av margl » fre 18 jul 2008, 17:01
Jag hade bara sett Patrick Mcgoohan i en eller två biroller tidigare (som i Polarstation Zebra svarar inte, där han gör bra ifrån sig) så att se honom som huvudgestalten här gjorde starkt intryck. Karaktären han spelar är härlig; bitter, cynisk, sarkastisk, misstänksam och ändå på sitt sätt en humanistisk idealist. Alla de vitsighetsfyllda dialoger han har med nästan varje number 2 är en fröjd att åhöra.
Serien som sådan gjorde ett närmast kalejdoskopiskt intryck; spännande, underhållande, paranoid, skrämmande, rolig och intensiv. Att räkna upp favoritepisoder är väl nästan bortkastat eftersom varje avsnitt är en klenod för sig, men de som jag tror jag uppskattade mest var The Chimes of Big Ben, med sin konstutställning för hjärntvättade, Leo McKern som en av de bästa number 2 och sitt illistiga transportförsök att lura number 6, Free for All(tror jag att den heter) där demokratiska val har förvandlats till en bisarr fars, The Girl Who was Death, en mycket roande parodi på hemilg agent-äventyr och A.B. andC., där number 6 storslaget överlistar number 2. Av vad jag förstått så var det planerat av skaparna att serien skulle vara mångtydig och öppen för många tolkningar och med tanke på de sista avsnitten måste jag säga att de lyckades med det.
Jag har också, tack vare samme vän som lånade mig dvd-boxen, kunnat se på första säsongen av Dangerman där McGoohan spelar den internationelle agenten John Drake och som var en av inspirationskällorna till The Prisoner.
Martin Glännhag
"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith