Om min vän Johan Frick

Om fanzines, fans, fanfonder och annat.

Om min vän Johan Frick

Inläggav Sheriffen » tis 17 nov 2015, 00:28

Det blir inte mindre tungt trots att man hela tiden visste och det mot slutet var en fråga om timme för timme. Väntan var outhärdlig, beskedet ännu värre när det väl kom. Trots att man visste. Och beskedet kom i dag. Tidigt i morse somnade Johan in, efter drygt två års kamp mot cancer.

Johan var eftertänksam, en människa med lugn. Han hade - faktiskt - inte en ond tanke i sig. Under decennier av nära vänskap hörde jag honom aldrig prata illa om någon, ens om goda skäl fanns. Han kunde vända sig emot vad si eller så hade gjort, men fördömde inte människan, bara handlingen. Det kommer ett talande exempel längre ned.

Och hans talang var mycket stor inom de fält han intresserade sig för och verkade inom, som musik, författande och översättande. Det är ju så lätt att sådana här hyllningar dyker upp när någon lämnat oss och hyllningarna brer ofta smör över personen och bortser från bristerna, men i Johans fall är det autentiskt svårt att hitta några allvarliga brister. Som översättare klådde han utan tvivel resten av oss (något jag glädjande nog fick tillfälle att tala om för honom flera gånger under vår vänskap) och när något intresserade honom innerligt, som jazzmusik (ett intresse vi delade intensivt), var han så märkligt kunnig och levererade alltid sina utsagor med en humoristisk glimt i ögat som är svårförglömlig. Jag minns hur jag en gång fått tag på en 78-varvare med The Original Dixieland Jazzband, som märkligt nog var pressad på 40-talet. Så jag ringde Johan och frågade. "Jo, men det är en av de senare pressarna, som skivbolagen gjorde när tekniken blivit bättre och de kunde öka ljudkvaliteten. Det är det de menar med 'electric', som det förstås står på etiketten. Och förresten, medlemmarna i bandet vet du förstås vad de hette allihop? Inte? Jo, de hette..." och så räknade han upp dem.

Som sångare med sitt jazzkapell var Johan både välsjungande och karismatisk på scen, och likaledes skicklig som DJ som spelade gammal fin tjugotalsjazz på Gothenburg Swing Society's danspartyn.
Och som författare. Jag har som bollplank och förste redaktör varit djupt involverad i Johans hittills opublicerade ungdomsroman I Kråkstans backar och senare i hans publicerade science fiction-noveller som jag petimäteraktigt gått igenom flera gånger, både inför de enskilda publiceringarna av Mix förlag och återigen, och ännu mycket noggrannare, inför den kommande boken, Enkel biljett till nattens ände. Jag har erhållit de sista texterna, prologen och den avslutande novellen Sista skeppet till Alphaville, för redigering. Johan skrev med stilsäker elegans, utpräglad känsla för den noirstämning han skänkt novellerna och med väl sammanvävda intriger. Ni som inte läst dem ännu får se.

Johan besatt ett imponerande lugn. Han hetsade inte upp sig, överilade inte. Han var eftertänksam. Ville hellre veta än bara tro, väntade med sina slutsatser.

För att visa hur Johan tänkte: Vid första besöket på sjukhuset undrade han plötsligt hur det stod till med min ekonomi, på grund av den grekiska bankkrisens kapitalkontroll av bankkonton och så vidare. "Du måste säga till om du behöver låna pengar, Sheriffen!" sa han liggande i sin sjukhussäng, med mycket kort tid kvar i livet. Naturligtvis lånade jag inga pengar, men jag tackade varmt Johan för omtanken. För honom var det naturligt att tänka så.

Tillvaron för många har blivit autentiskt fattigare i dag. Mycket fattigare.

Och då menar jag inte på pengar.

Jag menar det här:

Johan och jag träffades första gången på en litteraturkongress. Johan var då med all rätt bedrövad över min oförskämda och orättvisa recension av ett s.k. fanzine han gjort, Vadå, Vadå?. Men det här är intressant; vi blev goda bekanta. För redan då, i unga år, visade Johan prov på något jag sett hos honom - och enbart honom - under hela den tid vi känt varandra. Hellre än att bli arg, försökte han förstå de människor han träffade. Inklusive en självgod, pompös jävel som jag. Det var därför vi blev goda bekanta den gången.

Sedan ungefär tjugo år tillbaka har Johan varit en av mina allra närmaste, mest förtroliga vänner. Jag har inte lätt för att prata om mina innersta känslor med andra människor, med mycket få undantag. Johan är ett av de undantagen. Jag säger detta rakt ut - jag älskade Johan Frick. Jag har helt ärligt mycket sällan träffat en människa som jag har kunnat ha så enormt förtroende för, som jag kunnat prata med om exakt vad som helst, och det menar jag bokstavligt. När han var nere och hälsade på mig i Grekland 2011 hade vi långa, ingående, och helt öppna samtal om inte minst det som berör de flesta av oss människor mest, nämligen kärleksrelationer. Med Johan kunde jag vara helt öppen om detta, eftersom han förstod, fullständigt, och eftersom jag visste att han aldrig skulle föra det vidare. Jag kunde lita blint på Johan.

Vi delade också många intressen. Som hängivna jazzmän dyrkade vi framförallt den riktiga jazzen, enligt Leif "Smoke Rings" Andersons definition, nämligen från New Orleans-jazz från 1920 och framåt till storbandsjazzen 1945. Vi delade hängivet intresse för litteratur, för resor och att se och lära känna andra delar av världen, för film, för politik, för en lång rad andra områden i tillvaron som förenade oss

När vår gemensamma nära vän Ylva och jag åkte ned och besökte honom på sjukhuset, när det hemska, slutgiltiga beskedet om hans förestående bortgång hade kommit, föresatte jag mig att hälsa på Johan, inte cancern. Det var en onödig föresats. De timmar vi tillbringade, vid två olika tillfällen, med honom i sjukhusrummet var omtumlande, för Johan var, trots sin situation, precis samma gamla Johan, med glimten i ögat och sina smarta, kunniga inlägg i samtalet som han alltid varit. Jag minns hur han vid ett tillfälle, när han mot slutet blev trött och låg och blundade, och jag trodde att han av förklarliga skäl hade somnat, visade sig ha hängt med i samtalet hela tiden, öppnade ögonen, och sa: "Jo, men det är ju så här, att The Beatles' platta Let It Be producerades av Phil Spector. Och..." så gav han oss en kunnig, humoristisk liten föreläsning om hur det faktiskt var. Med sin typiska glimt i ögat. Nej, förresten. Båda ögonen.

Sedan var jag nere en gång till och åt en väldigt god och trevlig lunch med Johan och hans f.d. sambo och fortfarande käraste vän Beata, hemma hos honom, när han skickats hem från sjukhuset för palliativ vård som hon stod för. Vi pratade intensivt i tre timmar, om allt det som intresserar oss. Och Johan spelade gammal fin jazz på stereon, och det fanns liksom inget annat att göra än att bara vara så jävla glad över att jag satt där med en av mina allra bästa vänner och lyssnade på jazz och pratade om allt det som intresserade oss båda.

Under de senaste dagarna har jag lyssnat gång på gång på gång på gång på gång på en låt med Nancy Sinatra som heter Bang, Bang. Den handlar om något helt annat. Den handlar om en kvinna som beskriver hur hennes barndomsvän, en pojke, alltid - bang, bang - sköt ned henne när de lekte cowboys, typ. Men senare i livet, när de gifte sig, och han en dag plötsligt försvann, utan ett ord, så - bang, bang - sköt han ned henne, känslomässigt. Hon var shot down. Bang, bang.

Orden bang, bang ekar i mitt huvud. och jag lyssnar på låten hela tiden nu. För bang, bang är vad cancern gjorde med Johan. It shot him down.

Och bang, bang, den sköt ned mig också, för en av de få vänner jag verkligen älskar har lämnat mig.

Bang, bang.
Bang, bang.

Min gråt har snart inte fler tårar.
Sheriffen

Thank you for being with us.
https://www.youtube.com/watch?v=EPRu29tRe2k
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4392
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Återgå till Fanzines, fans och fanac

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron