The Invasion – spoiled

Om sf och fantasy i ljud och rörliga bilder

The Invasion – spoiled

Inläggav john-henri » mån 08 dec 2008, 01:45

1955 fick reklammannen Jack Finney, sedan mitten av 1940-talet fritidsförfattare till främst kriminallitteratur och sf, sitt stora genombrott när romanen The Body Snatchers följetongspublicerades i varannanveckotidskriften Collier's, som då fortfarande nådde över en miljon läsare. Romanen skildrade förtätat och spännande hur människors kroppar togs över av varelser från rymden, varefter människorna avlivades och imitationerna gradvis ersatte mänskligheten. Historien gick att läsa med diametralt motsatta undertexter; somliga kritiker tog fasta på invadörernas totala känslolöshet och kollektivism och såg romanen som ett utslag av antikommunism; andra läste den tvärtom som en satir över McCarthyismens förföljelser av oliktänkande. Redan inom två år nådde Finneys berättelse bioduken, i en ovanligt trogen och dessutom mycket effektfull lågbudgetfilmatisering betitlad Invasion of the Body Snatchers, regisserad av Don Siegel och med relativt okända skådespelare i rollerna. Filmen hade en budget på cirka 417.000 dollar och har blivit en av 1950-talets ganska få berättigat klassiska sf-filmer.
1978 kom den första remaken, regisserad av Philip Kaufman med samma titel men nu med en budget på cirka 3.500.000 dollar, vilket innebar att man bland skådespelarna återfinner Donald Sutherland, Jeff Goldblum och Leonard Nimoy. Det är återigen en relativt trogen version, skriven som en ganska direkt fortsättning på originalfilmen men nu förlagd till storstad i stället för småstad. Paranoian är fortfarande tät, de politiska parallellerna är framflyttade till Nixoneran men fungerar lika bra som i originalet, och manuskriptet är hedervärt återhållsamt och intelligent.
1993 var det dags igen. Nu regisserade Abel Ferrara och filmen fick heta bara Body Snatchers. Återigen används huvudsakligen mindre kända skådespelare och Ferrara lägger tonvikten snarare vid skräckeffekterna än vid paranoian; det hindrar inte att hans film faktiskt är i sitt slag mycket lyckad, bland annat genom att han låter sin centralgestalt vara ett barn – och vem tror väl på ett barn som hävdar att de vuxna som omger det är förvandlade till främlingar? Associationerna får den här gången gå kanske främst till AIDS-epidemin snarare än till politiken, men varför inte; också den här versionen är faktiskt ett hederligt sätt att filmiskt utnyttja Finneys roman.
Men sedan har vi The Invasion, den fjärde filmatiseringen, nu regisserad av Oliver Hirschbiegel och från 2007. För första gången har Finneys roman beståtts en odiskutabel högbudgetproduktion. Nu har man lagt ner cirka 80 miljoner dollar och i huvudrollerna ser vi Nicole Kidman och Daniel Craig. Och det verkligt fascinerande är att den här filmen inte bara är svagare än alla de tre föregående, utan nästan ofattbart mycket svagare; en poänglös idioti där någonstans någon begripit att de tidigare filmerna fått åtminstone en del av sin kraft genom att återspegla centrala skeenden i sin samtid, och följaktligen kommit på att sättet att uppnå den kopplingen måste vara att låta diverse personer under filmens gång uttala ordet "Irakkriget". Fast oklart i vilket syfte; både hjältarna och skurkarna pladdrar på om Irak och om att det väl vore bättre om människor inte krigade så mycket, men denna allmänt pacifistiska tendens förefaller sakna förankring eftersom hjältarna har ihjäl väldigt många av de förändrade och dessa å sin sida konstaterar att sådana människor som är immuna mot förändringen kommer att likvideras.
För man har nämligen kommit på en gimmick. The Invasion handlar inte längre om invaderande rymdvarelser som tillverkar kopior av människor, utan om ett rymdvirus som bygger om människor inifrån. Huruvida viruset är intelligent eller ej är oklart; huruvida de ombyggda människorna i något avseende annat än sin brist på känslor och sitt allmänt zombieaktiga beteende skiljer sig från vad de var tidigare är också det oklart. Med andra ord erbjuder den här filmen inte ens något i egentlig mening begripligt hot; folk som förvandlats av viruset blir tystlåtna, icke-aggressiva (utom mot oförvandlade), springer långsamt, rör sig mekaniskt, slipper svettas men har samma minnen och synbarligen samma identitet som tidigare. Och å tredje sidan, ännu en total innovation, är alltihop den här gången dessutom lätt att fixa: ett par geniala biokemister, varav Daniel Craig är en, kommer på enstaka dagar på inte bara exakt hur rymdviruset funkar utan också hur man kan bota det. Så i ett hemligt militärlaboratorium tillverkar man en biljon ton motgift och kan därefter bespruta hela världen varefter alla som förändrats av viruset förändras tillbaka. (Det här, som meddelas under filmens sista fem minuter, förtar i rätt hög grad hela den föregående historien, eftersom hjältinnan Kidmans desperata flykt från de förändrade zombierna liksom blir onödig; hon skulle ju ha blivit botat en vecka senare även om hon gått med på att låta sig förändras.)
Och den desperata flykten är, apropå det, också medan den pågår ganska tröttsam eftersom den för att inte hota att upprepa några effekter är konstruerad enligt den klassiska ett-handgrepp-i-taget-metoden. Kidman smittas rätt tidigt av viruset, men det gör inget så länge hon inte somnar; det är under REM-sömn som personlighetsförvandlingen äger rum (fråga inte; det svarar de aldrig på). Okej, hon måste hålla sig vaken tills hon når det där hemliga militärlabbet. Med sig har hon sin cirka tioårige son. Alltså meddelar hon sonen att om hon trots allt skulle somna måste han chockväcka henne genast, genom att ge henne en adrenalinspruta rätt i hjärtat. Hon fyller en spruta och har den i fickan. Allt det här äger rum på ett sjukhusapotekl. Enligt ominöst visad väggklocka går det två timmar. Kidman somnar. Sonen sticker sprutan i hjärtat på henne. Kidman vaknar. Krisen över. Fyller hon någon nu adrenalinspruta till nästa gång? Icke sa Dicke; done that, been there; sömnrisken är tydligen avvärjd för alltid. I samma apotek beväpnar sig också Kidman med en automatpistol. Zombierna går nämligen lätt att skjuta ihjäl. Hon blir anfallen av ett gäng och skjuter dem. Laddar hon nu om pistolen inför nästa konfrontation. Ånej. Been there, done that. Hon slänger den i stället, så nästa gäng zombies måste hon köra ihjäl under en biljakt. Och så vidare.
Det här måste vara en av de taffligaste sf-filmer som gjorts. Och av en regissör som det nånstans nästan är synd om: när man gör en film efter en roman som redan filmatiserats med gott resultat tre gånger borde man väl någonstans ändå ana att det man åstadkommer kan komma att jämföras med de tidigare versionerna. Men synbarligen är Hirschbiegel fullständigt aningslös; hade han sett eller ens hört talas om de tidigare filmerna borde han ha slängt det manus han erbjöds i närmaste papperskorg och i stället tagit itu med något projekt som bättre passar hans talanger och inriktning. Rambo Goes to Iraq, till exempel.

John-Henri

PS, för att nu vara otroligt vänlig. Nicole Kidman, som jag faktiskt tycker är en mycket duktig aktris, borde inte ha lånat sig till det här. Men hon gör verkligen, och med påtaglig ansträngning, så gott hon kan i en roll som är fundamentalt dum; den brister i motivation, konsekvens och djup. Hennes stora misstag ligger inte i vad hon trots allt åstadkommer, utan i att hon alls gick med på att medverka i filmen. Jag har svårt att säga något motsvarande vänligt om Daniel Craig, som i själva verket är en av de ytterst få personer i filmen där det är nästan omöjligt att avgöra att han förvandlats till en zombie eftersom den saken i hans fall synbarligen inte medför någon förändring.
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » mån 08 dec 2008, 02:20

Jag hörde talas om den här innan den kom men har inte sett den. Det var uppenbarligen ett klokt beslut, för jag håller med om att samtliga tre tidigare versioner är förtjänstfulla filmer och dessutom självklart vinner på att inte vara rena nyinspelningar av varandra, utan gjorda med olika infallsvinklar. Abe Ferraras version var den som verkligen överraskade, för när det var tredje gången gillt trodde jag att det skulle vara helt kört - vilket det inte alls var. Det blev tydligen fjärde gången gillt i stället.

Fast, Nicole Kidman.

Jo, man kan undra. Hon lånade sig också till den alldeles grusliga nyinspelningen av "The Stepford Wives" (som jag recenserat i den här avdelningen av forumet), som även den i ny upplaga försetts med ett påklistrat lyckligt slut där alla fruarna blir som vanligt igen, eftersom de inte alls är robotar. Visar det sig. Och det trots att en av dem på ett tidigt stadium i filmen fungerat som bankomat och spottat ur sig nya, ovikta sedlar ur munnen. Man kan undra hur det gick till.

Och det här är märkligt, för Nicole Kidman kan - även om jag inte ser henne som en väldigt stor aktris - faktiskt skådespela. Jag är inte odelat förtjust i filmen "Moulin Rouge" (det årets fantastiska musical var i stället "Chicago", som också rättmätigt vann Oscarn), men hon gör en bra insats. Och i Stanley Kubricks sista film, "Eyes Wide Shut", är hon framförallt i jämförelse med sin träbock till dåvarande make, Tom Cruise, fenomenalt bra. (Den recenserade jag på någon diskussionslista, innan forumet fanns - antingen på Fanac eller Sverifandom.)

Men jag misstänker att svaret är det gamla vanliga men fortfarande obegripliga. Hon får många pengar. Förstås. Men det skulle hon ju få vilken film hon än gjorde, om det inte vore en indieproduktion som hon gjorde för den goda sakens skull (som Bruce Willis gjorde ett tag - "Pulp Fiction" och "The Sixth Sense", för att nämna de bästa och mest kända).

Så jag förstår inte heller.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen mån 08 dec 2008, 05:17, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » mån 08 dec 2008, 03:25

Så sant. Hon har kanske en korkad agent. Hon har kanske korkade rådgivare. Hon är kanske korkad. Eller kanske gillar hon att få göra filmer med poänglösa biljakter och mycket skjutande i onödan.

Men som Sheriffen säger borde det ju inte spela någon roll bara hon tackade nej till roller i uppenbart usla filmer. För Kidman lär för närvarande få sjutton miljoner dollar per film.

Å andra sidan kan det ligga en del i den där jämförelsen med Bruce Willis. För det skulle förvåna mig om Kidman fått någon förmögenhet för rollen som fotografen Diane Arbus (jag beklagar dem som inte hade tillfälle att se den enastående retrospektiven med hennes konst på Louisiana för några år sedan) i Steven Shainbergs Fur (2006), där filmens totala budget låg under Kidmans normala arvoden (Fur gjordes för drygt 16 miljoner dollar). Budget för Lars von Triers Dogville var enorm enligt danska mått mätt, men stannade på cirka tio miljoner dollar; där jobbade Kidman nästan gratis. Liksom hon gjorde i Steven Daldrys The Hours, inspelad för totalt "bara" 25 miljoner dollar, och i Noah Baumbachs Margot at the Wedding, 2007, producerad för cirka tio miljoner dollar.

Eller också är det, vilket åtminstone framstår som tänkbart om man tittar på vad hon gjort det senaste decenniet, helt enkelt så att hon föredrar intressantare roller i bättre filmer för lägre arvoden, men dragit på sig en livsstil som kräver att hon plockar ut sina sjutton miljoner åtminstone en gång om året. Och att hon är så generellt ointresserad av den typ av filmer som betalar sådana gage att hon helt enkelt tackar ja till första bästa erbjudande i rätt beloppsklass som dimper ner (de senaste lär ha varit Australia (2008)The Golden Compass (2007), The Invasion (2007), Bewitched (2005), The Stepford Wives (2004).

Och dessutom har hon nog inte så dum smak, för en av lågbudgetfilmerna i sammanhanget (som för övrigt ju också lockade till sig Lauren Bacall) är Jonathan Glaziers Birth. Som är en av de smartaste och förmodligen mest svårspelade psykologiska thrillers jag sett på mycket länge. (Och producerad för bara cirka 20 miljoner dollar, så där var det många stackars underbetalda skådespelare som donerade tid till konsten.)

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Fantastix » mån 15 dec 2008, 20:49

Det som är fascinerande med filmen, är att efter första visningen blev Warner Bros helt chockerade och krävde att en mängd nya scener skulle spelas in och man tog kontakt med personer bakom Matrix och sade att de skulle skriva nytt manus och två-tredjedelar av filmen spelades in på nytt med James McTiegue (V for Vendetta) som regissör. Man satt till mera action och ett helt nytt slut. Enligt elaka rykten sägs det att Warner såg tillatt Hirschbiegel inte var "anträffbar" vid omändringarna.

Vore kul att se den versionen som Hirschbiegel spelade in. Kanske filmen skulle sett helt annorlunda ut då ty visst kan han göra film. Det bevisade han i filmen Der Untergang.

Nicole Kidman gör det bästa som går att göra med ett sådant här material.
Hon har i en intervju sagt att hon tycker om att spela med i dessa sk. Indiefilmer. Hon har ju varit med och producerat Jane Champions film In the Cut och Anand Tucker film om den danska konstnären Einar Wegener. Enligt rykten skall hon själv och Charlize Theron ha huvudrollerna med det lär bara vara rykten än så länge.
=====================
Kenneth Lindholm
Fantastix
Fan
 
Inlägg: 110
Blev medlem: fre 10 nov 2006, 06:58
Ort: Karis, Finland


Återgå till Film, tv och radio

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron