Wolf

Om sf och fantasy i ljud och rörliga bilder

Wolf

Inläggav Sheriffen » ons 12 dec 2007, 22:45

WOLF av Mike Nichols (1994).

SPOILERVARNING!

Jag försöker hitta en bra liknelse. Beethovens månskenssonat, kanske. Första satsen är ett av de vackraste, mest suggestiva musikstycken som finns, medan de båda följande skär sig så mycket mot den första att det känns vagt overkligt att Beethoven kunde få för sig att lägga dem till den. De är påklistrade, malplacerade. Kanske fungerar liknelsen något så när.

Det är i alla fall samma sak med Wolf. För den film som Wolf inte blev är helt lysande. De första fyrtio minuterna är en fascinerande, gripande, välspelad film kring intrigerandet och dubbelspelet på ett stort förlag, med allt från rygghuggare som kämpar om samma jobb samtidigt som de på ytan låtsas vara goda vänner till otrohet - alltsammans mot en fond av sugande cynism, väl gestaltad av utmärkta skådespelare som Jack Nicholson och James Spader och, häpnadsväckande nog, Michelle Pfeiffer (som i alla andra filmer jag sett med henne varit så docksött inkompetent som skådespelerska att jag inte ens nu, bara en liten stund efter att ha sett Wolf, kunde dra mig hennes namn till minnes utan var tvungen att titta på konvolutet för att kunna skriva det några rader upp i den här recensionen).

Denna suggestiva, intressanta intrig rinner likt Beethovens månskenssonat ut i sanden utan att ens få en upplösning om man fortsätter att se filmen efter de första dryga fyrtio minuterna. Jag lyssnar alltid bara till första satsen i Månskenssonaten; jag skulle vilja rekommendera alla som inte sett Wolf att se bara de första dryga fyrtio minuterna och därmed anse filmen avslutad, trots att intrigen inte har fått någon upplösning - det får den nämligen inte även om man fortsätter att se filmen.

För sedan tar de påklistrade varulvarna över. Helt malplacerat. Och till ett förfång för berättelsen som alla som var inblandade i filmen måste ha drabbats av tillfällig hjärndödhet för att inte själva märka. Att se Jack Nicholson ta jättelika skutt och studsa omkring i slow motion äger möjligen ett slags pajaskomisk kvalitet, men den går snart över - någonstans vid det sjuttonde skuttet har man för länge sedan tröttnat. När sedan James Spader också börjar slow motion-studsa och de båda varulvarna bumpar runt som studsbollar och slåss mot varandra, blir det hela så beklämmande att man skruvar på sig och vid det laget har man väntat länge på att filmen ska ta slut mycket snart.

Vilket den lyckligtvis också gör, för sedan finns inte så mycket mer att berätta. Jag gör det här och nu, för slutet har inget med de första fyrtio minuternas riktig film att göra. Se de fyrtio minuterna, stäng sedan av filmen och vet - om nu intresse finns - att James Spader blir skjuten av Michelle Pfeiffer, Jack Nicholson slutgiltigt förvandlas till varg och följs ut i vildmarken av Michelle Pfeiffer så fort hon också blivit varg, eftersom bettet från James Spader förvandlat även henne till varulv.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tor 13 dec 2007, 17:40

Till den här recensionen bör rätteligen tilläggas att musiken i Wolf är en fullträff, vilket inte överraskande beror på att den är komponerad och orkestrerad Ennio Morricone. Inte minst hans ödsligt, kalt vackra musik till de inledande scenerna från en snöig bilväg i ett nattmörkt Vermont är vidunderlig.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm


Återgå till Film, tv och radio

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron