Sida 1 av 1

Ray Bradbury: We'll Always Have Paris

InläggPostat: tis 19 maj 2015, 20:18
av Sheriffen
Det här är en recension som även postats i FB-gruppen Bibliophilos. Därav några korta förklaringar som förstås är överflödiga bland läsarna i det här forumet, men det står ni säkert ut med.

Ray Bradbury skrev tidigt i sin karriär en rad novellsamlingar som med all rätt betraktas som moderna klassiker även utanför de fält, science fiction och fantasy, han skrev inom - The Martian Chronicles (Invasion på Mars), The October Country (Oktoberlandet) och The Illustrated Man (Den illustrerade mannen), för att nämna de tre kanske mest kända. Han skrev även moderna romanklassiker som Fahrenheit 451 (samma titel på svenska) och Something Wicked This Way Comes (Oktoberfolket).

Och han fortsatte att skriva.

Tyvärr, får man kanske säga. För efter ungefär ett och ett halvt decennium som professionell författare började Ray Bradbury mycket märkbart tappa i förmåga och allt mer skriva platta, bleka imitationer av det han åstadkommit tidigare. Det gick så långt att det till slut framstår som besynnerligt att han alls publicerades och den enda rimliga förklaringen är att han var just Ray Bradbury, ett så stort och väletablerat namn att man kunde trycka nästan vad som helst av honom - sålde gjorde det i tillräcklig mängd för att vara lönsamt.

Novellsamlingen We'll Always Have Paris utgör i stort sett inget undantag, även om den i likhet med andra senare novellsamlingar innehåller ganska lite fantasteri (som jag hellre skulle kalla det Ray Bradbury skrev; hans noveller och romaner är för det mesta inte möjliga att entydigt placera i sf/f-facken). Å andra sidan, även de berättelser i den här samlingen som saknar inslag av fantasteri är skrivna med för Ray Bradbury den typiska stil som förlänar dem en känsla av just fantasteri, eftersom de betraktar verkligheten ur oväntade synvinklar. Samtidigt är den stora majoriteten av dem inte noveller, utan novellskisser - korta, schematiska texter som skulle ha fått underkänt på vilken kurs i kreativt skrivande som helst. Men nu heter ju författaren som sagt Ray Bradbury och då passerar vad som helst.

Men så plötsligt, efter att man tagit sig igenom 12 noveller, där det finns enstaka små höjdpunkter, som Ma Perkins Comes to Stay (vars idé är mycket bradburysk), dyker Fly Away Home upp. Och visar sig vara en novell i krönikorna om Mars. Det kan mycket väl tänkas att den är skriven vid tiden för The Martian Chronicles, eftersom Ray Bradbury i förordet till We'll Always Have Paris påstår att samlingen består av noveller han skrivit under hela sitt liv, från unga år till ålderdomen (jag tror dock inte att mer än några få kan vara skrivna tidigare än i ålderdomen). Och om man klarar av att Fly Away Home's yttre ramverk består av de könsrollsstereotypa äppelpajsvärderingarna från USA:s femtiotal, är den en typiskt bradburyskt fängslande novell. En novell som inte riktigt hänger ihop med resten av Marsnovellerna, eftersom den marsianska civilisationen har gått under när jordmännen första gången kommer dit, men som definitivt tillhör dem tematiskt.

Och det finns ytterligare ett antal tematiskt och intrigmässigt gripande noveller i den här samlingen, även om höjdpunkten är just Fly Away Home. Apple-core Baltimore, som gripande skildrar ett mobbningsoffers livslånga, själsliga sår; The Reincarnate med allt sitt fasansfulla vemod, även om slutet är nästan oförlåtligt pjoskigt; några enstaka till.

I stort sett kan man dock bara konstatera att det här återigen är en novellsamling av Ray Bradbury full av tämligen förglömliga små novellskisser. Den laddade, gripande, svindlande stämning som fanns i så många av novellerna i hans tidigaste samlingar, och som gjort dem till klassiker, saknas här, möjligen med undantag för i Fly Away Home.

Fast plockar man att axplock ur de äldre novellsamlingarna och nämner noveller som The Veldt, The Lake, The Dwarf, A Sound of Thunder, Marionettes Inc., Rocket Summer, The Foghorn och The Off Season, så är det fortsatt så att det är den tidige Bradbury som var den store författaren.

I We'll Always Have Paris ser vi hans skugga.

Ray Bradbury: We'll Always Have Paris
Harper Voyager, 2009