The Prisoner

[Sheriffen]

Ibland får man nyheter till och med på refake-fronten som till en början ser goda ut, men sedan visar sig vara precis lika bedövande beklämmande som de var från början:

http://www.telegraph.co.uk/arts/main.jh ... oner26.xml

Ytterligare en tv-serie man kan stryka. Men inte medhårs.

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Fast originalet finns på DVD. Komplett. Och Thomas M. Dischs fascinerande romanversion av den första säsongen går också att få tag i. Så det är, som vi säger, ingen ko på isen. Allt man behöver göra är att undvika remaken.

John-Henri

[Svensson]

Off topic: tänkte bara på detta John-Henri skriver, "ingen ko på isen". Som jag gissar har engelskt ursprung: "no cow on the ice". betecknar väl hursomhelst "riskabelt läge, halkigt, omöjligt" etc.

Poängen är den att min far en gång skulle föra en ko från ena sidan Söråselesjön till den andra, i vintern, med sin mormor Hulda.

Men de var smarta: mormor tog med sig en trasmatta som hon rullade ut och som Olle fick leda kon längs, över successiva issträckor. Alltså:

. utrullning av matta av mormor

. Olle leder kon över isen, på mattan

. Olle stannar upp och håller kon

. mormor rullar ihop matta, rullar ut igen bortom kon

Osv. Smart alltså: det var en ko på isen, men "det var ingen ko på isen". Om ni förstår :)

[Sheriffen]

Vilken lysande anekdot! Både ett utmärkt exempel på mänsklig uppfinningsrikedom (eller vad man ska kalla det) och med en ordlekande slutkläm som fick i alla fall mig att skratta!

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Det var bara några månader sedan jag på allvar upptäckte The Prisoner. Jag hade sett eller hört något om serien tidigare, men var inte riktigt införstådd om vad den handlande och hade definitivt inte sett ett helt avsnitt. Så jag fick låna en ännu oöppnad dvd-box av en vän i Lsff och såg igenom det hela. Från och med den första öppningssekvensen var jag helt och hållet fångad...

[Sheriffen]

Jag såg The Prisoner redan som mycket liten knatte på svensk television. Det var en av mina absoluta favoriter genom alla tv-tider och framförallt fyra scener etsade sig outplånligt fast i minnet plus att tv-serien gjorde mig till livslång fan av Bizets musikstycke L'Arlesienne, som spelar en central roll i ett av avsnitten (och i en av de fyra scener jag mindes).

Fast ni vet hur det här. Det man tycker sig minnas från barndomens sedda filmer och tv-serier visar sig inte så sällan i vuxen ålder vara förvanskat - man minns helt enkelt fel och ibland minns man till och med scener och repliker som inte finns med i filmen/tv-serien. Och det är förstås mycket sällsynt att det man såg i barndomen verkligen är så bra som man trodde när man ser om det i vuxen ålder. Bättre att låta bli att se om och leva på minnet.

Fast jag såg om och spelade in The Prisoner, när den på nytt visades i en svensk tv-kanal. Och tre av de fyra scener jag mindes med sådan brännmärkt, inetsad skärpa fanns med redan i första avsnittet. Och visade sig ha fastnat med otrolig detaljskärpa - nästan ett kvarts sekel senare såg de ut precis som jag mindes dem. Likaså den fjärde scenen, den med L'Arlesienne.

Och tv-serien "The Prisoner" visade sig vara klaustrofobiskt, hypnotiskt fascinerande och nu om möjligt ännu bättre än när jag sett den i barndomen, eftersom jag bättre förstod intrigen. Och Patrick McGoohan är enastående.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Jag hade bara sett Patrick Mcgoohan i en eller två biroller tidigare (som i Polarstation Zebra svarar inte, där han gör bra ifrån sig) så att se honom som huvudgestalten här gjorde starkt intryck. Karaktären han spelar är härlig; bitter, cynisk, sarkastisk, misstänksam och ändå på sitt sätt en humanistisk idealist. Alla de vitsighetsfyllda dialoger han har med nästan varje number 2 är en fröjd att åhöra.

Serien som sådan gjorde ett närmast kalejdoskopiskt intryck; spännande, underhållande, paranoid, skrämmande, rolig och intensiv. Att räkna upp favoritepisoder är väl nästan bortkastat eftersom varje avsnitt är en klenod för sig, men de som jag tror jag uppskattade mest var The Chimes of Big Ben, med sin konstutställning för hjärntvättade, Leo McKern som en av de bästa number 2 och sitt illistiga transportförsök att lura number 6, Free for All(tror jag att den heter) där demokratiska val har förvandlats till en bisarr fars, The Girl Who was Death, en mycket roande parodi på hemilg agent-äventyr och A.B. andC., där number 6 storslaget överlistar number 2. Av vad jag förstått så var det planerat av skaparna att serien skulle vara mångtydig och öppen för många tolkningar och med tanke på de sista avsnitten måste jag säga att de lyckades med det.

Jag har också, tack vare samme vän som lånade mig dvd-boxen, kunnat se på första säsongen av Dangerman där McGoohan spelar den internationelle agenten John Drake och som var en av inspirationskällorna till The Prisoner.