Alien: Resurrection

Om sf och fantasy i ljud och rörliga bilder

Alien: Resurrection

Inläggav Sheriffen » mån 21 jul 2008, 15:02

Alien: Resurrection av Jean-Pierre Jeuenet, 1997.

Ingen spoilervarning. Den som inte har sett filmen vet rimligen trots det vad den går ut på och innehåller.

Den ursprungliga Alien är en på många sätt nyskapande, vidunderlig science fiction-thriller. En i allt väsentligt lysande film i sitt slag. Detsamma gäller inte uppföljarna och då i synnerhet inte denna, den fjärde i serien. (Om man inte räknar de bisarra vid sidan av-filmerna där Alien slåss mot Predator, för då blir det väl ett par till eller vad det är.)

Fördelen med Alien-filmerna efter Alien är att man kan behandla dem mycket summariskt.

Alien: Resurrection, så.

Intrigen identisk med den första filmens. Grupp av människor instängda i rymdskepp, jagade av den främmande livsformen. Med en avgörande skillnad; den här gången är det tolv utomjordingar i stället för en. Men trots det överlever nästan alla i den lilla gruppen människor. Det här är ett av de besynnerliga problemen med filmerna; monstren blir allt mindre farliga för varje film, och medan bara Ripley och, talande nog, katten klarade sig levande undan monstret i den första filmen överlever numera nästan alla människorna tolv stycken. I en handvänding. Tar bara en eftermiddag.

Sigourney Weaver är en mycket blygsamt begåvad skådespelerska som gjorde en inte märkvärdig men med tvekan godkänd insats i den första Alien-filmen. Nu får hon många kosingar för att spela samma roll gång på gång. Några andra roller verkar nästan ingen vilja ge henne. Mycket begripligt.

I den första filmen visade sig en av människorna överraskande nog vara android. Lo and behold, om inte inte en av människorna i den här filmen också visar sig vara android. Never change a winning concept. Den här gången är det Winona Ryder.

Människorna springer omkring i det stora rymdskeppet, massor med saker exploderar (hela tiden), de numera fullkomligt inkompetenta utomjordingarna jagar dem och till slut sätter sig människorna i ett litet rymdskepp och blåser helt enkelt därifrån. End of story.

Fascinerande att nästan alla repliker uttalas på ett pompöst, korthugget, närmast självparodierande machosätt som bara ytterligare fäster uppmärksamheten på hur makalöst imbecill dialogen är.

Jag orkar inte säga mer om den här fullständigt meningslösa filmen. Jo, förresten, i den mån jag vaknade till då och då lyckades jag uppfatta att det fanns något slags muterad variant av monstret med också, den där som Ripley gråter över att behöva döda i slutet (för övrigt med exakt samma metod som hon använde för att göra av med monstret i den första filmen; blåser ut den jäveln i rymden från det lilla flyktrymdskeppet. Never change a winning concept.). Vad nu poängen med det skulle föreställa vara.

Glädjande nyhet: det är 11 år sedan den här filmen gjordes. Man kan möjligen börja hoppas på att det i alla fall nu inte blir några fler Alien-filmer och för all del att Sigourney Weaver lämnar filmindustrin i fred i fortsättningen, till båtnad för både sig själv och filmindustrin.*

Kör hårt,
Sheriffen

*Nä, jag vet, hon gör andra filmer också. Men poängen är ju att ingen bryr sig, så det kan hon väl få göra då. Bara vi slipper se dem.
Senast redigerad av Sheriffen tis 22 jul 2008, 13:32, redigerad totalt 2 gånger.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » mån 21 jul 2008, 23:33

När jag nu en kort stund i tankarna på nytt har klafsat runt i gröten som Alien: Resurrection utgör slår det mig att filmen förtjänar en flyktig kommentar till. Ripley är den här gången en klon av sig själv (med minnen från ursprungsupplagan, besynnerligt nog), eftersom hon ju begick självmord i film nummer 3. Fascinerande är att den här klonen blöder frätande syra. Blodet fräter sig igenom de pansartjocka metallgolven i rymdskeppet. Fundera nu i två sekunder på att det också pumpas runt i Ripleys av mänskliga celler uppbyggda kropp och fundera i två sekunder till på hur det kan komma sig att filmmakarna varit så enastående korkade.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Re: Alien: Resurrection

Inläggav Skäggmonstret » tis 29 jul 2008, 11:12

Sheriffen skrev:Den ursprungliga Alien är en på många sätt nyskapande, vidunderlig science fiction-thriller. En i allt väsentligt lysande film i sitt slag. Detsamma gäller inte uppföljarna och då i synnerhet inte denna, den fjärde i serien.


Jag håller med om det mesta du säger i den här tråden. Alien: Resurrection är skräp. Det är en smula obegripligt att det är Jean-Pierre Jeunet som har gjort den. Men som alltid när någon slentrianmässigt sågar alla Alien-uppföljarna måste jag protestera. Den andra filmen, Aliens, är i mina ögon fullkomligt lysande. Som nästan alla andra filmer i världen har den vissa brister, men dessa uppvägs av en oerhört väl sammanhängande plot, härlig atmosfär, skräck och actionröj.

Det finns många sf-filmer jag är glad att jag har sett, men Aliens är den jag oftast ser om, och det är med god behållning varje gång. Av alla filmer jag hittills har sett är det nog bara Waking Life som jag tycker bättre om.
//Gabriel Nilsson
Skäggmonstret
Fan
 
Inlägg: 165
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 13:05
Ort: Uppsala

Inläggav Svensson » tis 29 jul 2008, 15:19

Håller med Skäggmonstret om "Aliens".

"Alien" (ettan) kombinerade sf med skräckfilm: rymdskeppet som spökhus.

"Aliens" å sin sida kombinerade sf med krigsfilm. Det kändes äkta mitt i alla kulisser, det var en smula realism, det där som måste till för att fantastik ska funka.

Trean däremot, vad den nu hette, var ett nerköp. Charles Dance var med. 90-talsestetik med rost och sunkiga miljöer. Har glömt vad den handlade om.
Svensson
Trufan
 
Inlägg: 545
Blev medlem: tis 27 nov 2007, 15:40

Inläggav Sheriffen » tis 29 jul 2008, 15:25

Själv avfärdade jag inte Aliens slentrianmässigt tidigare i tråden, utan för att jag tycker att det är en (vilket nästan alltid är fallet) helt onödig uppföljare. Redan där påbörjas dessutom problemet med att monstret blir obegriplig mycket ofarligare än i den första filmen; töntfaktorn blir total när Ripley står i den där jävla maskinen och har sin slutuppgörelse med monstret, "moder(sinstinkt) mot moder(sinstinkt)".

För min del är Aliens alltså inte den sf-film jag oftast har sett om. Jag har inte sett om den alls. De sf-filmer jag sett flest gånger är i stället 2001 - A Space Odyssey, Metropolis, Forbidden Planet och Solaris (originalet). Ej lanserade som sf-filmer trots att de är lysande sådana är bland andra Min onkel, Desk Set och The Man in the White Suit.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm


Återgå till Film, tv och radio

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron