En skön tisdagskväll i december månad strömmade många fans förbi domkyrkan i Uppsala, och skyndade uppför backen emellan universitetshuset och ärkebiskopsgården, för att i rättan tid hinna upp till Åsgränd, där tappkranarna fanns. Alla hastade till Williams, sprang in genom dörren med snabbhet, ty tiden till mötet var redan slagen, och värdshusvärden kommenderade "fans till bords!"
Fansen tog därför ett snabbt avsked av sina mondäna vänner som gick tillbaka till bussen. Dörren lycktes och pubträffen begynte. Efter några minuter var den i full färd.
"Förgäves! det är för sent, min fru!" muttrade en och annan fan skalkaktigt mellan tänderna, då ett åldrigt fruntimmer sågs komma ned på Åsgränd, och med näsduksviftningar och häftiga åtbörder gav tillkänna, att hon var en fanne, som borde med. Ingen plats fanns tillreds vid bordet, och servitrisen var kommen mitt för Truls, ja, sköt pilsnabbt förbi övriga gäster.
Dock väckte det en viss, ehuru hastigt övergående rörelse hos de närvarande, då de hörde ett par halva utrop: "Moster! Moster!" ifrån en ung fanne vid bordets kortsida, vilken tycktes för skams skull inte vilja ropa högt, men som man dock förstod på ett ledsamt sätt hade blivit skild från en sin släkting, troligen ett påräknat och för henne angeläget bordssällskap.