Vad kvinnor vill ha

Om sf och fantasy i ljud och rörliga bilder

Vad kvinnor vill ha

Inläggav Sheriffen » tis 20 nov 2007, 07:45

Jag har just sett filmen "What Women Want" av Nancy Meyers, från år 2000. Jag spoilervarnar redan här, även om jag inte säger mycket om intrigen i det nedanstående.

Anledningen till att jag såg den är enkel. Den ingick i en av alla de travar med dvd-filmer som jag köper med jämna mellanrum. Inte ens jag köper precis allt, men finns det någon anledning till att jag bör se en film jag inte har sett så köper jag den. Anledningen den här gången heter Helen Hunt. Fast sedan Mad Max II kan jag tänka mig att se nästan vilken film som helst med Mel Gibson också, trots att han inte är en särskilt begåvad skådespelare.

Nåväl.

Anledningen till att jag skriver om filmen här är att den överraskande nog visade sig vara en science fiction-film - en av alla dessa filmer som inte lanserats som science fiction-film, förmodligen främst för att ingen som var inblandad i produktionen begrep att det de gjorde är science fiction. Här finns inga rymdskepp; här finns inga ka-boom-explosioner: här befinner vi oss inte i framtiden; och framförallt, här har Mr. Visual Special Effects inte beretts något utrymme i rollistan. Ergo: det här är inte science fiction. Enligt Hollywoods synsätt. Fast marknadsavdelningen skulle ändå aldrig ha gått med på att lansera den som science fiction, eftersom det skulle ha placerat den i "fel" kategori i den filmseende allmänhetens ögon - för mannen/kvinnan på gatan är detta inte science fiction.

Hur som helst, eftersom filmen handlar om en man som efter en olycka med elektricitet får telepatisk förmåga - men enbart kan läsa kvinnors tankar - så är den förstås science fiction. Den ovanliga förmågan ges en förment vetenskaplig snarare än ockult förklaring.

Och det finns ur den synvinkeln en poäng med den här filmen, tycker jag.

När vi åt middag ett gäng på en restaurang på Eurocons söndagskväll påpekade Tommy Persson för mig att jag som fanhedersgäst på StoCon 08 nästa år måste se de senate tio årens sf-filmer, eftersom det rimligen förväntas av mig att jag på en kongress som har både litteratur och film som tema ska kunna yttra mig om även senare tiders sf-filmer. Han hade förstås rätt. Så jag har sedan dess börjat skaffa mig och beta av de senaste tio årens sf-filmer och kan därför med visst fog säga att "What Women Want", trots att det i sig inte säger mycket, är en av de bästa av de senaste tio årens sf-filmer.

Just på grund av, skulle jag tro, att den är en sf-film som inte vet att den är det, och som därför inte börjar, handlar om och slutar med stora rymdskepp som ka-boomar ute i rymden.

Det här är en lättsam, mallkonstruerad, romantisk komedi. Men inte utan poänger, för även jämförd med andra filmer i den genren som inte är science fiction så är den snäppet bättre. Bara snäppet, men det gör den till åtminstone sevärd - och då inte bara på grund av Helen Hunt.

"What Women Want" är gjord i "gammal" Hollywood-stil. Vad jag menar med det är att jag kan, närmast scen för scen (med några få undantag), föreställa mig den som en svartvit film från 40-talet.

Om detta förefaller inte Nancy Meyers och hennes team omedvetna. Mel Gibsons eleganta hommage till Fred Astaire och Gene Kelly en bit in i filmen är begåvad. Nej, Mel Gibson kan förstås inte komma i närheten av något av Astaires eller Kellys dansnummer - det säger sig självt. Men det betyder inte att han inte göra detta elegant, för det gör han. Och hommagen är gripande för en gammal oförbätterlig cineast, för den är så uppenbar och den är gjord med sådan uppriktig kärlek av hela teamet. Titta på Mel Gibsons dans och tänk på hur mycket koreografen måste ha gillat Astaire och Kelly och se hur Gibson har blivit regisserad och se på kamerateamets arbete för att förläna hela scenen den rätta känslan och tänk på det enkla faktum att han dansar till en gammal Sinatra-klassiker och inte en modern låt och... ja, ni förstår vad jag menar.

Dessutom är den typ av humor som genomsyrar filmen av klassiskt märke snarare än det modernare, ofta något vulgärare - det faktum att "What Women Want" är tillåten från 7 år visar på att det här är en snäll feel good-komedi av samma slag som det gjordes drösvis dåliga men några riktigt bra under trettio- och fyrtiotalen. Och i den skolan tillhör den här de bra, inte de dåliga.

Missförstå mig rätt. Det här är inte stor film. Det här är film med lättsam och roande men på intet sätt märkvärdig intrig. Det är inte frågan om några djupdykande personporträtt. Alltsammans är stereotypt (vilket dessutom är själva förutsättningen för intrigen; utan stereotypa könsroller skulle den ha fallit ihop).

Men det är välgjort. Det är trevligt. Det är underhållande. Det är ett stycke fluff, men fluff med i alla fall viss tankeverksamhet bakom och fluff med en rejält duktig skådespelerska i form av Helen Hunt i den kvinnliga huvudrollen och den som vanligt lysande Alan Alda i en biroll, och den i alla fall ganska kompetente om än endimensionelle Mel Gibson i den manliga huvudrollen.

Det finns lustigt nog även små hommages till modernare filmer än trettio- och fyrtiotalens komedier. Lägg märke till slutscenens uppenbara likheter med slutscenen i Oscarsbelönade "As Good As It Gets" - som Helen Hunt tre år tidigare hade spelat in med Jack Nicholson som motspelare. Mycket uppenbart, men inte dumt gjort (fast originalscenen med Jack Nicholson är förstås sju resor bättre).

Och en sak som jag tyckte var rätt befriande, faktiskt - bara en detalj, men i alla fall. Jag misstänker att flertalet filmfans här känner till att Mel Gibson är hårtransplanterad och hårfärgad, och på ett subtilt sätt skämtas det om den saken i filmen när han dagen efter olyckan som gjort honom till telepat helt plötsligt även (på grund av elektriciteten) har tjockare hår. Eller i alla fall hår som ser tjockare ut, något som kvinnorna i hans omgivning kommenterar. En uppenbar anspelning på hans hårtransplantat, som jag inte tycker att han behöver skämmas för och som han med uppenbar självdistans går med på att man skämtar om i en film där han själv spelar huvudrollen.

Det här var bara några spridda funderingar kring denna film, som jag som sagt tycker är värd att se även om den inte är annat än just lättsam, romantisk komedi som dessutom råkar vara science fiction.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tis 20 nov 2007, 13:23

Ett nytt försök att posta detta inlägg på forumet.

Först citeras John-Henri, som när han läst vad jag skrivit om "What Women Want" kommenterade privat i ett ebrev. Det han skrev citeras förstås med hans tillstånd:

"Jag är mindre
positiv än du till "What Women Want", där jag nog menar att det
överskuggande problemet med den är att den faktiskt är en tjejfilm för
killar -- eftersom den faktiskt genomgående demonstrerar en starkt
nedlåtande attityd gentemot kvinnor. Lägg märke till att så gott som
det enda kvinnor visar sig tänka på när Gibson börjar "höra" dem är
smink och kläder. Lägg märke till att hans två assistenter när han
börjar "höra" dem visar sig inte tänka alls! Lägg märke till att när en
stark, dominerande karriärkvinna förs in i handlingen måste hon i
själva verket vara innerst inne osäker, full av tvivel på sig själv,
uppfylld av längtan efter en stor stark Mel Gibson. Lägg inte minst
märke till den gottköpsaktiga förklaring som ges till att Gibson blivit
den machoslusk han i början är: det är kvinnornas fel, för han har växt
upp i en enbart kvinnlig miljö där de har daltat med honom. Medan man
kanske skulle misstänka att någon som faktiskt gör det tvärtom skulle
lära sig att bättre förstå och kommunicera med kvinnor, och kanske till
och med ha en aning om hur de använder olika persedlar så att han slapp
vara oförstående inför dem när han får ett paket med sig hem att
begrunda."

Det var faktiskt delvis det här jag menade med att filmens könstroller
är stereotypa och att intrigen skulle ha fallit ihop utan dem. Fast
alldeles stereotypt är det inte ändå. Det finns i alla fall tre
kvinnor i filmen som faller utanför ramen.

Mel Gibsons före detta fru är cynisk, sarkastisk och slipad (det lilla
vi får se av henne), men trots det en mycket bättre förälder än han.
För de har en tonårig dotter, som även hon är smart och självständig.
Och så finns det på reklambyrån där Mel Gibson och Helen Hunt arbetar
en liten kontorsmus, en i och för sig vacker men osminkat grådaskig
tjej vars uppgift är att varje dag till byråns anställda dela ut
mappar med promemorior - en syssla hon med sin universitetsutbildning
är groteskt överkvalificerad för. När Mel Gibson börjat kunna läsa
kvinnors tankar fattar han medlidande med henne och inser att hon i
stället, med sin utbildning och begåvning, borde vara copywriter - och
ger henne därför jobbet.

Sedan kan jag nog tycka att "What Women Want" är nedlåtande även mot
män. Mel Gibson är som John-Henri säger en korkad machoslusk, i alla
fall till en början - och det trots att han växt upp bland kvinnor
(fast med kassa manliga förebilder; hans mor är strippa i Las Vegas
och hon och de andra stripporna är nog schyssta förebilder, men de män
som skymtar förbi i sekvenserna som visar Mels uppväxt är mindre
tilltalande).

Man skulle ha kunnat tänka sig en smartare intrig, fast denna - med de
stereotypa könsrollerna - minner som sagt lyckat om trettio- och
fyrtiotalens romantiska filmkomedier, där könsrollerna inte oväntat
var mer stereotypa än i många av dagens filmer.

Det här är fluff och skulle det ha varit en smartare komedi skulle den
ha varit tillverkad av Mike Leigh eller Woody Allen, men då också
krävt mer av tittaren, haft betydligt mer att ge, och varit en helt
annan sorts film.

Och jag kan nog tycka att det finns utrymme för båda sorterna, trots allt.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Johan » tis 20 nov 2007, 13:35

Sedan kan jag nog tycka att "What Women Want" är nedlåtande även mot
män. Mel Gibson är som John-Henri säger en korkad machoslusk, i alla
fall till en början


Fast så är också själva poängen med sådana här filmer att han är en korkad machoslusk – i kontrast mot den bild filmen förmedlar av ett manligt ideal. Genom att framhäva honom som det skapar man inte en bild av män som korkade machosluskar, snarare tvärtom, eftersom Gibson är undantaget och måste sträva efter en ny position. Vi vet att hans beteende är felaktigt. Vi får knappast samma moral serverad i frågan om det som John-Henri har invänt mot vad det gäller porträtteringen av kvinnorna.
Senast redigerad av Johan tis 20 nov 2007, 23:56, redigerad totalt 1 gång.
//Johan Jönsson
Vetsaga
Johan
Trufan
 
Inlägg: 557
Blev medlem: tis 31 okt 2006, 11:37
Ort: Uppsala

Inläggav john-henri » tis 20 nov 2007, 21:28

Nej, faktiskt tvärtom, och det var väl den poäng jag ville framföra. Gibson spelar en slusk som lär sig veta bättre – och dessutomen iögonenfallande, uppenbar slusk som näppeligen någon manlig person i en given biopublik lär identifiera sig med. Men kvinnorna i filmen är precis som de framställs. Gibsons två assistenter är bokstavligen stumma när han lyssnar till deras tankar; där finns ingenting att lyssna till. Oerhört komiskt. Varför blev de anställda vid reklambyrån? Inget svar. Den suicidala akademikertjejen han förbarmar sig om fyller ingen som helst funktion i filmen förutom att illustrera Gibsonfigurens nymornade empati och få publiken att äntligen börja finna honom sympatisk; med andra ord utnyttjas hon å det grövsta inte bara av reklambyrån där hon hävdas jobba utan också av manusförfattaren och regissören, men får ingenting alls i utbyte: varken någon personlighet eller någon individualisering. Och stackars Helen Hunt i den kvinnliga huvudrollen tvingas dessutom falla pladask så fort hon möter en karl som låtsas lyssna seriöst på vad hon säger och därefter säga precis det hon i förflugna tankar föreställer sig att han skulle kunna säga. Vilket uttolkat betyder att vad filmen säger är i själva verket att vad kvinnor vill ha är män som låtsas lyssna seriöst på dem men sedan svarar inte seriöst och på allvar, utan med vad kvinnorna i fråga möjligen skulle kunna hoppas att de i bästa fall kunde tänkas säga.

Att Woody Allen skulle kunna göra en motsvarande film seriöst, som Sheriffen tycks mena, förefaller mig för övrigt synnerligen tvivelaktigt. Åtminstone tror jag inte att han skulle kunnat göra en under de senaste 25 åren. Allens kvinnoskildringar har kontinuerligt blivit allt gräsligare, och i misogyni är han vid det här laget fullt i klass med de allra värsta genom filmhistorien. (Vilket förstås inte hindrar att han fortfarande som bäst kan göra förnämlig film. På senare tid bland annat med "Sweet and Lowdown", som uttrycker en så grotesk kvinnosyn att den går att lämna därhän, och "Melinda and Melinda", marginellt bättre men fortfarande om man nu går på djupet synnerligen suspekt.)

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » ons 21 nov 2007, 04:05

Hm. Fast hur är det med "Another Woman" och "Hannah and Her Sisters" och "Annie Hall"? Jag kanske bör se om dem innan jag säger något, för det är hemskt länge sedan jag såg dem. En del av Allens senare har jag faktiskt inte sett ännu, och det gäller bland andra ovan nämnda.

Nu är jag själv inte misogynt lagd, men i allmänhet känner jag mig å andra sidan inte övertygad om att en film inte kan vara givande och intelligent och ha mycket att ge utan att framföra mina egna värderingar. Och det är egentligen en rätt intressant frågeställning - hur många och vilka filmer gillar vi hängivna cineaster trots att de går stick i stäv mot våra egna djupt omhuldade värderingar och föreställningar om tillvaron?

Sedan tycker jag kanske ändå att man i fall som "What Women Want", där ärligt talat redan titeln är ganska machosluskig, får ta någon hänsyn till att det rör sig om fluff. Precis som Laurel & Hardy och de tecknade filmerna om Kalle Anka och Batman-filmerna och de flesta av Hugh Grants filmer, och så vidare, inte handlar om verkligheten sådan den a) är eller b) borde vara enligt någon enda människa förutom möjligen ett litet fåtal, så gör inte "What Women Want" det. Den har ett antal grundpremisser som är till för att man ska kunna dra några bra skämt och ge upphov till några slapsticksituationer och bjuda publiken på några snygga hommage-scener, och dessutom omedvetet göra en science fiction-film utan ka-boomande rymdskepp - men den är inte *mer* än så. Den är förvisso i mycket stora stycken misogyn (men i andra, något mindre, inte), men det är strängt taget Kalle Anka och Batman och många av Hugh Grants filmer också.

Jag tycker att det vore lite trist om alla filmer var politiskt korrekta ur denna och för den delen andra synvinklar, för då skulle man aldrig kunna göra som jag tycker riktigt roliga scener som den där de båda kvinnliga assistenterna är alldeles tysta när Mel Gibson försöker lyssna till deras tankar. Kom igen, liksom - spänn av. Scenen är ju rolig. Och ja, det *finns* faktiskt dumma våp i världen också, alldeles på riktigt - jag har träffat några av dem.

Och skulle någon ha reagerat om Mel Gibson kunnat läsa mäns tankar och träffat på två män som inte hade några tankar att läsa?

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Johan » ons 21 nov 2007, 06:52

Och skulle någon ha reagerat om Mel Gibson kunnat läsa mäns tankar och träffat på två män som inte hade några tankar att läsa?


Om det hade varit en enskild företeelse: nej, lika lite som det hade irriterat mig om det hade varit kvinnor. Människor är först och främst individer, inte företrädare för ett kön eller någonting annat dumt, och om det inte finns anledning att tro annorlunda får man självklart betrakta även skildrandet av dem som någonting på individnivå. Det är när det blir en del i ett större mönster det blir irriterande, och ja, jag stör mig lika mycket på fördomsfulla skildringar av män som av kvinnor.

Däremot kan jag njuta av verk även om jag tycker att de är fördomsfulla. Annars hade väldigt mycket äldre konst (särskilt sådan som går längre tillbaka i tiden än just film) varit otillgänglig.
//Johan Jönsson
Vetsaga
Johan
Trufan
 
Inlägg: 557
Blev medlem: tis 31 okt 2006, 11:37
Ort: Uppsala

Inläggav Sheriffen » ons 21 nov 2007, 07:12

Johan skrev:Om det hade varit en enskild företeelse: nej, lika lite som det hade irriterat mig om det hade varit kvinnor. Människor är först och främst individer, inte företrädare för ett kön eller någonting annat dumt, och om det inte finns anledning att tro annorlunda får man självklart betrakta även skildrandet av dem som någonting på individnivå. Det är när det blir en del i ett större mönster det blir irriterande, och ja, jag stör mig lika mycket på fördomsfulla skildringar av män som av kvinnor


Fast har skildringens sammanhang ingen betydelse?

Syftet med "What Women Want" är att tillverka en lättsam komedi baserad på premissen att en machosluskig man plötsligt får konkurrens av en mycket kompetent kvinna och hans enda chans att överträffa henne är att komma på hur man ska sälja typiskt kvinnliga produkter - strumpbyxor, nagellack, läppstift - till kvinnor. Och om inte kvinnorna i filmen tänkte som stereotypa kvinnor och därför inte var intresserade av strumpbyxor, nagellack och läppstift, skulle hela intrigen kollapsa - för då skulle inte ens filmens kompetenta kvinna kunna förväntas sälja varorna till dem.

Ergo, kvinnorna måste vara stereotypt och våpigt intresserade av strumpbyxor, nagellack och läppstift för att filmens syfte - att lättsamt underhålla - ska kunna uppnås.

Filmens syfte är däremot inte att på allvar låta propagera för att alla kvinnor är korkade våp. Det finns ingen sådan politisk dagordning. Och jag tycker nog att man för den lättsamma underhållningens skull kan spänna av en stund och inte envisas med att se en sådan här lättviktare till film som något annat och seriösare och mer djupsinnigt än den någonsin kan vara eller haft ambitionen att bli. Och därför inte heller kritisera den alltför mycket på de premisserna.

Det är lite grann som att utsätta Fem-böckerna för en doktorsavhandling i samhällspolitisk analys, eller något.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » ons 21 nov 2007, 09:31

Jag har inte heller sett om Allens gamla filmer på ett bra tag; därav min markering "under de senaste 25 åren". I år är det 30 år sedan Annie Hall hade premiär, och vem vet? Den störde mig i alla fall aldrig, lika lite som Manhattan gjorde det, och förhoppningsvis skulle ingen av dem göra det om jag såg om dem nu heller. Men någonstans känns det som om Allens syn på kvinnor har förändrats.

Sen noterar jag att Sheriffen snabbt övergår från försvar till angrepp ("som att utsätta Fem-böckerna för en doktorsavhandling i samhällspolitisk analys"), eftersom han kommit på att What Women Want faktiskt uttrycker en väldigt fördomsfull kvinnosyn. Så långt håller jag med honom som att det naturligtvis går utmärkt att gilla konst vars värderingar man avskyr. Birth of a Nation är för sin tid en enastående film, trots att den delvis är en hyllning till Ku Klux Klan. Per-Olof Enqvist är en av våra bästa författare, trots att han var i sold hos KGB. Céline var en stor litteratör, även om hans romaner – inte minst därför – uttrycker en vämjelig antisemitism. Och då har jg inte ens nämnt Leni Riefenstahls nazistiska propagandafilmer. Men en av poängerna är väl just att vi i de nämnda fallen uppskattar verken trots att vi är medvetna om deras tendens. I dag kan man knappast göra en "fluffig komedi" där mycket av komiken ligger i att alla svarta är töntiga, pratar ogrammatisk rotvälska, blir som tokiga vid tanken på grillad kyckling och vattenmelon och försöker smita från jobbet. Men om någon fick för sig att göra den skulle knappast någon kunna se den utan att samtidigt som de möjligen skrattade också vara mycket medvetna om att detta handlar om pastischerade och förlegade fördomar. Det är inte mot sådana verk man bör vara på sin vakt, utan mot dem som uttrycker de fördomar som fortfarande är alldagligt förekommande och som man av det skälet ofta inte ens noterar medvetet. Av just det skälet är det inte heller fel att skriva doktorsavhandlingar om Fem-böckerna. En bokserie som lästs av miljoner barn i tiotals länder är värd att studera, inte minst ur attityd- och åsiktsvinkel. Inte för att någon ska hindras från att läsa den, men väl för att man bör vara medveten om undertexten i det man läser.

Varmed inte är sagt att What Women Want inte har lyckade scener eller är värd att se. Jag började bara med att notera att jag hade lite fler invändningar mot filmen än Sheriffen. Vad det beträffar finns värre romantiska komedier. En av de skådespelarmässigt bästa. och dialogmässigt rappaste, som gjorts är Woman of the Year, med Katharine Hepburn och Spencer Tracy, men den kvinnosyn som uttrycks i den filmen är så stötande att man saknar ord.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » tor 22 nov 2007, 05:26

Det där med D. W. Griffiths "Birth of a Nation" fick mig att haja till, för den är en av de filmer som jag faktiskt inte kan se om just på grund av det vämjeliga innehållet. Den är mycket riktigt enastående skickligt gjord, men det som blir problematiskt är att det är den på nästan alla plan - inklusive det kväljande propagandistiska, där Griffiths starkt och med övertygelse klargör att Ku Klux Klan är nationens räddning och att svartingar (finns inget bättre ord om jag samtidigt ska ge uttryck för filmens förakt mot färgade) blir dess undergång om de tillåts härja fritt, det vill säga inte hålls som slavar och husdjur utan ges mänskliga rättigheter.

Det tog tid innan jag såg den här filmen, för jag missade den de gånger den under min uppväxt visades på Cinemateket. Och innan videobandspelaren och senare dvd-spelaren blev var mans egendom var det inte alltid gjort i en handvändning att se äldre tiders filmer.

Så jag såg den inte förrän SVT visade den i början på nittiotalet. Och då spelade jag in den på video, men efter att ha sett filmen spelade jag över den - eftersom jag visste att jag aldrig vill se om den.

Det måste vara lite udda att man aldrig vill se om en film just för att den är så enastående skickligt gjord, men så är det alltså för min del i det här fallet.

Fast därvidlag inträder också en skillnad för mig vid jämförelse med en film som "What Women Want". Det låter sig förstås inte göra att på något rimligt sätt jämföra den med "Birth of a Nation", möjligen, möjligen förutom ur en synvinkel - dess intrig ger även den uttryck för obehagliga fördomar utan någon som helst grund, men den saknar som sagt dagordningen. Den propagerar inte. Den har ett annat syfte. Och det tycker jag nog fortfarande bör vägas in i bedömningen.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » tor 22 nov 2007, 08:33

dess intrig ger även den uttryck för obehagliga fördomar utan någon som helst grund, men den saknar som sagt dagordningen. Den propagerar inte. Den har ett annat syfte. Och det tycker jag nog fortfarande bör vägas in i bedömningen


Ja, det bör det. Den vill underhålla och roa och vara lite romantisk. Och det faktum att den tror sig kunna göra det samtidigt som den "ger uttryck för obehagliga fördomar" innebär att åtminstone de som gjorde den uppfattar fördomarna som okontroversiella, det vill säga allmänt omfattade av den tilltänkta publiken. I hög grad har de förmodligen rätt i det antagandet, för filmen verkar ha spelat in 375 miljoner dollar (och kostade runt 70 miljoner att producera). Men den bedömning jag tycker går att göra utifrån det är tyvärr att det inte i första hand är mot sekelgammal propaganda för numera allmänt avvisade fördomar man behöver reagera, utan mot de fördomar som fortfararande är så utbredda att de utan baktankar kan presenteras i kommersiellt avsedd och apolitisk underhållningskonst.

Fast har vi inte sagt allt som behöver sägas vid det här laget? Varför inte i stället ägna ett ögonblick åt att gratulera två högt begåvade och frimodiga filmmänniskor som just fyllt år? Jodie Foster, 45 år i måndags, och Goldie Hawn, 62 i går.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken


Återgå till Film, tv och radio

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron