Sida 1 av 1

Stanley G. Weinbaum

InläggPostat: tis 28 apr 2020, 11:19
av Sheriffen
I julinumret 1934 av sf-magasinet Wonder Stories publicerades en novell som kom att revolutionera sf-genren, A Martian Odyssey av Stanley G. Weinbaum. Jag har just läst om den och dessutom upptäckt att det finns en uppföljare, Valley of Dreams. Jag har inte tidigare sett de båda publicerade tillsammans och inte läst Valley of Dreams, men båda novellerna finns tryckta i The Classic Science Fiction Collection, utgiven på Arcturus, 2018. (Extremt minnesgoda läsare minns förmodligen inte ens de att det är den stora antologi jag hittade under en påskpromenad förra året.)

När A Martian Odyssey publicerades hade utomjordingar i sf-berättelser bara varit intrigelement i form av motsvarigheten till de ondskefulla skurkarna i vilda västern- och detektivberättelser och monstren i sagor, påfallande humanoida till utseendet även om de ofta var gröna och hade mycket större huvuden och ögon än människor, och ibland tentakler i stället för armar.

Stanley G. Weinbaum gjorde något helt annat. A Martian Odyssey handlar om den första expeditionen till Mars, och redan det faktum att den består av en fransman och en tysk förutom två amerikaner är anmärkningsvärt i en sf-novell från 1934.

Verkligt omtumlande blir det när marsianerna dyker upp. Det finns flera olika, mer eller mindre högt utvecklade livsformer på Mars, och i stället för att framställa dem som endimensionellt ondskefulla monster, låter Stanley G. Weinbaum sin jordiska expedition (eller en av medlemmarna i den, snarare - kemisten Jarvis) samarbeta och kommunicera med en representant för en uppenbarligen högtstående civilisation, och det på ett sätt som är både insiktsfullt och trovärdigt - människans och marsianens psyken och tänkesätt är i princip väsensskilda, men marsianen, som Jarvis själv håller för den intelligentare av dem, lyckas lära sig några få ord på engelska och med dem häpnadsväckande väl göra sig förstådd i de mest skilda situationer, genom att få Jarvis att omtolka ordens innebörd efter sammanhanget.

Man stöter på fler livsformer i novellen och även om Tweel - marsianen som nämns ovan och syns på illustrationen nedan - företer vissa likheter med jordiska arter, är några av de övriga, främst en livsform som är kisel- i stället för kolbaserad, desto mer främmande, inte endast morfologiskt utan även fysiologiskt. Stanley G. Weinbaum har åstadkommit en förunderligt fascinerande, evolutionsteoretisk spekulation som må vara fantastisk, men knappast helt otrolig. Beteendet hos andra varelser med civilisationer på Mars är i stort sett, på intressasnta vis, obegripligt för Jarvis. Beskrivningarna kan möjligen te sig något enkla så här 86 år och tusentals och åter tusentals sf-berättelser med utomjordingar i senare, men hur nydanande de var när de kom är lätt att skaffa sig en uppfattning om genom att läsa några typiska sf-noveller med utomjordingar i skrivna före 1934.

A Martian Odyssey, som är Weinbaums debut-sf-novell, var så innovativ att han genast ansågs vara en av sf-fältets ledande författare. Jag citerar vad Isaac Asimov har sagt: ".../his/ easy style and realistic descriptions of extraterrestrial scenes and life-forms were better than anything yet seen, and the science fiction-reading public went mad over him."

A Martian Odyssey tog science fiction-genren en rejäl milstolpe framåt och det är väl i sken av den omedelbara populariteten knappast märkligt att den fyra månader senare fick uppföljaren Valley of Dreams. Uppföljaren är skriven enligt samma formel och innehåller ytterligare vetenskapligt spekulativa avslöjanden om de marsianska livsformerna. Till en början är den lika suggestivt fascinerande som A Martian Odyssey och en bit in bjuder den på svindlande sense of wonder i form av en marsiansk stad, men sedan går Weinbaum i mitt tycke lite för långt. A Martian Odyssey var nyskapande genom toleransen och den ömsesidiga respekten som råder mellan Jarvis och Tweel, i kraft av sina intelligenta evolutionsspekulationer kring utomjordiska livsformer och i och med det faktum att Mars-expeditionens besättning är internationell, men i Valley of Dreams vill Weinbaum även få med höggradigt sensationella kopplingar till antikens Egypten och omvälvande politisk spekulation, och det blir, som jag ser det, i överkant. Det känns som om han ansträngt sig för mycket för att uppnå samma både innovativa och omtumlande effekt som med den första novellen, något som ju sällan är möjligt med uppföljare till stora succéer av något slag.

Stanley G. Weinbaum skrev ytterligare sf-noveller och jag återkommer till dem, men dessa båda är värda att ta upp separat.

Redan drygt ett och ett halvt år efter det att A Martian Odyssey publicerats avled Weinbaum i lungcancer, blott 33 år gammal. En krater på Mars är döpt efter honom, vilket väl säger en hel del om inflytandet han fick på sf-litteraturen.

Weinbaums noveller är numera "public domain" och kan därför, om så önskas, laddas ned gratis på nätet:

https://www.freesfonline.net/authors/St ... nbaum.html

Re: Stanley G. Weinbaum

InläggPostat: ons 01 jul 2020, 15:53
av Sheriffen
Jag har nu läst ytterligare fem noveller av Weinbaum - de som finns utlagda på nätet och som jag länkar nedan - och det finns mer att säga. Sf-litteraturhistoriskt är Stanley G. Weinbaum intressant på fler än ett sätt.

Stanley G. Weinbaum var en märklig sf-författarhybrid. Han stod med ena foten djupt nedsjunken i det billiga kioskmagasin-träsket och den andra i en ambition, på den tiden svåruppfylld om man ville bli publicerad, att skriva seriös science fiction för en vuxen publik. Det blir omgående uppenbart att Weinbaum var en ovanligt bildad människa, inom flera områden (fysik, evolutionsbiologi, filosofi, teknologi), men att han samtidigt skrev för vad som till största delen var en målgrupp bestående av tonåriga, tekniknördiga pojkar som hade svårt att umgås med flickor.

Låt oss ta en titt på novellerna The Worlds of If, The Ideal och The Point of View. De tre novellerna handlar alla om supergeniet professor Haskel van Manderpootz och berättas i jagform av en av professorns före detta studenter och numera vänner, Dixon Wells. De utspelas år 2015 och var och en av dem handlar om en uppfinning fysikern och teknikern van Manderpootz gör.

Uppfinningarna imponerar i kraft av de bakomliggande, vetenskapliga och filosofiska problemställningarna. I The Worlds of If konstaterar van Manderpootz att energiåtgången för resor framåt eller bakåt i tiden är för stor för att de ska vara möjliga. Därför konstruerar han i stället en apparat med vilken man kan resa i sidled i tiden, till alternativa händelseförlopp som aldrig inträffade i den reella tiden, men som uppenbarar för en hur verkligheten skulle ha sett ut om de hade inträffat. Man besöker ett alternativt tidsflöde, som kunde ha inträffat om man själv eller någon annan handlat annorlunda eller om någon omständighet i verkligheten varit en annan. Fast därmed är tyvärr den imponerande biten över, för vad novellen kommer att handla om är att den unge Dixon Wells med hjälp av apparaten blir upp över öronen kär i en ung kvinna i det alternativa tidsflödet, i en historia som är en stereotypisk (egen konstruktion: jag menar alltså typiskt stereotyp, så stereotypt att stereotypen är stereotyp ) kärleksberättelse enligt stilen i dåtidens billiga kioskmagasin, där anledningen till att pojken blir kär i flickan är att hon är så obeskrivligt vacker och ingen annan. Och det är allt van Manderpootz' apparat används till, innan professorn plockar isär den igen, varpå novellen får sitt överraskande slut. Det överraskande slutet? I verklighettens tidsflöde är den unga kvinnan redan gift med en annan man.

The Ideal, så. Nu uppfinner van Manderpootz i stället en apparat med vars hjälp man i en spegel kan skåda sitt ideal av vad slag det vara månde. Sin idealbil, sin idealhäst, sitt idealhem. Dixon Wells får prova apparaten och vill förstås se sin idealflicka. Det får han. Hon är fantastiskt vacker, så han blir förstås jättekär. Det visar sig dessutom att hon finns i verkligheten. Det överraskande slutet är att hon redan är gift med en annan man.

Då är vi framme vid The Point of View. Nu uppfinner van Manderpootz en apparat med vars hjälp man kan skåda världen genom en annan människas ögon. Det visar sig exempelvis att vi uppfattar färger helt olika, så att de färger du ser är sådana jag aldrig förut sett, och detsamma gäller former. Dixon Wells provar apparaten. Han testar att se världen genom van Manderpootz' laboratorieassistent Carters ögon. Han får då se en vacker kvinna. (Vi kan lika gärna här citera den typiska beskrivningen av en kvinna i Weinbaums noveller: "I say description is impossible. That is the literal truth, for her coloring, her expression, her figure /.../ were absolutely unlike anything expressible by words.") Kvinnan finns i verkligheten, men ser i Wells' ögon inte alls ut som genom Carters ögon, så Wells' anammar med apparatens hjälp Carters sätt att betrakta kvinnan för att också kunna tycka att hon är obeskrivligt vacker och bli kär i henne. Det överraskande slutet är att hon redan är gift med en annan man.

Uppfinningarna i de här novellerna är intressanta, eftersom de bygger på dels spekulationer kring tidens natur, dels på det filosofiska problemet i vilken relation verkligheten står till vår uppfattning av den, och i vilken relation våra uppfattningar av verkligheten står till varandra. Men när professorn väl förklarat problemet och hur hans apparat fungerar, mynnar alltsammans ut i en stereotypisk kärlekshistoria av kioskmagasinslag och med samma för varje gång allt mer förutsägbara överraskande slut. Men förstår att Weinbaum uppenbarligen skrev för den ovan nämnda målgruppen - massor av tekniknörderi i form av "professorn förklarar" kombinerat med obeskrivligt vackra kvinnor. De tonåriga, kontakthämmade, tekniknördiga, sf-magasinläsande pojkarnas båda våta drömmar i saliverande oslagbar kombination!

Det är inte svårt att tänka sig att Weinbaum egentligen skulle ha velat göra något annat av sina noveller, men att trettiotalets kioskmagasinmarknad inte tillät det. Om inte annat märks det i novellen Pygmalion's Spectacles. Min fil. kand. tog jag i teoretisk filosofi, så jag blir imponerad när Weinbaum bygger en novell på ett resonemang kring George Berkeleys idealism (i metafysisk bemärkelse: verklighetens ontologiska natur är sådan att inget kan existera utan att förnimmas av ett subjekt, för att uttrycka det hela i en rad, men googla annars på "Esse est percipi"). Och novellen kretsar kring en på teknologisk väg framställd tredimensionell, virtuell verklighet, så enastående välgjord att huvudpersonen när han befinner sig i den uppfattar den som hundraprocentigt verklig. Och den här gången är slutet överraskande. Huvudpersonen får den vackra kvinnan. (Illustrationen nedan, för övrigt.)

Tyvärr var Stanley G. Weinbaum inte heller någon särskilt god stilist. Hans prosa är platt och intrigerna är enkelt mallberättade, från A till B till C. Fast det senare beror rimligen primärt på den marknad han skrev för.

Stilistiskt överraskar ändå den sista novellen jag läst, Redemption Cairn. Den är något så relativt ovanligt som en science fiction crime noir, och Weinbaum skriver i hårdför stil - liksom i samtliga andra noveller i första person - om en ärrad, cynisk rymdpilot och ett mord på Jupiters måne Europa. Redemption Cairn saknar varje tillstymmelse till den tafatta humor som präglar de övriga novellerna och det är uppenbart att Weinbaum kände sig väldigt mycket säkrare och mer hemmastadd i den kärva stil i vilken Redemption Cairn är berättad. Spekulativt idéinnehåll finns inte, men som hårdkokt kriminalnovell i framtida rymdresemiljö höll den mig fängslad ända till det överraskande slutet, som består i att den tuffe rymdpiloten gifter sig med den obeskrivligt vackra kvinnan.

Alla Stanley G. Weinbaum-noveller jag anmält finns att läsa gratis här, eftersom de är public domain:

https://www.freesfonline.net/authors/St ... nbaum.html