Sida 1 av 1

Tove Jansson: Farlig midsommar

InläggPostat: ons 01 feb 2017, 20:20
av Sheriffen
FARLIG MIDSOMMAR

Det finns ett problem, om det verkligen är ett sådant. Jag tycker inte det, men det beror på synvinkel.

När jag började läsa och läsa om (några av dem läser jag alltså för första gången) de nio mumintrollsböckerna av Tove Jansson, fann jag det fullständigt omöjligt att skriva något om Kometen kommer och Trollkarlens hatt. På ett plan såg jag, ur något slags kyligt intellektuell synvinkel, vad jag uppfattade som brister i böckerna. Det gjorde inget intryck alls på mig, för jag vet i djupet av själ och hjärta att de här böckerna är perfekta. Det har jag vetat ända sedan Trollkarlens hatt var den första bok som inte var en bilderbok som lästes högt för mig och sedan Kometen kommer var den första bok jag någonsin läste. Fel ordning, jag vet, men det gjorde inget. Hur många gånger jag läste Kometen kommer och även Trollkarlens hatt som liten, och hur många gånger jag fick i alla fall den senare högläst för mig, i helhet eller favoritbitvis när jag redan kunde den nästan utantill, vet jag inte heller. Jag vet däremot att jag aldrig någonsin, alltid lika djupt gripen av den sista raden i Trollkarlens hatt, förmådde eller förmått hålla tårarna tillbaka. Och jag vet att Kometen kommer griper mig på samma djupa sätt. Det är meningslöst att försöka se på böckerna med något slags analytisk blick, för så fort jag tycker mig se något som jag uppfattar som en brist, har jag glömt bort den och boken är på nytt perfekt.

Men så har vi Farlig midsommar. Den var den tredje muminboken jag fick när jag var riktigt liten, och också den läste jag flera gånger. Den tillhörde denna oantastliga lilla samling muminböcker som var perfekta. Som är perfekta. Som alltid förblir perfekta. När jag i sjuårsåldern låg på sjukhus tre veckor i scharlakansfeber fick jag även Pappan och havet, men min mamma konstaterade snabbt att den faktiskt var lite för svår för en sjuk sjuåring, närmast en bok för vuxna, och hon redigerade den tämligen kraftigt när hon läste den högt för mig där jag låg, och den påverkade mig aldrig på samma sätt. Men den var min fjärde muminbok. Jag säger det hänfört, oavsett vad.

Nu tänker jag skriva om Farlig midsommar. För när jag nu precis läst om den, för första gången sedan jag var mycket liten, kan jag konstatera att jag finner den betydligt mer sammanhållen och säkrare berättad och, ja, faktiskt, bättre än Kometen kommer och Trollkarlens hatt.

(Inre röst: Du vet förstås att du babblar rena gojan nu. Osammanhängande struntprat som helt saknar fog för sig. Kometen kommer, Trollkarlens hatt, och Farlig midsommar är perfekta, alla tre, och det finns ingen som helst kritik att rikta mot någon av dem. Inte på något plan. Ingen är bättre än någon av de andra, och de tillhör alla tre världslitteraturens stora klassiker. Tänker du fortsätta att ljuga och prata strunt kan du lika gärna sluta skriva nu!)

Inte minst innehåller Farlig Midsommar, efter några kapitel, tre parallella intrigspår, alla tätt sammanhållna och med väl genomförda kopplingar sinsemellan - tre intrigspår som vackert, och stundtals vemodigt, och stundtals komiskt, vävs samman i de sista kapitlen. Det är mästerligt gjort, och det dessutom med en stilistisk finess som är berusande elegant. Och det är dubbeltydigt, ibland mångbottnat; Farlig midsommar är den första av muminböckerna - och den femte i serien - som på allvar är skriven för och fungerar lika bra för vuxna som för barn. Här finns alluderingar och skämt som är för sublima för ett barn, men här finns också en berättelse - som under en stor del av boken är tre parallella berättelser - som i fantasifulla krevader, den ena efter den andra, tjusar varje upptänkligt barn, och som fungerar förträffligt även utan de sublima alluderingarna och skämten. Originaliteten är slående; det personliga berättandet livfullt unikt.

(Inre röst: Nu är du allt bra fånig. Du menar alltså att det där inte skulle gälla även Kometen kommer och Trollkarlens hatt?! Du kan ju bara inte vara allvarlig! Ja, det må i och för sig hända att ingen av de böckerna har tre parallella intrigspår, men det uppvägs ju av de kvaliteter de har som Farlig midsommar å sin sida saknar! Fast egentligen går det inte ens att säga så. Du vet mycket väl att alla de här tre böckerna är oantastliga; de är perfekta. Så sluta skämma ut dig, är du snäll. Jag får ställföreträdande skamkänslor, å dina vägnar!)

I själva verket vet jag ju att min inre röst har rätt. Jag vet ju det. Men jag ser ändå, från den där kyligt intellektuella utkiksplatsen, att jag anser att Farlig midsommar är ett mer fulländat verk än Kometen kommer och Trollkarlens hatt. Jag menar...

...det gör jag inte alls. För samtidigt som jag säger det, har en störtflod av känslor och minnen och glädje och hänfördhet talat om för mig att ingenting kan vara bättre än Kometen kommer *och* Trollkarlens hatt *och* Farlig midsommar. Och det betyder förstås att ingen av dem kan vara bättre än någon av de andra.

Men Farlig midsommar är bättre i alla fall. Eller det tycker jag. Den är stilsäkrare, den är elegantare berättad, den är mer sammanhållen.

(Inre röst: Milda makter. Du envisas. Dunkar huvudet i den verbala väggen, gång på gång, som en mjältsjuk morot. Snälla nå'n, vilken dumska. Nu får du klara dig själv. Hej då, dumhuvud!)

Farlig midsommar är enastående.

Men den har faktiskt en obegriplig brist. Sniff är inte med. Inte över huvud taget. Hur Tove Jansson kunde undgå att ta med Sniff i just Farlig midsommar begriper jag ärligt talat inte, för han, med sin personlighet, skulle ha varit som klippt och skuren för dråpliga och gnälliga och roliga och vemodiga situationer och utrop på den flytande /avslöjar jag inte/ som står i centrum för handlingen.
Sniff. Hur kommer det sig att Sniff inte är med?

Jag bör kanske i och för sig medge att Sniff är min absoluta favorit bland alla Tove Janssons många figurer.

(Inre röst: Ok, där har du i alla fall rätt. Sniff är bäst! Men med det säger jag hejdå igen!)

Farlig midsommar av Tove Jansson.

När jag kom till de sista sidorna gapskrattade jag. Och sedan blev jag så rörd att tårarna kom i ögonen igen. Jag upptäckte att det gäller även den sista meningen i Farlig midsommar.

Det hade jag faktiskt glömt.