Sam Moskowitz: The Coming of the Robots

Om enskilda sf-/fantasyförfattare och -verk

Sam Moskowitz: The Coming of the Robots

Inläggav Sheriffen » ons 10 feb 2021, 04:31

RESTEN AV ROBOTARNA

I hälarna på Reuben Robert Merliss' robot i novellen The Stutterer, som jag tagit upp här i forumet, fann jag efter bara några veckors grävande i de osorterade boktravarna som fyller min lägenhet Sam Moskowitz' antologi The Coming of the Robots från 1963. Moskowitz skär ett snitt genom robotens historia så som den gestaltade sig i de amerikanska sf-pulpmagasinen under den dryga tjugoårsperioden från 1932 till och med 1953, två för roboten – och den artificiella intelligensen – helt avgörande decennier i science fiction-litteraturens historia. Med sina tio noveller är antologin självklart inte uttömmande på något sätt, men nedslagen i historien är talande. Därför väljer jag att ta upp novellerna inte i den ordning de presenteras i antologin, utan i den kronologiska ordning i vilken de originalpublicerades.

Mekaniska människor fanns inom science fiction-litteraturen långt innan den fick sin genrebeteckning science fiction, och till de mest kända hör en ångdriven plåtrobot, uppfunnen av tonårsgeniet Frank Reade, Jr., som stormade fram genom otaliga berättelser av Luis P. Senarens, tryckta i billiga tidskrifter från 1876 till några år efter förra millennieskiftet. Reades robot var modellerad på roboten i Edward Ellis' roman The Steam Man of the Prairies (1868). De båda ångdrivna plåtmannarna var rena maskiner utan jagmedvetande eller tankeförmåga, men redan i och med Karel Capeks pjäs R. U. R. (1921) fick robotarna inte bara sitt namn (efter tjeckiskans ”robota”, att arbeta) utan dessutom – för första gången? - både tankeförmåga och jagmedvetande, vilket gjorde dem till en komplex, artificiell livsform. Innovationen blev dock kortlivad, för när Hugo Gernsback 1926 började utge det första renodlade science fiction-magasinet, Amazing Stories, var robotarna alltid livsfarliga monstermaskiner som hjältarna måste rycka ut och bekämpa, vilket i förbigående sagt kunde få en och annan läsare att undra varför man alls byggde en massa robotar därborta i framtiden.

Den unge John Wyndham (som då skrev under sitt andra riktiga namn, John Beynon Harris) insåg det orimliga i att alla robotar alltid gjorde sitt bästa för att slå ihjäl så många människor som möjligt och skrev därför 1932 The Lost Machine, om en både tänkande och kännande, jagmedveten och välvillig robot, som förföljs av människorna eftersom den kommer från Mars och ser ut som en stor låda med åtta ben och ett par griparmar. Till råga på allt besitter den telepatisk förmåga, fast bara i ena riktningen – den förnimmer och förmår tolka impulserna i människors hjärnor. Wyndham låter finstämt sin novell sluta i självuppoffring, tragedi och vemod, och har därmed gjort sf-berättelsen om roboten till något annat och mer mångfacetterat än de på den tiden gängse novellerna om monstermaskinerna som av obegriplig anledning rövade bort lättklädda flickor.

Harl Vincent kan ha tagit intryck, för 1934 trycks hans novell Rex, och även om begreppet inte används är hans robot en android, så tjusig att den till utseendet liknas vid en grekisk gud. Förutom uppenbar påverkan från Fritz Langs film Metropolis (”In the upper levels of the cities dwelt humanity; in the lower levels and in the bowels of the earth the robots laboured unceasingly. The humans were greatly outnumbered by the robots.”) kan man nu, trots berättarteknik och stilistik hemmahörande i en skoluppsats på högstadiet, notera extrapolationen i form av en robot (eller android) som är människan intellektuellt vida överlägsen och därför blir sin skapares baneman, men som på ett fascinerande vis faller offer för känslor han inte inser att han själv hyser.

I och med dessa båda noveller (och utan tvivel flera andra) har synen på robotar dramatiskt förändrats inom sf-litteraturen.

Före de båda nämnda novellerna hade möjligen roboten tillverkad av en sedan eoner utdöd, utomjordisk livsform i Derelict av Raymond Z. Gallun inte varit möjlig, men år 1935 är den det och då i skepnad av en ormliknande tingest med trekantigt huvud, ett bildregistrerande öga, och en rad fingerfärdiga tentakler ... och samma telepatiska förmåga som Wyndhams robot från Mars. Det här är dessutom en av antologins två i särklass bästa noveller, för till skillnad från sina samtida är Gallun en stilistiskt driven författare som skrivit en inkännande novell i form av en psykologisk studie av en rymdkolonisatör som råkat ut för en ohygglig tragedi, och som med hjälp av den utomjordiska roboten återfår balansen i tillvaron. En överrumplande komplex novell för att komma från pulpmagasinens trettiotal och man kan spekulera i att den, och de båda föregångarna, gjorde intryck på författarna bakom de båda följande novellerna, som av oklara skäl kommit att betraktas som de legendariska båda milstolpar som förmänskligade robotarna, trots att de inte var först.

Fast antagligen beror det på att roboten Helen O'Loy när hon 1938 dyker upp i Lester del Reys enkla, sentimentala och könsrollsstereotypiska kärlekshistoria ser ut precis som en människa och radar upp alla de ”rätta” gråtmildhetskänslor som ”kvinnor har”, medan Adam Link i I, Robot (även han 1938, men elva månader tidigare), i den första av en lång rad noveller och med tiden även serietidningar, jagberättar ett handlingssammandrag av Mary Shelleys roman Frankenstein, där han själv har huvudrollen (fast författaren Eando Binder (som egentligen hette Otto i förnamn) är i alla fall ärlig nog att medge att han plagierat rakt av, genom att låta Adam Link hitta ett exemplar av Frankenstein och därmed kunna konstatera likheterna mellan sig själv och Victor Frankensteins skapelse). Båda de här novellerna är lika styltigt skrivna som Harl Vincents Rex och det kan, som jag ser det, bara vara på grund av att robotarna är så människolika – om än på sinsemellan olika sätt – som de fått bättre fotfäste i sf-historikens annaler än Wyndhams och Galluns noveller som milstolpande i stället för stolpiga exempel på robotnoveller.

År 1939 låter F. Orlin Tremaine sin robot i True Confession sakta utveckla både jagmedvetande och åtminstone rudimentära känslor – eller förståelse för känslor – men som spekulativ extrapolation tillför novellen inte något som inte redan finns i föregångarna ovan. Och som novell är den – trots ett berömvärt men tyvärr outvecklat försök att utveckla trovärdig, förtroendefull vänskap mellan roboten A-1 och den unga kvinnan Gay – inte särskilt intressant, just därför att den i stället för den nämnda vänskapen fokuserar på ett generande enkelt brottsfall om vilket A-1 vittnar inför rätta.

Clifford D. Simak, möjligen sf-litteraturens störste humanist, lyckades nästan aldrig skriva om något slags varelser över huvud taget (och det inkluderar inte bara konstgjorda varelser som robotar, utan utomjordingar, hundar, myror och alla möjliga andra former av liv) utan att förse dem med diverse intellekt och känslor och jagmedvetanden, och det med stort medkännande och djup respekt för allt liv. Det enda som därför något förvånar med Earth for Inspiration från 1941 är att den är en humoristiskt parodisk novell, vilket var ovanligt för Simak, som handlar om den science fiction-läsande roboten Philbert, en robot som i den ohyggligt avlägsna framtiden, inspirerad av robothjältarna i sf-böckerna, rymmer och tar sig tillbaka till den i det galaktiska imperiet halvt mytiska, halvt bortglömda jorden. Intrigen tar ett antal överraskande vändningar och Philbert visar sig så småningom även besitta sådana egenskaper som mänsklig snikenhet, fåfänga och självöverskattning, och därmed är den jagmedvetna, tänkande roboten i science fiction-litteraturen även försedd med mindre tilltalande, mänskliga egenskaper. Simaks novell är förstås den andra av antologins båda bästa, men något annat skulle ha varit i princip helt obegripligt.

När John Sladek skrev sina stilparodier på berömda sf-författares verk fick den förmenta författaren till parodin på Isaac Asimov heta I Click As I Move. Och det är så Runaround från 1942 framstår, som en text som inte bara klickar utan gnisslar och skramlar där den på buckliga, skeva plåtben stapplar fram för att falla omkull och bli liggande stendöd bara halvvägs in i novellen. I Click As I Move med sin skruv- och mutterhjärna baxar förstås tillbaka robotarna ända till slutet av artonhundratalet, och det enda som skiljer hans Speedy från Frank Reade, Jr's mekaniska människa är att Speedy inte är ångdriven utan går på batterier. Och då ska vi inte ens prata om resten av robotarna i novellen, för Speedy är den senaste lyxmodellen. Och naturligtvis kan As I Move inte åstadkomma bättre än att fylla novellen med dialog i form av ”professorn förklarar”, för häpnadsväckande nog kör han en Carl Henner och låter den ene av två rymdkolonisatörer som skickats iväg till Merkurius hålla långa föreläsningar för den andre, och det i form av fullständigt grundläggande fakta om planeten:

”Mercury isn't really airless. There is a thin exhalation that clings to its surface – vapors of the more volatile elements and compounds that are heavy enough for Mercurian gravity to retain. You know: selenum, idodine, mercury, gallium, potassium, bismuth, volatile oxides. The vapors sweep into the shadows and condense, giving up heat. It's sort of a gigantic still. In fact, if you use your flash, you'll probably find that the side of the cliff is covered with, say, hoar-sulfur, or maybe quicksilver dew.”

Föredragen av modellen ”professorn förklarar” hålls sida upp och sida ned, om allt från planeten till robotar till utrustningen, för uppenbarligen är alltså den ene av de båda spjutspetsastronauterna fullständigt outbildad. Det visar sig att han inte ens kan de tre robotlagarna, men det är möjligen tur, för I Click As I Move blir tvungen att ändra på dem för att få den imbecilla intrigen i Runaround att gå ihop ... eller i alla fall nästan.

Då är Peter Phillips i och med sin Lost Memory, 1952, väldigt mycket intressantare, eftersom han i stället låter sina rymdkolonisatörer vara robotar – en hel koloni av dem, som dessutom bygger nya robotar – som saknar all kunskap om biologiskt liv, på grund av omständigheter som trovärdigt förklaras i novellen. När därför ett rymdskepp från jorden nödlandar och visar sig innehålla ett styck nödställd astronaut som är för svårt skadad för att ta sig ur rymdskeppet, blir förvecklingarna avsevärda, eftersom robotkolonin uppfattar själva rymdskeppet som en intelligent varelse, tror sig kommunicera med det och ger sig på att operera det för att bota skadorna det fått vid kraschen. Det kanske låter komiskt, men Lost Memory är en tragisk och delvis allegorisk novell om hur fördomar kan leda till katastrofala missförstånd. Och som synes har alltså Peter Phillips tagit ännu ett steg, i och med att här finns en robotcivilisation som helt enkelt är fullständigt omedveten om någon annan form av liv än det tillverkade, det artificiella.

Den mycket korta novell med föregivet överraskande slut, Misfit, som 1953 skrevs av sjuttonårige Michael Fischer då magasinet Science-Fiction Plus utlyst en tävling är smått roande med sitt humoristiska anslag, men Fischer tillför inte utvecklingen av robottemat något väsentligt. Alla ingredienserna finns i de övriga novellerna i antologin, hos resten av robotarna.

Det är inte alltid jag har hållit med Sam Moskowitz i hans uppfattningar om science fiction (och i förordet till denna volym visar han sig förbluffande nog fullständigt ha missuppfattat Mary Shelleys Frankenstein), men de historiska nedslagen i The Coming of the Robots tycker jag på ett intressant vis ger en tämligen insiktsfull inblick i hur synen på roboten – och artificiell intelligens – utvecklades under ett par decennier då sf-litteraturen även på flera andra sätt utvecklades, och det i rasande fart.

Sam Moskowitz: The Coming of the Robots
Collier Books, 1963
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4415
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Återgå till Författare och böcker

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron