Livgivare skrev:2) Viste du att du kan ta bort upp till 2 cm på varje kollumn (vid pocketbokläsning) och ändå förstå meningarna du läser, detta kommer av att hjärnan fyller i det som saknas i meningarna.
Fast är poängen enbart förståelse? Jag, som gärna läser om hela meningar eller stycken flera gånger bara för att de är så fyndiga, vackra, eleganta, roliga, what have you kan inte riktigt tycka det. Det ligger mer i läsupplevelsen än bara förståelse, anser jag. Till exempel det lustfyllda i just lyckade formuleringar. Att bara ta till sig den rena informationen i säg en roman känns förfelat; om det är allt man är ute efter kan man ju lika gärna läsa ett tioradigt referat av handlingen.
3) Min pappa säger att man kan lätt läsa enbart de tre första bokstäverna i varje ord för att sedan veta vad resterande orden skall vara. Detta plus faktumet att bara om första och sista bokstav finns med (där de skall vara) och resten av orets bokstäver är rätt till antal kan man läsa text mer flytande och ta in ord för ord och inte bokstav för bokstav.
Fast det här gör såvitt jag vet en van läsare så att säga automatiskt. Det är sällan vi verkligen läser alla bokstäver, för vi känner igen "ordbilden" (eller hur man ska uttrycka det). Därav också enstaka felläsningar, som när man eventuellt - innan sammanhanget en sekund senare blir uppenbart - kan tro att det står "finkel" i stället för "finkan". (Dåligt exempel, för jag tror inte man skulle läsa fel på dem, men kommer inte på något bättre just nu. Fast ni hajar.)
4) Tappar du någon mening i en bok gör det inte så mycket om du förstår sammanhanget av resten av texten.
Håller inte med. Se ovan. Sammanhang och handling är bara en del av läsupplevelsen, som jag tycker är mycket rikare än så.
6) Läs och läs och läs. Det finns bara ett sätt och bli snabbare och det är att läsa hur mycket som hellst och vad man än kommer åt. Ju fler tidningar man läser, ju fler texter via internet man läser och desto fler böcker man läser desto snabbare blir man.
Fast ligger det något egenvärde i att läsa snabbt?
Jag får ofta en känsla av att man numera, i alla tänkbara sammanhang, sätter likhetstecken mellan "snabbt" och "bra" eller i alla fall "önskvärt". Fast varför? Till och med det numera förhärskande sättet att klippa spelfilm är starkt influerat av detta, av MTV-videornas blixtklipp - långa kameraåkningar, ett långsamt tempo i berättandet, är inte bortblåst men mycket mindre förekommande, inte så sällan till förfång för filmen.
Som jag sa i tråden som gav upphov till den här, att rasa igenom - det vill säga snabbläsa - exempelvis Platon eller Seneca eller för den delen Aurelius eller Montaigne skulle vara direkt kontraproduktivt. Jag vågar påstå att det i så fall är bättre att låta bli att läsa dem alls.
Kör hårt,
Sheriffen