix » tis 04 sep 2007, 09:35

Har det inte skrivits bra science fiction sedan 1970? När man läser äldre science fiction idag så får man känslan att de gjort sitt. Bra skrivna är många av dem och intressanta men på något sätt litet "out of date". Med undantag för Dick och några andra.

Sälv skulle jag nog rekommendera böcker som John Cramers Twistor, nämnda Alastair Reynolds Relevations space (som jag efter många om och män läst), Ken McLeod för att inte tala om Åcon aktuella Ian McDonald.

Som bäst läser jag My Dirty Little Book of Stolen Time av Liz Jensen

Jag personligen gillar (nu som bäst i alla fall) nyare författare.
=====================
Kenneth Lindholm
Fantastix
Fan
 
Inlägg: 110
Blev medlem: fre 10 nov 2006, 06:58
Ort: Karis, Finland

Inläggav john-henri » tis 04 sep 2007, 10:03

Var det sista en kommentar till mitt inlägg så blev jag missförstådd. Visst har det skrivits en hel del utmärkt sf sedan 1970 -- i själva verket var det väl först under 70-talet som sf började kravla sig upp till samma generella litterära nivå som t ex kriminallitteraturen, även om de bästa kriminalförfattarna fortsatt är överlägsna så gott som alla sf-författare. Vad jag menade är helt formalistiskt att begreppet "klassiker" nog bör förbehållas verk som har en hyfsad tidrymd på nacken och trots det visat sig hållbara och kapabla att locka nya läsare. Medan fortfarande aktiva författare och verk som utgivits under de senaste 25–35 åren ännu inte hunnit bli gamla nog att kunna kallas klassiker.

Bra kan de ju däremot vara. Och jag skulle tro att merparten verkligt bra sf har skrivits efter 1970. Av många av de bästa författare som någonsin skrivit sf: Michael Bishop, Octavia Butler, C J Cherryh, Jack Dann, Greg Egan, Carol Emshwiller, Mary Gentle, Joe Haldeman, Nancy Kress, Tanith Lee, Ursula Le Guin, Ian McDonald, Vonda McIntyre… de är många, och glöm inte Joanna Russ eller John Varley.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Fantastix » tis 04 sep 2007, 10:59

john-henri skrev:Var det sista en kommentar till mitt inlägg så blev jag missförstådd.
John-Henri


Det var inte en kommentar till ditt inlägg. Det var en kommentar till allt som rekommenderades under denna tråd. Största delen förutom några var sk "gamla klassiker". Jag har själv också växt upp med dessa böcker och läst dem under min ungdom och ibland under någon sorts nostalgistund läser nån av böckerna som blivit olästa. (senast C L Moores Rymdens härskare). En rätt så hyfsad bok men med en fullständig HÄRLIG pärm.

Men jag föredrar nog nyare författare i alla fall.
=====================
Kenneth Lindholm
Fantastix
Fan
 
Inlägg: 110
Blev medlem: fre 10 nov 2006, 06:58
Ort: Karis, Finland

Inläggav margl » ons 05 sep 2007, 06:56

Jag vet inte om det beror på att jag under ytan är orubbligt konservativ eller att min litterära smak är mycket konstant men när det gäller science fiction och fantasy håller jag vanligtvis på klassikerna, från Jules Verne till George Orwell. Många gånger har jag uttryckt mitt gillande av pulpförfattare såsom Asimov, Moore, Smith och Howard. Men jag har förståelse för att vissa uppfattar dem som "out of date", dom skrev ju under en annan era och med andra kriterier.

Förövrigt håller jag nu på att läsa en liten kurs på engelska som heter Science-Fiction Classics. Här är listan med vad som är klassiker enligt denna kurs;

Aldous Huxley, Brave New World
George Orwell, Nineteen Eighty-Four
Ray Bradbury, Fahrenheit 451
Walter A Miller, A Canticle fof Leibowitz
Philip K Dick, Do Androids Dream of Electric Sheep?
Senast redigerad av margl tor 20 sep 2007, 19:35, redigerad totalt 2 gånger.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Stefan » ons 19 sep 2007, 16:43

även om de bästa kriminalförfattarna fortsatt är överlägsna så gott som alla sf-författare.
(Min kursivering)

Ska vi förstå detta som att de bästa sf-författarna alltså trots allt är bättre än de bästa kriminalförfattarna? :)

Men hårklyverier å sidan; jag instämmer i att klassiker måste ha tuggats av tidens tand, men skulle även vilja lägga till att de ska ha ett mått av tidlöshet, dvs kunna läsas med behållning av senare generationer. En stor del av pre-Campbell-sf känns imho hopplöst föråldrad idag.
-- Stefan Ekman
Stefan
LoC-skribent
 
Inlägg: 29
Blev medlem: ons 16 maj 2007, 10:21
Ort: Göteborg

Inläggav Sheriffen » ons 19 sep 2007, 19:23

Stefan skrev:men skulle även vilja lägga till att de ska ha ett mått av tidlöshet, dvs kunna läsas med behållning av senare generationer.


Det här anser jag vara själva definitionen på en klassiker.

Den talar till generation efter generation, men - och det är inte oväsentligt - säger något nytt till varje generation. Dess styrka ligger i att den kan tolkas och omtolkas och fortfarande säga något relevant till människor i alla tider. Vi uppfattar inte "Iliaden" på samma sätt som antikens greker, men den säger oss fortfarande något relevant, applicerbart på våra liv i vår tid. Vi uppfattar inte "Den gudomliga komedin" som medeltidens italienare, men den säger oss fortfarande något relevant, applicerbart på våra liv i vår tid. Samma sak med Platon, Montaigne, Austen, Shakespeare, Poe, Woolf, Kipling och så vidare... och så vidare...

Om inte detta vore fallet skulle verken bara vara dammiga, museala utställningsföremål i den litterära världen, men så är ju inte fallet.

De lever. Och det är hela poängen. Och därför är de klassiker.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » ons 19 sep 2007, 22:07

Det här anser jag vara själva definitionen på en klassiker.

Den talar till generation efter generation, men - och det är inte oväsentligt - säger något nytt till varje generation. Dess styrka ligger i att den kan tolkas och omtolkas och fortfarande säga något relevant till människor i alla tider. Vi uppfattar inte "Iliaden" på samma sätt som antikens greker, men den säger oss fortfarande något relevant, applicerbart på våra liv i vår tid. Vi uppfattar inte "Den gudomliga komedin" som medeltidens italienare, men den säger oss fortfarande något relevant, applicerbart på våra liv i vår tid. Samma sak med Platon, Montaigne, Austen, Shakespeare, Poe, Woolf, Kipling och så vidare...


Det här kan förstås ingen säga emot.

Fast uppriktigt sagt – är det inte samtidigt så att snobbism, akademisk konservatism och humanistisk indoktrinering under de senaste tvåhundra åren eller så också har producerat en litterär kanon som vi alliStrunta i hop förväntas falla i trans inför och finna så ofattbart överlägsen allt som skrivs i dag, och så odiskutabelt relevant och applicerbar och direkttalande till oss, att vi inte ens törs ifrågasätta den? Medan ju sanningen i hög utsträckning är att de verk som placerats i kanon i åtminstone viss utsträckning har hamnat där av minst sagt tvivelaktiga skäl. Eller med andra ord, varför är det Maffio och Marco Venier vi ska läsa av de sena 1500-talspoeterna i Venedig, och inte Veronica Franco, som är en klart överlägsen lyriker? Till exempel.

Och lika ärligt talat – kan någon här, inklusive Sheriffen, tala om exakt vad för något relevant, applicerbart på våra liv i vår tid, som sägs oss av Dantes mördande tråkiga Gudomliga komedi? Som för övrigt är inte bara så gott som obegriplig utan en mycket omfattande notapparat rörande det politiska livet i det tidiga 1300-talets Florens? Själv är jag inte kapabel att läsa medeltidsitalienska, och jag antar att få andra här heller gör det. Jag har följaktligen läst Dante i tre svenska översättningar och i två engelska. Den engelska av Dorothy Sayers innehåller en hel del förnämliga lyriska vändningar. Det gör också den av de svenska jag tycker bäst om, Aline Pippings. Texten i de två översättningarna skiljer sig betydligt. Exakt vad Dante skrev har jag alltså egentligen bara en inexakt aning om. (Eller möjligtvis mer, eftersom en av de tolkningar jag läst var en prosaversion – men den fann jag uteslutande tråkig, och outhärdligt doktrinärt religiös.)
Så – är Den gudomliga komedin någon levande litteratur?
Är Platon, med sitt dillande om idévärldar? Jag medger att Sokrates död är det; den säger enligt min uppfattning tänkvärda och fortfarande mycket relevanta ting om att leva och dö i enlighet med sin övertygelse, och om mänsklig värdighet. Men hur mycket av resten? Hur njutbar är egentligen Mallorys Morte d'Arthur, i synnerhet om man jämför den med T. H. Whites The Once and Future King, som är en oerhört mycket rikare, mer både mångbottnad och mångsidig roman?

Jag förnekar naturligtvis inte att det skrivits verk som fungerar på det sätt Sheriffen talar om. Odyssen hör alldeles avgjort dit, tycker jag, även om jag är mindre imponerade av Iliaden. Don Quixote hör dit; till skillnad många fungerar den faktiskt på flera plan, för sin samtid med största sannolikhet som en bitande satir över den spanska statens försök allt sedan de förskräckliga hycklarna Ferdinand och Isabella att förbjuda muslimer och judar att leva kvar i landet utan att överge sina religioner, sina språk och sina kulturer; för oss och våra efterkommande så länge glappet mellan officiella sanningar och verklighet finns kvar, och det misstänker jag att det alltid kommer att göra. Swifts Gullivers resor fungerar på ett mycket liknande sätt och är också fortsatt njutbar på egna villkor. Shakespeare ska vi bara inte tala om, förstås; där kapitulerar jag fullständigt inför språket och den överdådiga fantasin, om än inte inför alla pjäserna som är av mycket skiftande kvalitet.

Men vad som är och inte är suverän litteratur måste till syvende og sidst, anser jag, upptäckas och definieras inte ens bara av varje ny generation, utan förmodligen av varje läsare. Det som talar till mig behöver inte tala till någon annan. Det som kanske talar till många andra framstår för mig enbart som fånigt eller förlegat. I mitt personliga fall gäller det sista de där av hundratals devota miljoner, men också ett otal litteraturvetare som borde ha mod att tala ur skägget, hyllade religiösa urkunderna Bibeln och Koranen, två utomordentligt tjatiga och självmotsägelsefyllda böcker som står nästan ofattbart långt efter inte bara Homeros utan till och med Dante i språkbehandling, poesi. framställningskonst och koncentration. Varför i hela friden ska någon läsa så dåliga böcker när de rimligtvis skulle få större såväl underhållning som estetiskt utbyte och tänkvärdheter ur praktiskt taget vilken någorlunda bra modern författare som heslt?

Nu ska man ju inte bara vara motvals. Så jodå, jag tycker att det finns många klassiska författare som har en hel del att säga, och säger det så väl att de fortfarande odiskutabelt förtjänar att läsas och vara levande. Voltaire hör dit, och Thomas Paine. Shelley hör dit, liksom Victor Hugo. Goethe finner jag outhärdligt trist, men den i jämförelse kosmopolitiske Schiller är skojigare. Andrw Marvell var en elisabetansk poet som alldeles avgjort är värd att läsa för sina hädiska, sedeslösa och underbart roliga dikter. Baudelaire och Poe, visst, åtminstone för deras estetiserande synsätt som fler borde ta efter i dag; Emily Brontë och Jane Austen är värda att läsa, Mark Twain var en av världslitteraturens största, Ibsen och Hamsun, Johann Borgens novellistik och absolut Virginia Woolf som gjorde ojämförligt mer för modern litteratur än den självupptagne James Joyce; hos honom är det han säger nästan aldrig värt det besvär det kräver att försöka ta reda på det. Robert Louis Stevenson är en av de centrala föregångarna, misstänker jag; Dickens skrev fullständigt urskillningslöst men enstaka saker är mycket bra. Jag ska kanske besinna mig. Det finns många förnämliga litteratörer att nämna, och någonstans på 1920-talet är jag medveten om att mina preferenser börjar avvika väl mycket från vedertagen sanning. Accepterade amerikanska klassiker är trista typer som Dreiser och Hemingway, Sinclair Lewis och John Steinbeck. Betydligt intressantare och mer givande är under samma tid Willa Cather och Christopher Isherwood, Dashiell Hammett och den underbart irreverente James Thurber. I brittisk litteratur kan man gott hoppa över den evigt syndältande Graham Greene, men läs för all del Terence Rattigan, Somerset Maugham och Evelyn Waugh. 1900-talets störste prosakonstnär var Vladimir Nabokov; läs Lolita, Ada, Pale Fire, Invitation to a Beheading, King, Queen, Knave, Spring in Fialta.. Strunta i den tråkiga naturalistiska realisterna, från Amis till Osborne, men läs Angela Carter och J. G. Ballard – det är verkligen författare som har något att säga oss.
Och, bara sådär avslutningsvis, har någon skrivit mer inträngande, avslöjande och klarsynta psykologiska romaner än Patricia Highsmith, så har jag verkligen missat något.
Nu får det räcka.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » tor 20 sep 2007, 06:18

john-henri skrev:Och lika ärligt talat – kan någon här, inklusive Sheriffen, tala om exakt vad för något relevant, applicerbart på våra liv i vår tid, som sägs oss av Dantes mördande tråkiga Gudomliga komedi? Som för övrigt är inte bara så gott som obegriplig utan en mycket omfattande notapparat rörande det politiska livet i det tidiga 1300-talets Florens?


Med brasklapp för översättningen (Ingvar Björkesson), som jag inte kan bedöma, men redan det första 30-talet rader finner jag mycket gripande, så den tog tag i mig direkt. Fast mycket intressantare än så - för bara en dryg månad sedan träffade jag i krogsammanhang en nittonårig tjej, Tess, som hänfört berättade om en bok som hon blivit fullständigt bergtagen av, en bok hon nyligen läst. Hon var sprudlande entusiastisk. Till slut lyckades jag i hennes svada, som fick tyst på till och med mig, skjuta in frågan vad det var för bok hon pratade om. "Den heter 'Den gudomliga komedin'!" utbrast hon. "Av någon som heter Dante". Och jodå, hon hade läst den i lyrisk form, inte prosaform. Och nej, hon var inte religiös, tro't eller ej.

Sedan vet jag inte vem som har fått dig att tro att boken rör det politiska livet i det tidiga 1300-talets Florens, för vad den i själva verket handlar om är människans existens i ett universum så som Dante Alighieri såg det, ett universum starkt färgat av både kristendomen och dåtida, metafysisk filosofi. På ett existentiellt och metafysiskt plan är den betydligt mer gripande och intressant än som en handledning i politiken i Florens under 1300-talet. Försök med den förra läsarten, så kanske boken griper mer.

I synnerhet som Dante Alighieri redan 1302 förvisades från Florens på livstid och alltså inte torde ha känt till särskilt mycket om vad som försiggick i de politiska kretsarna där under ens den del av 1300-talet han faktiskt levde. Han föddes ju annars 1265.

Är Platon, med sitt dillande om idévärldar? Jag medger att Sokrates död är det; den säger enligt min uppfattning tänkvärda och fortfarande mycket relevanta ting om att leva och dö i enlighet med sin övertygelse, och om mänsklig värdighet. Men hur mycket av resten?


Nu larvar du dig. Du har ju inte läst Platon, vilket jag har svart på vitt på, faktiskt, i ett ebrev och vilket märks redan på det faktum att du kallar dialogen "Faidon" för "Sokrates död". Du har heller aldrig förstått honom, eftersom du tror på den bisarra, rysk-amerikanska "filosofen" Ayn Rands beskrivning av hans tankar och teorier. Hon begrep absolut inte ett skvatt av Platon, det kan jag garantera dig.

För den som är intresserad av filosofi eller matematik eller idéhistoria på riktigt är Platon omistlig. Det är han som i och med Evtyfron och många andra dialoger inför begreppsanalysen, det är han som enligt min gode vän doktorn i matematik Nils Sjögren betytt mer för matematiken än nästan någon annan tänkare i historien, det är han som... äsch, ad infinitum.

Jag tycker nog att ett grundläggande krav är att man läser en författare/filosof innan man svepande yttrar sig om honom/henne, på samma sätt som man bör vara insatt i vad science fiction är för något innan man klankar ned på genren.

Men för all del, under det år som gått sedan du skrev ebrevet har du möjligen läst Platons samlade verk, då. I så fall skulle jag gärna vilja veta vad du tycker om en passage som jag ständigt återvänder till, nämligen den klarsynta om det mänskliga psyket i Faidros? Och hur ställer du dig till hans teori om universaler kontra partikulärer, som så ofta återkommer i dialogerna?

Trams, John-Henri. Jag kan säga dig att en av de ytterst få tänkare som med relevans följt mig i decennier är just Platon. Det var därför jag tog upp honom i min uppräkning. Du bör läsa honom först och yttra dig sedan.

Du pratar om akademisk snobbism, men det är faktiskt lite snobbism att vifta med fjädrar man inte har också. Fy på sig.

Varför i hela friden ska någon läsa så dåliga böcker när de rimligtvis skulle få större såväl underhållning som estetiskt utbyte och tänkvärdheter ur praktiskt taget vilken någorlunda bra modern författare som heslt?


Bara i förbigående - du har alltså läst Bibeln och Koranen? Hela böckerna?

Nu ska man ju inte bara vara motvals. Så jodå, jag tycker att det finns många klassiska författare som har en hel del att säga, och säger det så väl att de fortfarande odiskutabelt förtjänar att läsas och vara levande. Voltaire hör dit, och Thomas Paine. Shelley hör dit, liksom Victor Hugo. Goethe finner jag outhärdligt trist, men den i jämförelse kosmopolitiske Schiller är skojigare. Andrw Marvell var en elisabetansk poet som alldeles avgjort är värd att läsa för sina hädiska, sedeslösa och underbart roliga dikter. Baudelaire och Poe, visst, åtminstone för deras estetiserande synsätt som fler borde ta efter i dag; Emily Brontë och Jane Austen är värda att läsa, Mark Twain var en av världslitteraturens största, Ibsen och Hamsun, Johann Borgens novellistik och absolut Virginia Woolf som gjorde ojämförligt mer för modern litteratur än den självupptagne James Joyce; hos honom är det han säger nästan aldrig värt det besvär det kräver att försöka ta reda på det. Robert Louis Stevenson är en av de centrala föregångarna, misstänker jag; Dickens skrev fullständigt urskillningslöst men enstaka saker är mycket bra. Jag ska kanske besinna mig. Det finns många förnämliga litteratörer att nämna, och någonstans på 1920-talet är jag medveten om att mina preferenser börjar avvika väl mycket från vedertagen sanning. Accepterade amerikanska klassiker är trista typer som Dreiser och Hemingway, Sinclair Lewis och John Steinbeck. Betydligt intressantare och mer givande är under samma tid Willa Cather och Christopher Isherwood, Dashiell Hammett och den underbart irreverente James Thurber. I brittisk litteratur kan man gott hoppa över den evigt syndältande Graham Greene, men läs för all del Terence Rattigan, Somerset Maugham och Evelyn Waugh. 1900-talets störste prosakonstnär var Vladimir Nabokov; läs Lolita, Ada, Pale Fire, Invitation to a Beheading, King, Queen, Knave, Spring in Fialta.. Strunta i den tråkiga naturalistiska realisterna, från Amis till Osborne, men läs Angela Carter och J. G. Ballard – det är verkligen författare som har något att säga oss.

Nu får det räcka.


Då får vi väl hoppas att du har läst dem du rekommenderar, till skillnad från i alla fall en av dem du sågar, Platon! :-)

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Stefan » tor 20 sep 2007, 17:29

är det inte samtidigt så att snobbism, akademisk konservatism och humanistisk indoktrinering under de senaste tvåhundra åren eller så också har producerat en litterär kanon som vi alliStrunta i hop (sic) förväntas falla i trans inför och finna så ofattbart överlägsen allt som skrivs i dag, och så odiskutabelt relevant och applicerbar och direkttalande till oss, att vi inte ens törs ifrågasätta den?


Onekligen ligger det nära till hands att glida mellan kanoniserade respektive klassiska verk, två kategorier som naturligtvis inte är ömsesidigt uteslutande. Å andra sidan känns det mer och mer relevant, ju djupare in i litteraturvetenskapens irrgångar jag förvillar mig, att skilja på dem. Jag kan inte göra mycket åt huruvida ett givet verk hamnat i kanon eller inte -- det ligger en slags ogripbar konsensus (absolut dominerad av "snobbism, akademisk konservatism och humanistisk indoktrinering") bakom ett verks eventuella kanoniska status. Klassiker känner jag emellertid att man kan ställa kravet på att de ska ha värde för sina nutida läsare oavsett hur länge sedan de skrivits.

Men jag vill nog inte gå så långt som att säga att originaltexten är den som måste kunna tala till läsaren, och definitivt inte på samma sätt som den talade till dess ursprungliga läsare. Därför oroar jag mig lika lite för att dagens läsare av Divina Comedia skulle missa allusioner och referenser till Dantes Florens som jag bryr mig om att Swifts läsare skulle missa allusionerna till 1700-talets brittiska politik. Huvudsaken är att texten ger något. (Och om den inte gav något till någon, varför alla dessa omskrivningar av och referenser till Dantes verk? Även om han inte var den förste med mycket av det han skrev, var hans form extremt slagkraftig.)

Vilket för mig till en annan fundering. I och för sig instämmer jag inte i att Malory skulle vara tråkig -- precis som "The Faerie Queene" lite tungläst tills man kommer in i språket men givande läsning -- men Whites approach är utan tvivel annorlunda. Två versioner av samma myt, och den senare bitvis bara en förkortad variant av den förra. Men gör inte detta Arthur-sagan klassisk? Det är en berättelse (som dykt upp under århundradena i mängder av versioner) som verkar ge något till varje ny generation som möter den. Kan jag hitta något i den att applicera på mitt liv? Inte på rak arm, men jag har inte försökt så enormt mycket. Talar den till mig? Absolut.

(Faktum är att en hel del som är applicerabart på mitt liv inte talar till mig och vice versa. En stor del av skattelagstiftningen, t ex.)

Kan man med andra ord tänka sig att ett klassiskt verk, snarare än att i sin originalform kunna njutas av alla och en var som snubblar över det, ska innehålla tankegods eller, ännu hellre, en berättelse som har förmågan att påverka och tala till senare generationer? Och att det inte behöver vara samma som ett kanoniskt verk, som av "snobbism, akademisk konservatism och humanistisk indoktrinering" (jag måste tillstå att jag tycker att detta uttryck elegant sammanfattar just mina problem med kanontanken) tillskrivits en särställning i litteraturhistorien?

Tilläggas bör kanske även att vare sig sf- eller fantasy-kanon (och jag misstänker att desssa finns) bottnar i något annat. Försäljningssiffror, antagligen.
-- Stefan Ekman
Stefan
LoC-skribent
 
Inlägg: 29
Blev medlem: ons 16 maj 2007, 10:21
Ort: Göteborg

Inläggav margl » tor 20 sep 2007, 18:21

Stefan skrev: I och för sig instämmer jag inte i att Malory skulle vara tråkig -- precis som "The Faerie Queene" lite tungläst tills man kommer in i språket men givande läsning -- men Whites approach är utan tvivel annorlunda. Två versioner av samma myt, och den senare bitvis bara en förkortad variant av den förra. Men gör inte detta Arthur-sagan klassisk? Det är en berättelse (som dykt upp under århundradena i mängder av versioner) som verkar ge något till varje ny generation som möter den. Kan jag hitta något i den att applicera på mitt liv? Inte på rak arm, men jag har inte försökt så enormt mycket. Talar den till mig? Absolut.


Dessa diskussioner kring olika utläggningar av Arthursagan sporrade mig att försöka sätta mig in Malorys verk. Jag kom nämligen på att jag läst Whites variant och flera olika bearbetningar av Malory men aldrig Malorys orginaltext. Det första som slog mig när jag satte mig med de två volymerna var att den var ganska lång och precis som flera kommentatorer påpekat handlar den mest om Arthur inledningsvis och avslutningsvis, däremellan är det främst olika riddare som uppträder på scenen. Det som förvånande mest var den ganska stora andelen dialog, som jag av någon okänd anledning inte hade förväntat mig. Det som mest störde mig var bristen på målande, pikanta eller helt enkelt dekorativa detaljer. Berättelsens två stora poler som allt pendlar kring är starka känslor och fysisk handling vilket i det här fallet innebär att miljöskildringarna och beskrivningarna av personernas yttre håller sig till ett ytterst kännbart minimum, vilket i sin tur leder till att när en smula poetisk flykt äger rum så blir den desto mer märkbar.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav margl » tor 20 sep 2007, 19:13

Rörande dessa inlägg om kanon och klassiker; som litteraturhistoriskt inriktad är jag givetvis medveten om att lärda ivriga att sprida god smak (dvs sin smak) upprättat starkt restriktiva litteraturlistor vars främsta syfte är att informera en barbarisk omvärld vad som är underverk av litterär förrträfflighet och mer eller mindre uttalat vad som inte är det. Såsom varande en person med vad som jag själv betraktar som en mycket bred litteratursmak har jag inga problem med att hysa såväl klassiker som mindre klassiska verk i mina bokhyllor. Jag är glad att leva i en värld som ger mig möjlighet att uppskatta (bara för att välja några namn på måfå) Ariosto, Milton, Racine, Voltaire, Proust och Balzac likaväl som Asimov, Howard, Moore, Verne och Vance. Få ting kan skänka mig större tillfredsställelse som känslan av att kunna avnjuta såväl William Shakespeare som Lin Carter.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » tor 20 sep 2007, 19:46

margl skrev:Jag är glad att leva i en värld som ger mig möjlighet att uppskatta (bara för att välja några namn på måfå) Ariosto, Milton, Racine, Voltaire, Proust och Balzac likaväl som Asimov, Howard, Moore, Verne och Vance. Få ting kan skänka mig större tillfredsställelse som känslan av att kunna avnjuta såväl William Shakespeare som Lin Carter.


Tanken har ofta slagit mig hur privilegierad man är som människa av i dag, som med lätthet kan antingen gå till biblioteket och låna snart sagt vad man vill ur världslitteraturen eller, om man så önskar, med nästan lika stor lätthet bygga upp ett privat bibliotek omfattande allt från Homeros till Barbara Cartland i hemmet. Det är inte så hemskt länge sedan böcker var tämligen svåråtkomliga för gemene man, om gemene man nu ens kunde läsa.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav OsloPC » tor 20 sep 2007, 20:20

Morsomt nok valgte jeg i ettermiddag et dagens sitat i min blogg som er kanon- og høy&lav-relatert:

Christopher Hitchens om bestselgere

Nærmere bestemt:

«Anyone who has ever tried to digest The Da Vinci Code, for example, or the Left Behind series, will know that bad writing, aimed at a subliterate audience, is actually much more difficult to read than anything by Borges or Kundera. But a certain populism, perhaps, inhibits critics from saying so.»

Det mener altså Christopher Hitchens i en omtale av den samlede kritikken til Edmund Wilson (Atlantic Monthly, september 2007).
Senast redigerad av OsloPC tor 20 sep 2007, 21:47, redigerad totalt 1 gång.
OsloPC
Letterhack
 
Inlägg: 264
Blev medlem: fre 10 nov 2006, 11:03
Ort: Oslo

Inläggav jophan » tor 20 sep 2007, 21:05

Å vilket bra citat!
Johan Anglemark
jophan
Site Admin
 
Inlägg: 2147
Blev medlem: ons 01 nov 2006, 10:50
Ort: Storvreta

Inläggav john-henri » tor 20 sep 2007, 21:11

Ja, Hitchens är en husgud som slaviskt läses varje månad. De nummer av Vanity Fair han inte medverkar i känns undantagslöst som trista mellannummer. (Och som ikonslaktare synbarligen utan några som helst politiska eller andra hämningar är han i särklass.)

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Föregående

Återgå till Litteratur

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron