Virginia Woolf

[Sheriffen]

Virginia Woolf har just på nytt yttrat sig i tråden Uttalanden om litteratur. Hon sa så här:

"This is an important book, the critic assumes, because it deals with war. This is an insignificant book because it deals with the feelings of women in a drawing-room."

Här i Virginia Woolf-tråden kan hon gärna få visa hur rätt hon som vanligt har, eftersom en av hennes allra mest lättillgängliga och roligaste noveller handlar om just ett antal kvinnors känslor - och tankar - i ett rum. Den förmodas delvis vara ett skönlitterärt svar på Arnold Bennetts "Our Women", där det hävdas att kvinnor per definition är intellektuellt underlägsna män. Virginia Woolf är här sardoniskt rolig, som sagt mycket lättillgänglig (det här är rakt, enkelt men inte konstlöst berättande) och för den som till äventyrs tror att kvinnor skulle vara intellektuellt underlägsna män är det här förstås ett mycket påtagligt bevis för motsatsen, eftersom till och med en intellektuell gigant och lysande författare som Arnold Bennett kunde överträffas av just en kvinna:

http://www.bartleby.com/85/2.html

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Nu har jag två gånger beställt "The Complete Shorter Fiction" av Virginia Woolf från Abebooks i Storbritannien. Första gången fick jag inte boken. Andra gången fick jag boken, men den innehöll inte vad som utlovades på deras hemsida, nämligen det ofullbordade utkastet "The Prime Minister" som är en av de texter som ledde fram till Virgina Woolf's roman Mrs. Dalloway.

Jag har skrivit till Abebooks och klagat, men hyser inget större hopp.

Därför gör jag nu så här.

Den av er som kan skicka mig "The Prime Minister" i någon form - helst i bokform, men elektroniskt eller vilken annan form som helst går bra - får inte bara ersättning för de kostnader det medför, utan dessutom 1500:- för besväret. Ge mig bara kontonumret, så sätter jag in pengarna. Det går bra att skicka mig texten först efter det att jag satt in pengarna. Meddela mig bara.

Men - först till kvarn.

Så hör av dig till mig först om du på något sätt kan ordna detta. Har jag redan fått ett bud, svarar jag och talar om det.

Min e-postadress är anders.Sheriffen snabel-a gmail.com

Jag vill ha The Prime Minister.

Nu.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Per Åkerman fixar boken. Det är klart.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Jag har just läst Carlyle's House, en bok som samlar ett antal tidigare aldrig publicerade, relativt nyligen upphittade, korta essayer/betraktelser skrivna av Virginia Woolf år 1909.

En av essayerna heter Jews. Den uttrycker sig mycket förklenande om en judisk middagsvärdinna, som stod för en middag dit Virginia Woolf var inbjuden.

Den här essayen och några spridda kommentarer i Virginia Woolfs tidiga dagböcker har orsakat fullständig panik i litteraturvetenskapliga kretsar där man beundrar Woolf och skadeglad förtjusning i litteraturvetenskapliga kretsar där man tvärtom inte tycker om Woolf.

I förordet och i en separat essay i Carlyle's House krumbuktar sig litteraturvetaren David Bradshaw, som är bokens redaktör och stor Woolf-beundrare, otroligt över den här essayen. Han förefaller i det närmaste ha fått sin världsbild krossad. Katastrofen är ett faktum.

Jag har mycket svårt att förstå varför. I själva verket förstår jag det inte alls.

Visst, Virginia Woolf hyste med all säkerhet som ung i samtiden liggande, antisemitiska åsikter. Inget snack om saken.

Och so what?

Är det någon som förstår det här? Som kan förklara det för mig?

För jag förstår det faktiskt inte. Alls.

Gör antisemitismen henne på något sätt till en sämre författarinna? Påverkas genialiteten i hennes efterlämnade verk på minsta vis av att hon hyste några obehagliga fördomar? Gäller det i så fall alla författare i historien? Hur många författare blir det då kvar som kan beundras med gott samvete?

Jag bryr mig inte ett enda dugg om ifall Virginia Woolf var antisemit. Hennes noveller och romaner är precis lika bra ändå. Hennes fördomar saknar helt enkelt all relevans.

Fast i just Virginia Woolfs fall är den här debatten förstås fullkomligt bisarr.

Har ingen sett vad hon hette i efternamn?!

Adeline Virginia Stephens gifte sig 1912 med den judiske mannen Leonard Woolf och det äktenskapet höll hennes liv ut och därav hennes judiska efternamn.

Man slår sig för pannan.

Kör hårt,
Sheriffen

P.S. För den som är intresserad så blev Fritz Langs fru Thea von Harbou övertygad nazist. Det gör ju knappast den roman hon skrev och på vilken Fritz Lang baserade sin mest kända film, Metropolis, ett enda spår sämre. Inte filmen heller. D.S.

[jophan]

En viss antisemitism var ju hur vanlig som helst 1909. (Dessvärre.) Nej, att Virginia Woolf som ung ogillade judar är något att anteckna i marginalen som kuriosum, inte något att göra affär av. Medhåll.

[jophan]

Vilka andra författare läser de som läser Virginia Woolf?

Skoj karta.

[Sheriffen]

Kartan är skoj (och lite konstig - så exempelvis förekommer William Faulkner två gånger), men jag måste medge att jag kanske är en atypisk Woolf-läsare i så fall. Det är hemskt många av författarna på den jag aldrig läst.

Enligt vad som står i kanten är det större chans för att två författare har samma läsekrets ju närmare de ligger varandra och här kan man i och för sig notera att ingen författare ligger särskilt nära Virginia Woolf. Inte så konstigt, kanske. Hon är mycket apart, men i ordets bästa bemärkelse - ofantligt innovativ, på inte ett utan flera mycket lyckade sätt. Ingen var som hon, ingen har någonsin varit som hon. Några har väl försökt, ingen har någonsin lyckats. Hon har varit oerhört inflytelserik på många olika plan, men noveller och romaner som ens liknar hennes i helhet har bara hon kunnat skriva.

Vilka författare man tycker om i övrigt skulle jag faktiskt tro varierar ganska mycket från Virginia Woolf-läsare till Virginia Woolf-läsare, just för att ingen annan - alldeles avgjort ingen av dem på kartan - är eller förmår vara henne särskilt lik, annat än möjligen på enstaka punkter.

Kör hårt,
Sheriffen

[jophan]

I dagens Guardian väljer ett antal av genrens stora sina favoritböcker/-författare, och vem väljer Le Guin?

Jo, just det.

[Sheriffen]

Makalöst.

Stort tack för den länken.

Lägg märke till att den roman av Virginia Woolf som Ursula K. Le Guin tar upp, Orlando, är en science fiction-roman.

Jag måste faktiskt ta mig friheten att i helhet citera vad den självklart perceptiva Ursula K. Le Guin säger om Virginia Woolf, litteratur i allmänhet och science fiction:

"You can't write science fiction well if you haven't read it, though not all who try to write it know this. But nor can you write it well if you haven't read anything else. Genre is a rich dialect, in which you can say certain things in a particularly satisfying way, but if it gives up connection with the general literary language it becomes a jargon, meaningful only to an ingroup. Useful models may be found quite outside the genre. I learned a lot from reading the ever-subversive Virginia Woolf.

I was 17 when I read Orlando. It was half-revelation, half-confusion to me at that age, but one thing was clear: that she imagined a society vastly different from our own, an exotic world, and brought it dramatically alive. I'm thinking of the Elizabethan scenes, the winter when the Thames froze over. Reading, I was there, saw the bonfires blazing in the ice, felt the marvellous strangeness of that moment 500 years ago – the authentic thrill of being taken absolutely elsewhere.

How did she do it? By precise, specific descriptive details, not heaped up and not explained: a vivid, telling imagery, highly selected, encouraging the reader's imagination to fill out the picture and see it luminous, complete.

In Flush, Woolf gets inside a dog's mind, that is, a non-human brain, an alien mentality – very science-fictional if you look at it that way. Again what I learned was the power of accurate, vivid, highly selected detail. I imagine Woolf looking down at the dog asleep beside the ratty armchair she wrote in and thinking what are your dreams? and listening . . . sniffing the wind . . . after the rabbit, out on the hills, in the dog's timeless world.

Useful stuff, for those who like to see through eyes other than our own."

Till detta skulle jag personligen vilja lägga att Virginia Woolf även i sina övriga verk behandlar verkligheten som ingen annan. Hon söker gränser, hon överskrider och förflyttar dem, det subjektiva övergår i det objektiva och tvärtom, och tolkningen är sällan entydig utan rikt mångfacetterad. Hennes gestalter ser verkligheten precis som vi människor faktiskt gör, genom att filter av uppfattningar, tankar, känslor, egenskaper och benägenheter, och hon levandegör det på ett sätt som Ursula K. LeGuin sätter fingret på i det hon skriver om hur Virginia Woolf kunde se verkligheten även utifrån - eller snarare inifrån - en hunds perspektiv.

Ingen kunde som Virginia Woolf levandegöra att och varför olika människor betraktar verkligheten - samma skeende, samma föremål - på olika sätt.

Och även det vi uppfattar som självklart och vardagligt, visar Virginia Woolf - ofta plötsligt - att man kan se ur flera andra synvinklar, att man kan uppfatta på ett helt annat och lika giltigt sätt som det vi nästan alltid tar för givet.

I Virginia Woolfs verk blir verkligheten, även den vardagliga verkligheten, precis så ofattbar och därför gripbar som den faktiskt är.

Jag tittar på mitt porträttfotografi på Virginia Woolf, som jag har stående en bit bort, och hälsar till henne från Ursula K. Le Guin.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

http://www.youtube.com/watch?v=QTs9H2AdXjk

Kör hårt,
Sheriffen

[misterpi]

De essäer av Virginia Woolf har jag läst när jag var student - helt inspirerande. Och tack för linken Jophan, om det finns något okända författarna för mig. På Zalando finns förresten liknande klänninger Virginia Woolf bär.

[Sheriffen]

En bit upp i den här tråden berättar författarikonen Ursula K. LeGuin hur mycket Virginia Woolf har betytt för henne. Det är kanske inte förvånande men det säger en hel del om Virginia Woolf att hon uppenbarligen är en lika stor förebild för en ikon av helt annat slag, men även hon med ordet som uttrycksmedel - och musiken:

http://www.youtube.com/watch?v=0UzS0dwuuHg

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Virginia Woolfs roman The Waves inleds med följande meningar:

"The sun had not yet risen. The sea was indistinguishable from the sky, except that the sea was slightly creased as if a cloth had wrinkles in it."

I min upplaga av boken, utgiven av Penguin i serien Modern Classics 2000, finns en imbecill och tämligen detaljerad notapparat, där noten till ovanstående i sig inte särskilt märkvärdiga inledning ser ut som följer:

"The language which opens the novel is reminiscent of the Biblical account of creation out of chaos: cf. Gen. 1:2: 'And the earth was without form, and void; and darkness was upon the face of the deep.'"

Det här är ett rätt klockrent exempel på när den redigerande litteraturvetaren har gått för långt, vilket kan irritera en till vansinne eftersom de envetna sökandet efter referenser till slut leder till rena påhitten.

Virginia Woolf försöker inte alls vara biblisk och det är hon inte heller. Det här är mycket enklare - men också mycket mer talande - än så. Alla som inte *bara* suttit med näsan i böcker utan även någon gång då och då varit ute i *verkligheten*, ser ju direkt vad det är Virginia Woolf skriver om. Hon skriver om när man under den mörkaste tiden på dygnet blickar ut över en vidsträckt vattenyta utan att se horisonten, och vattnet och himlen därför smälter samman, är lika mörka.

Sådana här överambitiösa, överansträngda notapparater kan förstöra ett storslaget verk för inte så få läsare, som faktiskt tror på dem, och borde inte få förekomma i respektabla utgåvor.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Jag ser att Olov Livendahl tidigare i den här tråden berättar om hur mycket Virgina Woolfs roman Mrs. Dalloway har gripit honom. Han skriver bland annat så här:

"Angående Mrs. Dalloway så fattar jag inte hur hon gör för att, så att säga, byta kameravinkel så smidigt. Hon liksom glider genom London och suger upp öden och sinnesstämningar och presenterar dem på ett makalöst språk som ändå inte känns forcerat. Mycket bra, alltså."

Det kan ju finnas fler som tycker om romanen. Det kan möjligen finnas ännu fler som inte har läst den ännu. Låt mig bara tala om för alla dem, och för Olov, förstås, att romanen är på sin höjd halva verket.

Mrs. Dalloway är en svit.

Den börjar med Virginia Woolfs debutroman The Voyage Out, där Mrs. Dalloway dyker upp på cirka 50 sidor, i min upplaga på sidorna 36 till 84, för att även omnämnas och diskuteras, om än flyktigt, senare i romanen.

Därefter följer novellerna Mrs. Dalloway in Bond Street och The Prime Minister (den senare ofullbordad men trots det av väsentlig längd).

Efter de båda novellerna följer romanen, Mrs. Dalloway.

Och på romanen följer åtta noveller, som samtliga utspelas på Mrs. Dalloways fest, den som romanen slutar med. I volymen Mrs. Dalloway's Party publiceras sex av de novellerna tillsammans med Mrs. Dalloway in Bond Street.

Det går dock relativt enkelt att få tag på samtliga noveller, inklusive den ofullbordade The Prime Minister som nämns ovan. De finns alla samlade i The Complete Shorter Fiction of Virginia Woolf, redigerad av Susan Dick och utgiven som A Harvest Book av Harcourt, Inc.

De åtta avslutande novellerna är:

The Man Who Loved His Kind
The Introduction
Ancestors
Together and Apart
The New Dress
Happiness
A Simple Melody
A Summing Up

Att läsa dem i denna inbördes ordning är kanske inte nödvändigt (jag har valt den inbördes ordningen i novellsamlingen och själv lagt in de båda noveller som saknas där), men vad beträffar fyra av dem - The New Dress, Happiness, The Man Who Loved His Kind och A Simple Melody - utgör de en svit i sviten och de bör om man vill läsa dem i inbördes ordning läsas i den ordningen.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Med anledning av nyligen timade Författarens dag, den 1 november, en dag då vi hyllar våra favoritförfattare - hur skulle jag kunna göra annat än posta en bild av henne? Men jag gör det gärna i dag i stället, den 2 november.

För Virginia Woolf förtjänar en helt egen dag.

Kör hårt,
Sheriffen