Science fiction i repris

Om sf och fantasy

Science fiction i repris

Inläggav Sheriffen » ons 16 apr 2008, 13:06

Jag läser betydligt mindre science fiction än det stora flertalet av er som skriver här på forumet, för i själva verket består min - liksom er omfattande - läsning till allra största delen av helt andra sorters litteratur och texter. Med undantag av några år i tonåren har jag aldrig läst nästan uteslutande science fiction, men på senare år har jag tack vare Nova Science Fiction börjat läsa årbästa-antologier och sf-magasin i jakt på noveller att föreslå min gode chefredaktör för publicering. Och en sak har slagit mig.

Innan jag läste en artikel på Vetsaga av Åka Davour om science fictions interna konversation hade jag aldrig tänkt på eller ens märkt den. Alltså, inom science fiction pågår tydligen ett internt vidareutvecklande av temata och idéer och företeelser, där man syftar bakåt på och kommenterar sådant som tidigare har skrivits i genren. Detta kan bland annat göra det svårt för en nytillkommen läsare av modern science fiction att omedelbart tillgodogöra sig ett verk till fullo; är man inte medveten om de interna referenserna missar man dem.

Fast under de senaste årens läsning av modern sf-novellistik har jag dels i sken av detta och dels rent allmänt blivit förvånad.

Jag ska plocka några noveller mer eller mindre på måfå, som exempel (och jag förstår att många av er förstås inte har läst/inte kommer ihåg dem alla eller ens någon, kanske, men ändå):

Terry Bisson: Brother, Can You Spare A Dime?
Eric Brown: A Heritage of Stars
Carl Frederick: The Engulfed Cathedral
Gwyneth Jones: The Fulcrum
James Lovegrove: The Meteor Party
Kim Stanley Robinson: /novellen i John-Henri Holmbergs på svenska utgivna cyberpunkantologi; ge mig gärna titeln/
Jack Skillingstead: Dead Worlds
Harry Turtledove: Worlds Enough, and Time

Det märkliga med de här novellerna och många andra som de här får representera är att jag upptäcker att den interna konversationen till trots förefaller de här författarna i alla fall i dessa noveller vara nästan omedvetna om vad som föregått dem, alternativt plagierar de bara rakt av. För de här novellerna är inget annat än, på olika sätt, raka upprepningar av ofta klassiska verk eller riktningar som föregått dem. Eller besynnerliga på annat sätt.

Den som har någon som helst vana vid att läsa science fiction kommer efter bara några sidor i Terry Bissons novell att förstå vilket det "överraskande" slutet är. Det är i det närmaste strålkastarbelyst redan mitt i novellen.

Eric Brown ger sin novell samma titel som en av Clifford D. Simaks klassiska romaner. I övrigt saknas likheter, men för mig är det ungefär som att i dag döpa en novell/roman till "Stranger in a Strange Land" eller varför inte "The War of the Worlds".

Carl Frederick skriver en novell som ur alla synvinklar med undantag av enstaka, moderna, tekniska prylar hör hemma i ett pulpmagasin från trettiotalet, tyvärr undantagandes att novellerna i de magasinen för det mesta hade trovärdigare personbeskrivningar och var bättre skrivna.

Gwyneth Jones The Fulcrum är också en ren trettiotalstingest; space opera rakt av utan ens någon särskild idé. Den absolut enda skillnaden är att hon, som skriver i våra dagar, helt öppet kan använda sig av sex i intrigen.

James Lovegrove förefaller till och med omedveten om vad som egentligen är science fiction. Hans novell är inte science fiction. Den handlar om ett sällskap som en kväll när det ska bli meteorregn sätter sig i trädgården och grillar och tittar på meteorerna. Inte tillstymmelse till science fiction någonstans i den, om inte allt som över huvud taget innehåller ord som "meteor" eller "rymd" eller "planet" per automatik är science fiction.

Kim Stanley Robinsons novell skrevs första gången av Robert Sheckley. Då hette den "Morning After".

Hela idén i Jack Skillingsteads novell är direkt korpad från en ännu mer känd och i sann bemärkelse klassisk roman av Clifford D. Simak, "Time Is the Simplest Thing". Kände Skilingstead verkligen inte till den romanen? Kände hans redaktör på Asimov's Science Fiction Magazine inte till den? Kände Gardner Dozois inte till den när han tog med novellen i sin årsbästaantologi?

Harry Turtledoves novell har också ett överraskande slut. "It was Earth." Det slutet varnade vi för i en standardhandledning till aspirerande unga författare som skickades ut tillsammans med refuseringsbrev från Nova Science Fictions redaktion redan på 80-talet. Det var halvsekelgammalt, minst, redan då. Uttjatat.

Det här förbryllar mig. Det är självklart inte märkligt om idéer eller intriger då och då råkar åtaranvändas inom ett litterärt fält, i rent misshugg. Men jag ser - det här är bara några exempel - en närmast uppsjö av rena återanvändningar av olika slag, antingen idé- eller intrigmässigt inom just modern science fiction. Ungefär som remakes på filmer. Eller refakes.

Som om den moderna tidens författare på nytt uppfinner en rad små hjul, var och en sitt, som de inte hört talas om tidigare.

Finns det åsikter om detta på forumet?

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » ons 16 apr 2008, 18:47

Nu börjar det väl finnas, i alla fall.

Och nu har jag förvisso inte läst alla de noveller du nämner – vi har alla fördomar, och några av mina riktar sig mot bland andra Harry Turtledove, som jag (på basis av en och en halv roman, medges) inte anser kan skriva alls; inte heller läser jag normalt Brown, Frederick, Lovegrove eller Skillingstead; Terry Bisson har skrivit ett par saker jag uppskattat ordentligt, så honom läser jag även om jag inte är lika entusiastisk som jag vet att många andra är, och Gwyneth Jones läser jag också på grund av ett par utmärkta romaner, dito Kim Stanley Robinson.

Men oaktat den saken skulle min personliga bedömning nog ändå vara att faktiskt ingen av de här författarna som novellist tillhör det centrala skiktet i dagens sf. Till det skulle jag, andra onämnda, direkt räkna Ted Chiang, Greg Egan, James Patrick Kelly, Geoffrey Landis, Carol Emshwiller, Ian MacLeod, i novellformatet tveklöst fortfarande både Ursula Le Guin och Connie Willis, Michael Swanwick, Joe Haldeman, Nancy Kress, Paul di Filippo, Walter Jon Williams, Marueen McHugh när hon någon gång skriver en novell. Det finns en handfull till jag borde nämna. Men tanken går väl förhoppningsvis fram. De jag nämnt spelar, såvitt jag kan bedöma, samma roller i dagens sf som i, säg, 1950-talets sf spelades av Sheckeley, Pohl, Damon Knight, Simak, William Tenn, Dick, Sturgeon, den unge Ballard, Margaret St Clair och några till. Eller med andra ord de författare som fortfarande trycks om och är värda att läsa femtio år senare, medan det stora flertalet av deras samtidga försvunnit i oftast välförtjänt glömska.

Och i huvudsak – förvisso inte alltid – är det ju faktiskt hos de idémässigt och kvalitativt dominerande författarna och genom deras verk som man spårar och talar om den här pågående "diskussionen" av teman och uppslag. Ett typexempel kan väl vara månggenerationsskeppen, först föreslagna av rymdforskaren Tsiolkovskij i en essä på 1920-talet, såvitt jag vet först skildrade i sf i en novell i Amazing 1940, besvarad i Heinleins "Universe" ett drygt år senare som utvecklade, fördjupade och gjord idén realistiskt övertygande; därefter kom andra noveller av andra författare under 17 år fram till Aldiss "Non-Stop".

Men – och här finns nog också ett skäl till att Sheriffen hittar de dystra exempel han räknar upp – parallellt med de författare som mellan 1940 och 1960 skrev månggenerationsskeppshistorier som tog avstamp i tidigare men utvecklade motivet vidare, skrevs också en massa som bara använde det utan att utveckla någonting alls. Imitativa noveller eller noveller som utnyttjade idén bara som bakgrund eller sekunda noveller som mer eller mindre plagierade andra. Och då var detta ändå under en period när sf:s utveckling i första hand pågick i novellformatet och i sf-tidskrifterna.

Så är det inte i dag, när formen i första hand ändå måste sägas vara en romanlitteratur, om än med en fortfarande existerande, livskraftig och intressant novellistik. Men få av dagens författare lär publicera sina bästa uppslag i novellform; de sparar dem till romaner. Och det är på romanerna de lever, inte på två noveller i veckan mot betalning för ord, som deras föregångare gjorde på 1940-talet. Så ska man i dag leta efter korsbefruktningar inom sf bör man nog främst göra det i romanerna. Novellerna är eftertankar, beställningsjobb, överblivna fragment ur utkomna romaner eller episoder som kommer att visa sig höra hemma i framtida romaner. Eller, för allt i världen, "labours of love" av författare som bara inte kan låta bli.

John-Henri

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » tor 17 apr 2008, 07:36

Det som ändå känns dystert är att det stora flertalet av novellerna i min lista publicerats i antingen årsbästaantologier med viss ryktbarhet - den som Gardner Dozois tillverkar och den som görs av Cramer/Hartwell - och/eller i antologier med originalnoveller, där redaktören som alla andra redaktörer förstås har haft ett begränsat urval men ändå beställt in noveller kring ett tema och rimligen valt ut dem han tyckte var bäst (i det här fallet pratar vi Crowther).

Vad jag gör är ju att tänka tillbaka på den serie årsbästantologier av Judith Merril jag skaffade som tonårig sf-fan, liksom på de sf-magasin jag läste under samma tid - H. L. Golds gamla Galaxy, och - om än sporadiskt - de magasin som utkom under just åttiotalet.

Med andra ord, jag läste i stora drag femtiotals-sf i novellform och åttiotals-sf (dåtidens dagsfärska) i novellform.

Nu ska man förstås ta med i beräkningen att jag var tonåring och inte hade läst lika mycket (fortfarande väldigt mycket mindre än ni andra) science fiction då som nu, men min bestämda känsla är ändå att jag inte i någon större utsträckning såg den här sortens rena upprepningar - åttiotalsförfattarna skrev inte annat än mycket undantagsvis genomskinliga kopior av femtiotalsförfattarnas novellistik. Och de i och för sig fåtaliga men dock tittar in i sextiotalets new wave jag gjorde bjöd åter på något helt annat; novellistiken i den tidens sf-magasin liknade inget annat.

Att sf-novellistiken till förmån för romankonsten har satts på sådant undantag att den blivit en medvetet sekunda vara, ett slags slush pile, tycker jag är ett rent sjukdomstecken. Faktiskt. Man kan undra vad poängen med verksamheten i så fall är, för när en så pass stor del - avgjort inte all sf-novellistik, för jag har hittat en del riktigt begåvat och fräscht också (och föreslagit det för publicering i Nova) - är ett slags besynnerliga, fadda remakes av tidigare årtiondens typ av noveller eller rakt av till och med intriger och idéer, blir övningarna meningslösa. De tidigare novellerna finns kvar. De av de bästa författarna trycks, som John-Henri säger, om och läses med behållning än i dag. Så varför upprepa dem?

Mig synes det vara ett fenomen likartat det som drabbat Hollywood. I denna dvd:ns era när vem som helst närmast löjligt enkelt kan skaffa sig vilken gammal film som helst och se den när han/hon vill hemma, ägnar sig Hollywood obegripligt nog åt att göra ständigt nya versioner av dessa allestädes tillgängliga, äldre filmer.

På motsvarande vis sitter en inte föraktlig del science fiction-författare och inte konverserar med sina föregångare, utan skriver av dem.

Vad är poängen?

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » tor 17 apr 2008, 22:06

Poängen – om det nu finns någon – är att science fiction har blivit en "gammal" litterär form. Det var den inte när de allra flesta av oss här på forumet började läsa den.

Jag har sagt det förr, men det förtjänar nog faktiskt att upprepas. Sf är fortfarande en jämförelsevis ung litteratur. Räknar man den från Amazing Stories – och det är i det här sammanhanget faktiskt fullt rimligt, för det var då den fick inte bara namn utan just övergick till att bli i första hand en tidskriftsburen novellitteratur – har den i dagarna 82 år på nacken. Det finns få yngre.

Men under den tid Sheriffen nämner har den faktiskt upplevt två generationsskiften.

De som på 1930-talet lade grunden till modern sf var författare som E E Smith, Jack Williamson, Edmond Hamilton, C L Moore, John W Campbell Jr. De som på 1940-talet utvecklade den var författare som Asimov, Heinlein, de Camp, Bradbury, Simak, George O Smith, Leigh Brackett, Kuttner, Sturgeon, Wyndham. De som på 1950-talet fortsatte att definiera den var författare som Dick, Anderson, Bester, Dickson, Clarke, Vance, Tenn, Pangborn, Blish, Knight, Kornbluth, Pohl. De som på 1960-talet vände upp och ner på den och gav den ett nytt språk och nya gränser var författare som Aldiss, Ballard, Ellison, Cordwainer Smith, Silverberg, Zelazny, Delany, Le Guin. Många andra förvisso onämnda.

1980 hade av alla de här nämnda sex dött: Kornbluth, Kuttner, båda långt i förtid; E E Smith, John Wyndham, John W Campbell och Philip K Dick, ingen av dem (frånsett Smith) heller särskilt gammal. Det här var abnorma dödsfall, författare som ryckts bort medan de fortfarande var aktiva och kreativa.

I dag är samtliga de nämnda författarna från perioderna före 1960-talet borta, med undantag enbart för fyra: Bradbury, Pohl, Tenn och Vance, som alla är mellan 85 och 95 år gamla. Och alla de andra som under tiden fram till cirka mitten av 1960-talet har också de gått ur tiden. Medan det sena 1960-talets och flertalet av 1970-talets centrala författare med få undantag också har tystnat. Vi får fortfarande nya verk av Aldiss, Le Guin, Silverberg, Haldeman och enstaka andra. Men Cordwainer Smith är död, Roger Zelazny likaså; Ballard, Ellison, Joanna Russ, Thomas Disch, Barry Malzberg och de flesta andra av de mest betydande rösterna från den sf som fanns före 1980 har tystnat.

Här ligger en mycket betydelsefull skillnad. Man plagierade inte Heinlein eller Simak eller Wyndham eller Clarke när man riskerade att träffa dem personligen på nästa sf-kongress. Men – medvetet eller omedvetet – det är skillnad på att "låna" av en författare som man uppfattar som historisk än av en som man uppfattar som samtida. När jag, och drygt tio år senare Sheriffen, växte upp i fandom var alla de här författarna fortfarande samtida, levande röster; de var i hög grad fortfarande sf-litteraturen. För den som i dag är 25 eller 30 år gammal har de aldrig varit samtida. De hade gått ur tiden innan den personen någonsin hade hört talas om dem.

Vi häpnar inte över att dagens deckarförfattare lånar eld av Conan Doyle eller Dorothy Sayers eller Cornell Woolrich eller Raymond Chandler. Men att dagens sf-författare lånar av forna dagars sf-författare är inte mer konstigt. I båda fallen är det förstås trist. Men det är inte märkvärdigt. Bland annat därför att författarna i och med sin död – eller ofta tidigare – också har försvunnit ur tryck.

För bokbranschen har också förändrats, i takt med lagerhållning och distribution. När jag, eller Sheriffen, började läsa sf, höll de flesta förlag i USA och England fortfarande merparten av sin utgivning i tryck i decennier; det var inte svårt att om man hade råd skaffa sig samtliga en författares böcker, och parallellt utkom ändlöst många återtrycksantologier som samlade 1940-talets och 1950-talets och senare 1960-talets sf-novellistik efter motiv, tema, tycke och smak eller andra parametrar. I dag har den normala boken, inbunden eller i pocket, en livstid innan den makuleras på ett eller ett par år, och få återtrycksantologier publiceras; det myllrar av årsbästasamlingar och av originalantologier med för det mesta mycket bristande kvalitet, men försök hitta en nyutkommen bok med en enda novell av Kuttner eller Simak, Konrbuth eller C L Moore, Sheckley eller Bob Shaw eller Alfred Bester.

Vad som hänt är förstås en normalisering. Sf har blivit en litteratur på ungefär samma villkor som kriminallitteraturen eller skräcklitteraturen eller vilda västern-litteraturen. Liksom inom de fälten har vi våra "klassiker": precis som Christie och Sayers och Doyle och Hammett finns i tryck lär en hel del av Asimov, Clarke och Heinlein fortsätta att finnas i tryck under lång tid. Men de mindre namnkunniga författarna försvinner och glöms bort; diskussionen, idéutbytet och vidareutvecklingen av teman går delvis förlorad och ersätts av imitation. Det är bara alltför lätt att räkna upp ett halvdussin nu verksamma sf-författare som alla skriver i samma stil, tonläge och med snarlika teman som Heinlein; det är mycket svårt att komma på en enda som gått vidare från Heinlein och tillfört något nytt till hans sorts sf.

Nej, med det här menar jag inte att jag oroar mig för eller tror att sf håller på att dö ut eller tappa livsgnistan. Nya författare finns i rikt mått och tillför kontinuerligt nya uppslag, stilgrepp och berättarröster. Men jag menar avgjort att vi är inne i en period av omorientering, där sf:s för oss stofiler levande historia håller på att förvandlas till en död och bara akademiskt intressant förhistoria, och där den utveckling formen genomgick före 1980-talet inte längre kommer att upplevas som relevant, intressant, eller vad det beträffar som tillgänglig för nya läsare.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » tor 17 apr 2008, 23:46

Det här var intressant.

Såvitt jag begriper betyder det att perioden vi befinner oss i nu som huvudfåra eller vad man ska kalla det kan gå åt två håll. Kanske.

Om en stor del av dagens sf-författare fortsätter med det stundtals faktiskt mycket ihärdiga lånandet från döda föregångare som jag tyckt mig märka, i trygg förvissning om att det är ok eftersom de författarna nu tillhör samma döda historia som Hammett och Woolrich inom kriminallitteraturen, får nästa generations sf-författare (dagens unga läsare), som i dag i stor utsträckning alltså inte - på grund av förändrad förlagsbransch och just det faktum att en stor del av sf:s historia börjar betraktas som förlegat död - har tillgång till de författare som dagens lånar ifrån, i stora stycken sig till livs ett slags science fiction som i själva verket är historisk och redan skriven men nu trivialt stöps i något modernare form (man kan öppet använda sig av sex som intrigelement i space opera, typ).

Om man ser den tendensen i mycket stora drag (för naturligtvis finns det undantag också, om än i mitt tycke alldeles för få) skulle detta kunna leda till flera decenniers fortsatt skrivande och publicerande av science fiction vars temata, idéer och motiv i själva verket redan framställts och utvecklats och utforskats under genrens säg första femtio år. För dagens unga läsare, uppfostrade med en marginellt nystöpt form av det första halvseklets science fiction, kommer rimligen att skriva berättelser utifrån det de läst och utveckla dess temata och idéer så att säga en gång till. En andra vända.

Men lyckligtvis är det antagligen en mycket förenklad syn, för science fiction - till skillnad från fantasy, där det ändå alltid är medeltid och man slåss mot drakar - måste såvitt jag kan bedöma förändras i takt med verkligheten för att inte tappa all relevans. Precis som modern skönlitteratur av annat slag, nämligen den som utspelar sig i nutidsmiljö (då boken skrivs).

Det blir intressant att se om science fiction i harvandet av gamla temata och idéer ska komma på kollisionskurs med verkligheten och allt mer bli den inkrökta litteratur för intern konversation - nu internare än någonsin, i så fall, eftersom man inte längre diskuterar med utan skriver av sina föregångare - som gör det svårare och svårare för den nytillkomne att ens tillgodogöra sig berättelserna och därmed förlora sin relevans, eller om det ur den här - som jag hoppas - övergångsperioden helt plötsligt exploderar något helt oväntat, något nytt. Eller många oväntat och många nytt.

Jag tror nog trots allt på det senare jag också - det vill säga livsgnistan - för den första modellen är ett självmord.

Det här är faktiskt rätt lustigt, för science fiction har alltid varit en litteratur som utifrån sin samtid spekulerat kring framtiden. Nu har vi hamnat i situationen där vi får spekulera i science fictions framtid, det vill säga spekulera i vilka motivkretsar och teman och idéer som kan bli relevanta om tio, tjugo, trettio år.

Omöjligt, förstås, men det kan bli rätt kul att se vad som händer.

Det framstår hur som helst som allt mer uppenbart att science fiction som litteraturform måste komma att genomgå rätt radikala förändringar.

Jag hoppas att det sker inte alltför långsamt, för jag börjar tycka att det är lite tråkigt att själva mängden harvande av gammalt är så stor.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm


Återgå till Litteratur

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron