Litterär intensitet

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Litterär intensitet

Inläggav Sheriffen » lör 25 mar 2017, 17:50

Jag läste de fem första novellerna i I Am No One You Know av Joyce Carol Oates, och sedan lade jag ifrån mig boken. Jag hade aldrig tidigare läst något av Oates och fann henne intetsägande och irriterande som författare. Och jag tyckte inte om att hon ofta använde medvetet besynnerlig ordföljd, i mina ögon helt utan anledning.

Boken blev liggande i åtta år.

Sedan grep jag mig utan förväntningar an att läsa ut den, eftersom jag inte tycker om att inte läsa ut böcker. Inte ens om de är novellsamlingar, som denna, och man om man läst fem av nitton noveller i alla fall inte övergivit någon enskild berättelse mitt i.

Novell nummer sex och sju, Me & Wolfie, 1979 och The Girl with the Blackened Eye, gjorde ett intryck kännbart som ett knytnävsslag, som jag i övrigt inte kan beskriva som annat än stilistiskt svindlande och intrigmässigt bedövande. Förstnämnda novell handlar om en 13-åring med en svårt dysfunktionell mamma som lider av missbruk och självskadebeteende och den senare om en tonårig flicka som faller offer för men överlever en kidnappande seriemördare som innan han mördar sina offer våldtar och torterar dem i flera veckor. Båda novellerna är skrivna i jagform, och båda är så omedelbara, så intensiva, att det är mycket svårt att värja sig mot ett överväldigande intryck av att de är självupplevda. Men det kan jag bara förutsätta att de inte är, även om jag känner mig tämligen övertygad om att Joyce Carol Oates måste ha studerat berättelser av människor som drabbats av sådant här i verkligheten. Kanske. Eller så är hon helt enkelt en osannolikt inlevelsefull författarinna.

Jag stirrade på boken. Var någonstans hade jag hamnat så snett åtta år tidigare, när de fem första novellerna föreföll mig så intetsägande att jag uttråkad lagt den ifrån mig?

Det fanns förstås bara ett sätt att få svar på den frågan. Jag läste om de fem första novellerna. Och fann mitt åtta år yngre jags inställning obegriplig. Jag måste ha läst novellerna med tankarna på helt annat håll, för även om ingen av dem var så stark som de båda ovan nämnda, var dessa noveller - som samtliga handlar om människor som på olika sätt är svårt utsatta i tillvaron - även de intensiva, inkännande, briljanta. Och de konstiga ordvändningarna berodde ju för sjutton på att Joyce Carol Oates där så behövdes skrev som sina obildade, jagberättande huvudpersoner.

Att läsa ut den här boken var inte längre ett problem. Eller, det blev ett problem ur en helt annan synvinkel än den jag väntat mig när jag på nytt tagit mig uppgiften an. Uppgiften blev emotionellt utmattande, men samtidigt omöjlig att vila från. Feberaktigt läste jag novell efter novell efter novell, som samtliga handlar om mer eller mindre utslagna och definitivt mycket utsatta människor, med olika sorters ohyggliga problem.

Fast det ska medges att det här finns noveller som intrigmässigt inte passar in - Three Girls - och noveller som passar in intrigmässigt, men är väldigt mycket svagare och osannolikare och mindre inkännande än merparten av de övriga, och dessutom långrandiga, och som i alla fall jag om jag varit redaktör för boken skulle ha uppmanat Oates att lyfta ur - The Instructor och The Skull: A Love Story.

Men det får faktiskt bli en ren randanmärkning, för I Am No One You Know är en anmärknignsvärd, en förbluffande, en samling enastående intensiva berättelser.

Om inte författarna och poeterna lär oss om det lidande vi själva aldrig upplevt, kommer vi heller aldrig att förstå det.

Joyce Carol Oates: I Am No One You Know
Ecco, 2005
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Yahoo [Bot]

cron