Dr. Caligaris kabinett

Om sf och fantasy i ljud och rörliga bilder

Dr. Caligaris kabinett

Inläggav Sheriffen » lör 10 maj 2008, 03:48

Till att börja med, för er som inte har sett den och inte har någon annan möjlighet:

http://www.archive.org/details/DasKabin ... DrCaligari

Det har skrivits säkert hundra mil text om Robert Wienes Dr. Caligaris kabinett från 1920 och det är inte märkligt; det här är en av filmhistoriens och den tyska expressionismens stora milstolpar, en krypande suggestiv, klaustrofobisk skräckfilm som inte nämnvärt har åldrats - på flera plan är den överträffad endast av ett fåtal senare filmer.

Dr. Caligaris kabinett, som jag alltså precis såg om via länken ovan, känns med andra ord förunderligt tidlös. Det innovativa greppet att låta scenografin bestå av uppenbar dekor i form av surrealistiska/dadaistiska scenbyggen där hus, dörrar, fönster, rum och gator är förvridna och mycket uppenbart konstgjorda och där alla perspektiv är skeva är så fräscht att man baxnar, i synnerhet som det är så enastående effektivt. Den känsla av klaustrofobisk dröm den här scenografin framkallar blir till slut nästan outhärdlig, i takt med att den bultande sinnessjukdomen griper omkring sig, och når ett ohyggligt klimax i och med det överraskande, mångbottnade slutet, som är öppet för flera tolkningar, alla lika vedervärdiga. Temat för Dr. Caligaris kabinett är det psykotiskt drömda, det ångestladdat sinnessjuka, och som få andra filmer förmår den inge en mardrömsaktigt krypande känsla av ofrånkomlig sinnessjukdom som genomsyrar hela den förvrängda tillvaron - och här spelar förstås den nämnda dekoren en helt avgörande roll; den speglar och interagerar med gestalternas eget inre, med den mardrömsaktiga, feberheta, bultande paranoia och schizofreni och rena psykos som ingen förefaller undkomma.

Få filmer är så krypande, psykologiskt otäcka. På rak arm kommer jag på Roman Polanskis ohyggliga Repulsion, men förutom den inte omedelbart någon med samma cellskräcksaktiga intensitet.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Svensson » lör 10 maj 2008, 11:04

Tackar för intressant inlägg... den här och den där du jämförde King Kong med Lost World, samt sågningen av den sene Scorseese... keep up the good work...
Svensson
Trufan
 
Inlägg: 545
Blev medlem: tis 27 nov 2007, 15:40

Inläggav Sheriffen » sön 11 maj 2008, 06:50

Jag ska försöka och stort tack för uppskattning! Jag har i själva verket postat en lång rad filmrecensioner och filmutlåtanden i olika trådar här på forumet, och den ende som tidigare har uttryckt uppskattning och dessutom frågat om jag inte borde låta trycka dem någonstans är John-Henri.

Fast nu blir det besvärligt. Och nu börjar jag skryta.

För det första - jovisst, jag skulle kunna tänka mig att låta trycka dem någonstans (fast i så fall utökade och omskrivna), men var? Jag har förvisso varit filmrecensent och filmartikelförfattare i olika tidskrifter i mitt liv, men inte särskilt många. Mina professionellt publicerade filmartiklar torde inskränka sig till tio, femton stycken.

För det andra skrev just John-Henri häromåret en bok som heter Filmtema och som går igenom filmhistorien, med gott om råd om vad man bör se i olika genrer och från olika filmhistoriska epoker för att få ett grepp. Det är en på flera sätt alldeles föredömligt bra bok, och behövlig - men den skulle ha kunnat vara ännu bättre och ännu behövligare. Om han hade diskuterat saken med mig under skrivandets gång, alltså. Fast jag förstår honom; som han själv påpekade när den utkom och han skickade mig ett dedicerat exemplar (utan att jag haft en aning om att han skrivit den), skulle våra diskussioner ha blivit oändliga och därför lett till att han inte kunnat hålla sin deadline med någon som helst marginal.

Fast ändå. John-Henri är en mycket filmkunnig människa - i själva verket kan han nästan hälften så mycket som jag, och det innebär att han är lysande skickad att skriva en sådan här bok. Han har också nästan hälften av min förmåga att bedöma film, vilket betyder att han i jämförelse med flertalet så kallade filmkritiker och annat löst pack (så kallade filmvetare) faktiskt vet vad han pratar om - för det mesta - när han rekommenderar och hyllar filmer man bör se.

Hur kan jag nu trots det vara så självgod?

Enkelt. Jag är, till skillnad från John-Henri och nästan alla andra i hela världen, uppvuxen i en filmfamilj. Båda mina föräldrar är filmmänniskor in i märg och ben. Min far är - det finns inget bra begrepp på svenska - director of photography och dessutom ljussättare av en kaliber som fick demonregissören Costa Gavras att i en bok han dedicerade till honom skriva följande: "Gud sade 'Varde ljus' - och Andreas B-ellis visade hur det ska användas." Min mor var inte bara chef för utlandsavdelningen på Svenska Filminstitutet, hon var också under sin karriär inköpsansvarig för Sandrews och kom sedermera att grunda både Europeiska filmakademien och det europeiska filmpriset Fenix. (Båda mina föräldrar är till all lycka fortfarande i livet. Min far fortsätter att arbeta, min mor är pensionerad.)

Jag fick celluloid till frukost, lunch och middag under hela min uppväxt.

Min mor brukade när det var en bra film på TV sent på kvällen när jag gick i lågstadiet skriva sjukintyg till följande dag, eftersom hon - helt riktigt - ansåg det vara viktigare för min bildning att jag såg en bra film än att jag satt i klassrummet och tragglade matte. Till skillnad från flertalet andra hade jag dessutom ett VIP-kort på Cinemateket när jag var åtta år, trots att åldersgränsen var femton. Plus att jag självklart såg personalvisningarna av nya filmer, varje måndag. Förutom då att jag satt i körrum och såg filmer som aldrig ens nådde publiken i Sverige, eftersom de inte köptes in. Och så gick jag ju förstås på pressvisningarna fjorton dagar före premiärerna, nämnde jag det?

Jag har i nästan hela mitt liv sett närmare 500 filmer om året. När jag gick igenom den där tjocka boken med alla filmer som finns på video/dvd och som utkommer varje år (minns inte vad den heter, för jag är usel på titlar och sitter i Athen och har boken i Stockholm) och kryssade för de filmer *jag kommer ihåg* att jag har sett så visade de sig vara drygt 11.000 av de 20.000 boken omfattar.

Nu har jag skrutit bra mycket, eller hur? Jag vet. Hemskt.

Vad är det man kallar det nu igen? Jantelagen?

Man ska faktiskt inte yvas och göra sig märkvärdig...

...skitsnack.

Jag kan film. Utan och innan. Jag vet precis vad jag pratar om och jag skäms inte för att säga det.

Som mín mor sa: "Det finns bara ett sätt att lära sig något om film. Att se film."

Jag uppskattar när andra, som Lennart Svensson, upptäcker att jag faktiskt vet vad jag pratar om.

Och jag hoppas att John-Henri struntar i deadlinen och ingående diskuterar sin kommande bok om film noir med mig.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen sön 11 maj 2008, 08:52, redigerad totalt 12 gånger.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » sön 11 maj 2008, 07:40

Och förresten, varför inte ta det fullt ut nu när vi ändå håller på.

Det största geniet i mänsklighetens historia, alla kategorier: Orson Welles. (Tillsammans med Charles Darwin!)

Den största filmskådespelerska som någonsin har hedrat silverduken med sin konst: Bette Davis.

Bette Davis! We. Love. You.

Den störste filmskådespelare som någonsin har hedrat silverduken med sin konst: Spencer Tracy.

Spence. You. Are. The. Greatest.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Svensson » sön 11 maj 2008, 08:17

Uppfödd på celluoid, ja det verkar stämma: jag har i min ägo en gammal Kamratposten där du recenserar Bröderna Lejonhjärta. Du och ett annat barn, utfrågade av reporter...

För övrigt kan repliken "bra bloggat, du borde skriva en bok" o dyl vara lite dubbel. Har själv fått höra av någon som läst "Svenssongalaxen" att jag borde skriva kulturartiklar; det var väl ment, men att ifrån en blogg som är rolig att skriva försöka få in sina texter i riktiga blaskor, well, det vore en jobbig grej att göra. Missriktat, streberaktigt och futilt.

Bättre då att blogga och vara glad...!
Svensson
Trufan
 
Inlägg: 545
Blev medlem: tis 27 nov 2007, 15:40

Inläggav Sheriffen » sön 11 maj 2008, 08:58

Svensson skrev:Uppfödd på celluoid, ja det verkar stämma: jag har i min ägo en gammal Kamratposten där du recenserar Bröderna Lejonhjärta. Du och ett annat barn, utfrågade av reporter...
'

Jag var 12, särskilt utvald, och ska sanningen fram var det inte Bröderna Lejonhjärta, utan en filmatisering av Tom Sawyer av Mark Twain. Hm. Tror jag. Eller...?

För övrigt kan repliken "bra bloggat, du borde skriva en bok" o dyl vara lite dubbel. Har själv fått höra av någon som läst "Svenssongalaxen" att jag borde skriva kulturartiklar; det var väl ment, men att ifrån en blogg som är rolig att skriva försöka få in sina texter i riktiga blaskor, well, det vore en jobbig grej att göra. Missriktat, streberaktigt och futilt.

Bättre då att blogga och vara glad...!


Det här ligger det mycket i. När man skriver professionellt får man visserligen betalt, men ofta mindre glädje i skrivandet. Redaktörer lägger sig i, kortar och ändrar, och lägger i värsta fall till egna, "rätta" åsikter. Du skulle säkert kunna få in dina texter i riktiga blaskor, men de skulle bara undantagsvis vara lika mycket dina texter på samma vis som de är på din blog.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Svensson » sön 11 maj 2008, 10:46

Har här framför mig Kamratposten 2/74, där man tipsar om två filmer: "Emil och griseknoen" och "Snövit och de sju dvärgarna":

"KP har sett dem tillsammans med Catarina sandberg och Anders Sheriffen, som har fått vara våra filmgranskare. Båda är 11 år och bor i Stockholm."

Vet inte hur mycket jag ska citera ur resten... annat än att vår Sheriff tycks ha gillat båda, särskilt Snövit som dock inte var spännande, däremot rolig på många ställen:

"Skojigast tyckte jag var när dvärgarna skulle tvätta sig, och den dumme Butter som jämt fnös 'ja se fruntimmer' åt Snövit."

Originalsagan av bröderna Grimm "var mera allvarlig och spännande" fortsätter Sheriffen. "Så på sätt och vis är bokversionen och filmversionen som två olika sagor, som är bra på var sitt sätt."

Vägande ord från en cineast i vardande...!
Svensson
Trufan
 
Inlägg: 545
Blev medlem: tis 27 nov 2007, 15:40


Återgå till Film, tv och radio

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron