Philip K. Dick: The Man in the High Castle

Om enskilda sf-/fantasyförfattare och -verk

Philip K. Dick: The Man in the High Castle

Inläggav Sheriffen » mån 27 apr 2015, 11:21

I och med filmen Blade Runner blev boken den bygger på, Do Androids Dream of Electric Sheep?, författaren Philip K. Dicks mest kända roman. Före dess, i ett par decennier, hette hans mest kända och allmänt mest uppskattade roman dock The Man in the High Castle (på svenska utgiven som Mannen i det höga slottet).

Det är för mig fullkomligt obegripligt. Och jag ska förklara varför. Men innan dess vill jag tala om att jag gillar Philip K. Dick. Han är i vanliga fall en suggestivt fascinerande författare, som skrev en rad originella romaner och noveller.

Så den förmenta klassikern The Man in the High Castle - i min utgåva utgiven som just modern klassiker av Penguin - förvånar mig storligen. Jag ska vara uppriktig: den är ett totalhaveri. En tågkrasch i ultrarapid. En katastrof.

Jag ska räkna upp några av de grundläggande felen med den, men först tala om att The Man in the High Castle är en parallellvärldsberättelse där historien tagit ett annat förlopp än den faktiskt gjorde. I det här fallet utspelas berättelsen år 1962, men i en värld där Nazi-Tyskland och Japan vann andra världskriget - det vill säga i en väldigt annorlunda och mycket fasansfullare värld än vår.

Ok, så långt är väl allt som det ska.

Men här är några av de omständigheter som gör att The Man in the High Castle gradvis, ju längre man kommer i läsningen, fullständigt havererar:

1) För att ge läsarna den nödvändiga bakgrundsinformationen om denna vår värld där historien tagit ett annat förlopp, låter Philip K. Dick oss ta del av romangestalternas tankar. Men han gör det på ett alldeles enastående tafatt vis, eftersom han låter dem fylla i bakgrundsinformationen åt just läsarna och därmed tänka på ett sätt som riktiga människor aldrig gör. Jag citerar inte ur boken nu, utan skriver ett eget, illustrerande exempel, men så här tänker hans romangestalter i långa sjok: "Jag måste försöka göra något åt det här med Juliana. Ja, alltså, hon är ju min fru, för vi gifte oss 1957. Och här, där vi bor, i västra delen av det tidigare USA, har nazisterna inte makten, utan japanerna. Ja, så våra liv är inte färgade av nazisternas härjningar på samma sätt som för dem som bor i Europa. Men jag och Juliana - ja, min fru, alltså, eller före detta fru snarare - har äktenskapsproblem i alla fall. I själva verket har vi ju separerat och det känns hemskt jobbigt. Det gjorde vi för ett år sedan och nu bor hon som bekant i en annan stad, men jag vet inte vilken stad..." Ni förstår vad jag menar? Den människa som på det här sättet långrandigt berättar rena självklarheter om sin egen tillvaro *för sig själv*, i sina egna tankar, finns inte. Som författare måste man vara alldeles oförlåtligt klantig för att låta sina romangestalter tänka så här.

2) The Man in the High Castle utspelas alltså i en värld där nazisterna vann andra världskriget, men av det märks egentligen inte så mycket utom i periferin, för den utspelas inte i en del av världen där nazisterna har makten, utan där de mer välvilliga japanerna har makten. Bisarrt nog berättar dock även den allvetande berättaren - det vill säga författarrösten - på bruten engelska så som den typiskt talas av japaner i de kapitel som handlar om de japanska romangestalterna. Och han låter dem tala på samma brutna engelska, vilket är marginellt mer trovärdigt om man nu förutsätter att ett erövrande folkslag lägger sig an med det erövrade folkets språk, vilket väl inte finns ett enda exempel på i hela världshistorien.

3) Luckorna i intrigen må på sätt och vis vara förlåtna - Philip K. Dick var inte alltid alldeles nykter när han skrev, och jag pratar inte bara om alkohol, tyvärr - utom när de är stora nog att köra en stridsvagn genom. Den främsta är att japanerna som erövrat USA är hemskt förtjusta i amerikanska antikviteter och därför säljer de ockuperade amerikanerna sådana åt dem till höga priser. Att japanerna inte upptäcker att antikviteterna är förfalskningar som *massproduceras* i *enorma fabrikskomplex* är inte bara osannolikt, det är helt befängt.

4) Philip K. Dick har som han tycker fått den snillrika idén att låta en författare i sin berättelse skriva en science fiction-roman som också är en parallellvärldshistoria, nämligen om *vår* värld, där de allierade vann andra världskriget. Hans tjat om denna bok genom hela The Man in the High Castle - och titelns man är den bokens författare - ger vid handen att han måste ha tyckt att denna fullkomligt imbecilla idé var en av de mest lysande han någonsin fått. Det hela blir akut pinsamt.

5) De dinglande lösa trådarna i den här berättelsen är så många att de utgör en hel rad mattfransar och i synnerhet de fullkomligt lapptäcksartade sluten (de är flera stycken, ett för - nästan - varje romangestalt) gör att boken faller pladask och blir liggande utan att kunna resa sig upp.

Jag skulle kunna fortsätta. Jag struntar i det. För det kanske allra största felet med den här romanen för min del är att den är så massivt, så kompakt *tråkig*. Efter något femtiotal sidor fick jag faktiskt börja tvinga mig att läsa tio sidor i stöten - och den är på 240 sidor i min utgåva - för att alls orka ta mig igenom den. Det blev liksom ett plågsamt träningspass av alltihop, ett träningspass man absolut inte ville genomföra. Det tog mig mer än fjorton dagar.

Jag genomförde träningspasset för att jag egentligen är Philip K. Dick-beundrare.

Men nu har jag kanske börjat få mina dubier.

Philip K. Dick: The Man in the High Castle
Ursrpungligen publicerad 1962
Min utgåva: Penguin, 2001
Ständigt i tryck

På svenska:
Philip K. Dick: Mannen i det höga slottet
Översättning: K. G. Johansson & Gunilla Dahlblom (har jag för mig; jag hittar inte uppgiften på nätet, utan tar ur minnet)
Kindbergs, 1979
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Återgå till Författare och böcker

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare