Virginia Woolf

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Re: Virginia Woolf

Inläggav Sheriffen » tis 29 jan 2013, 11:49

Jag har råkat få se att i mitt inlägg ovan har bilden som jag postade på Virginia Woolf byts ut mot ordet "Bild". Men om jag tar upp inlägget med hjälp av knappen "Ändra", så finns där själva länken kvar mellan Img-parenteserna och bilden borde alltså också göra det. Jag testar att posta om bildlänken nu, för att se om det fungerar:

Bild

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Re: Virginia Woolf

Inläggav Bbeccarii » fre 01 feb 2013, 19:12

Sheriffen skrev:Jag har råkat få se att i mitt inlägg ovan har bilden som jag postade på Virginia Woolf byts ut mot ordet "Bild". Men om jag tar upp inlägget med hjälp av knappen "Ändra", så finns där själva länken kvar mellan Img-parenteserna och bilden borde alltså också göra det. Jag testar att posta om bildlänken nu, för att se om det fungerar:


Något är det som inte fungerar. När man högerklickar på ordet "bild" så ska menyn man får upp ge alternativet "hämta om bild". Det gör inte din "bild". Alltså så är det något som är fel.

När jag tar upp bilden i ett fönster genom att klistra in länken och gå till den direkt, så får jag fram bilden. När jag sedan laddar om fandomsidan med din postning så försvinner bilden från mitt andra fönster. Där finns en stor platshållarram kvar, och när jag högerklickar i den så får jag inte upp menyalternativet "hämta om bild". Laddar jag om den sidan så dyker bilden upp där igen. Men inte i din postning. Något är alltså fel.

Antingen är det en bugg i fandomforumprogrammet, eller också något problem med källan till din bild (http://www.lgbtqnation.com/wp-content/u ... -woolf.jpg) eftersom den inte heller fungerar som den ska. Länken ser ut som att det är en uppladdningskatalog till din filmblogg, och det skulle kunna vara det som skiter sig.

I trådhistoriken nedan (medan jag filar på texten i mitt sparade utkast) så syns bilden. Det gäller båda dina postningar. Det borde betyda att buggen ligger i forumet.

/B
Bbeccarii
Fan
 
Inlägg: 135
Blev medlem: tor 30 nov 2006, 09:55

Re: Virginia Woolf

Inläggav Bbeccarii » fre 01 feb 2013, 19:15

Och när min postning har laddats så finns fotot med i din postning. Fast när jag laddar om sidan så försvinner bilden igen, och platshållaren "bild" är vad som bjuds...

Dags för phpBB-programmerarna att göra rätt för brödfödan, antar jag.

/B
Bbeccarii
Fan
 
Inlägg: 135
Blev medlem: tor 30 nov 2006, 09:55

Re: Virginia Woolf

Inläggav Pererik » mån 04 feb 2013, 11:35

Haha. Ja det är på tiden! :)
Pererik
WAHF
 
Inlägg: 10
Blev medlem: fre 01 feb 2013, 11:59

Re: Virginia Woolf

Inläggav Sheriffen » fre 31 maj 2013, 04:00

Den här anmälan är i original postad i FB-gruppen Bibliophilos. Men den hör förstås hemma här också.

Jag är inte särskilt väl skickad att skriva om Virginia Woolf, eftersom min beundran för henne är i det närmaste gränslös. Den tar sig ibland märkliga uttryck. Jag har varit med om att tycka att något hon skrivit är genialt, bara för att i notapparaten få se att det jag läste var ett oredigerat förstautkast aldrig tidigare publicerat där några av de geniala dragen helt enkelt var skrivfel. Det är på sitt sätt komiskt, men säger å andra sidan också väldigt mycket om, i alla fall i mina ögon, vilken enastående författarinna hon var. Därför att även när hon gör fel gör hon rätt. Men med det sagt är risken för att jag ska hemfalla åt hänförd, okritisk, översvallande panegyrik mycket överhängande.

Så jag kanske bör nöja mig med att bara berätta lite om den här boken. The Complete Shorter Fiction of Virgina Woolf samlar alla hennes noveller och s.k. skönlitterära sketcher (hon experimenterade och förnyade för mycket för att alltsammans ska kunna kallas noveller), inklusive tidigare aldrig publicerade och inklusive alla de ofullbordade man hittat. Redaktören Susan Dick har gått minutiöst noggrant till väga, studerat både handskrivna förstautkast, renskrivna manuskript (inte så sällan flera stycken på varandra följande) där Virginia Woolf infört ändringar med penna och, i förekommande fall, olika tidigare publicerade versioner. Till det kommer en omfattande notapparat och flera appendix. Boken är en tour de force i gediget arbete och en svindlande resa genom Virginia Woolfs utveckling som författarinna, eftersom novellerna spänner över hela hennes författarskap - den tidigaste skrevs 1906, den sista någon månad före hennes död 1941.

Hennes spektrum är omtumlande. Virginia Woolf experimenterade oupphörligen, hon hittade ständigt nya sätt att berätta, nya infallsvinklar och synsätt, nya sätt att betrakta verkligheten, och hon var en stilist av det slag som medför att om man om en annan författare säger att han eller hon var en stjärna, så var Virginia Woolf en hel galax. (Sådärja, nu dök panegyriken upp i alla fall. Den går tydligen inte att undvika. Men den stämmer nog också.) Det vore lögn att påstå att hon är särskilt lättillgänglig, för det är hon ofta inte (om än då och då, när hon rör sig i mer traditionellt berättande), men något besvär kan jag inte heller tycka föreligger. Själv blir jag i det närmaste berusad av hennes prosa; den fyller mig med ett slags svindlande sinnesfrid, jag sjunker in i hennes texter, som har ungefär samma effekt på mig som en litterär drog. Så det är inte svårt, utan en ren njutning, att läsa även hennes svårtillgängligare texter. Låter det som en självmotsägelse? Antagligen. Men det är nog återigen ett tecken på vilket slags författarinna hon var. Resten av skönlitteraturen har fortfarande inte hunnit ikapp henne.

The Complete Shorter Fiction of Virginia Woolf är en bok som kan läsas under en längre tid. Det är knappast ens någon idé att bara bränna igenom alla noveller i hög fart. De ger väldigt mycket mer vid långsam läsning, vid eftertanke. De närmast kräver det. Därför att det krävs ofta eftertanke för att se vad det är Virginia Woolf säger och när man sett det känns det inte så sällan som en uppenbarelse.

Virginia Woolf rör sig ofta i gränslandet mellan uppfattning och verklighet, mellan vad som är perception och vad som faktiskt existerar, mellan tanken och den fysiska verkligheten, och hon ser ofta på verkligheten ur fullständigt nya perspektiv, på ett sätt som jag nog inte sett någon annan författare vara mäktig med undantag av Tim O'Brien, vars verk inte liknar Virginia Woolfs men på ett sätt som minner om hennes rör sig bort från våra vardagliga uppfattningar och betraktelser, våra vardagliga definitioner och tankar.

I det här sammanhanget vill jag lägga till det första inlägg jag gjorde här på Bibliophilos, eftersom det har omedelbar anknytning till denna bok. Det följer längst ned. Boken är nämligen en av de tre volymer man behöver om man vill läsa hela sviten om Mrs. Dalloway, som alltså inte är endast en roman utan just en svit.

På det ena av mina inramade fotografier av Virginia Woolf ler hon just nu mot mig. Med ett stänk av sarkasm. Hon roas nog av min panegyrik.

The Complete Shorter Fiction of Virginia Woolf, redaktör Susan Dick, A Harvest Book, 1985

Addendum - Mrs. Dalloway:

Ni har alla säkert läst eller i alla fall hört talas om Virginia Woolfs roman Mrs. Dalloway. För dem som gillar romanen men kanske inte vet det, vill jag gärna tala om att den inte är endast en roman.

Mrs. Dalloway är en svit.

Den börjar med Virginia Woolfs debutroman The Voyage Out, där Mrs. Dalloway dyker upp på cirka 50 sidor, i min upplaga på sidorna 36 till 84, för att även omnämnas och diskuteras, om än flyktigt, senare i romanen.

Därefter följer novellerna Mrs. Dalloway in Bond Street och The Prime Minister, den senare ofullbordad.

Efter de båda novellerna följer så romanen, Mrs. Dalloway.

Och på romanen följer åtta noveller, som samtliga utspelas på Mrs. Dalloways fest, den som romanen slutar med. I volymen Mrs. Dalloway's Party publicerades sex av de novellerna tillsammans med Mrs. Dalloway in Bond Street.

Det går dock relativt enkelt att få tag på samtliga noveller, inklusive den ofullbordade The Prime Minister. De finns alla samlade i The Complete Shorter Fiction of Virginia Woolf.

De åtta avslutande novellerna är:

The Man Who Loved His Kind
The Introduction
Ancestors
Together and Apart
The New Dress
Happiness
A Simple Melody
A Summing Up

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Re: Virginia Woolf

Inläggav Sheriffen » lör 28 jun 2014, 10:24

När jag har varit på den Starbucks som ligger i stadsdelen Néa Smýrni här i Athén brukar jag även gå in på Public, som ligger tvärs över gatan. Public är en butik som säljer elektronik, CD/DVD-skivor och böcker. Deras sortiment av böcker är sannerligen inte stort, men det är rörande högkvalitativt. Särskilt vad beträffar den lilla bokhyllan med böcker på engelska. Det kan bero på att man satsar relativt säkert och för väldigt många klassiker eller det kan bero på att det finns en inköpsansvarig bibliofil i butiken. Jag hoppas på det senare.

Hur som helst, när jag var där senast kom jag därifrån med bland annat en bok av en författare som jag aldrig förut hört talas om, en bok som jag plockade upp ett par, tre gånger innan jag bestämde mig för att köpa den. Författaren heter Italo Svevo (som visat sig vara en pseudonym för Aron Ettore Schmitz) och boken heter, på engelska, The Nice Old Man and the Pretty Girl. Eftersom utgåvan jag hittade dessutom är rosa kan man lätt få för sig att den är något slags kioskbillig sängkammarlitteratur; fascinerande nog kunde inget vara sanningen mer fjärran.

Det tog mig inte många sidor innan jag till min omtumlade förundran - och glädje - upptäckte att kortromanen The Nice Old Man and the Pretty Girl är skönlitteratur i samma modernistiska anda som Virginia Woolfs böcker. I absolut förgrund ligger porträtten av romangestalterna, av deras personligeter, tankar, känslor och motiv, och då framförallt och i synnerhet titelns äldre man (inte så hemskt gammal, men i alla fall medelålders) och även om här finns en enkel men viktig ramintrig är den bara språngbrädan och skulle kunna återges med ungefär femton ord. Liksom vad beträffar Virginia Woolf är personporträtten skarpsynt insiktsfulla och har med en elegant självklarhet lika mycket att säga läsare av i dag som då boken skrevs. Den trevlige gamle mannen och den vackra flickan får aldrig några namn, för deras främsta funktion är att låta Italo Svevo - som i egenskap av berättare i tredje person ibland vänder sig direkt till läsaren - fylla dem, som vore de kärl, med egenskaper, tankar, känslor, motiv och handlingar, som både gör att vi lär känna dem och samtidigt ger Italo Svevo möjlighet att, ibland i uttalat allmänna ordalag, säga en hel del om vad det innebär att vara människa och mer specifikt även om mänsklig moral och sådana i de flesta västerländska kulturer ibland tveksamma relationer som exempelvis det av titeln mer än antydda - det har ni redan gissat - förhållandet mellan en äldre man och en ung kvinna.

Fast nu blir det kanske överraskande. Jag sa ju att intrigen, eller ramhandlingen, är skäligen enkel. Och jag har talat om var berättelsens tyngdpunkt ligger. I sken av det misstänker jag att den framstår som pretentiöst intellektuell, men sanningen är att den är lika magnetiskt fascinerande som en välskriven thriller. Det är med svåremotståndlig spänning man vill veta vad som ska hända härnäst - även om händelserna främst är psykologiska och alltså inte består av kroppsliga handlingar. Eller kanske just därför. Romaner om folk som studsar runt och skjuter på varandra sida upp och sida ned kan väldigt fort bli väldigt tråkiga; romaner om människor med ett mångfacetterat, invecklat, motsägelsefullt, mångbottnat själsliv kan däremot vara väldigt spännande, särskilt om de är insiktsfullt trovärdiga.

Italo Svevo skriver som sagt inom samma modernistiska fåra som Virginia Woolf. Inte lika vidunderligt bra som hon, men tillräckligt bra. Väldigt bra. Så bra, faktiskt, att jag någon tredjedel in i boken råkade kasta en blick på tryckortssidan och fick se följande:

"Originally published in English by Leonard and Virginia Woolf at the Hogarth Press, London, 1930."

Och för en stund sedan, när jag precis läst ut The Nice Old Man and the Pretty Girl, fick jag se följande på omslagsfliken, om just den här utgåvan:

"It is presented here in a translation first commissioned and published by Virginia and Leonard Woolf for their legendary Hogarth Press."

Det känns rätt svindlande. Ursprungligen utgiven på engelska av Virginia och Leonard Woolf och här presenterad i den översättning de beställde och publicerade.

Italo Svevo: The Nice Old Man and the Pretty Girl
Översatt från italienskan av L. Collison-Morley
Melville House Publishing, 2010

Bild
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Re: Virginia Woolf

Inläggav Sheriffen » sön 13 jul 2014, 12:26

Virginia Woolf skrev sin essay On Not Knowing Greek - på svenska utgiven som Att inte kunna grekiska - i slutet av den långa period på mer än tvåhundra år under vilken engelsmännen hade skrubbat den grekiska antiken marmorvit. I rent bokstavlig bemärkelse, alltså - när Lord Elgin stulit väldiga sjok i form av friser från Parthenontemplet på Akropolis och fraktat hem dem till England, skrubbade de brittiska arkeologerna på British Museum friserna rena från smuts med stålborstar som repade sönder dem för all framtid. De förstod inte att det de skrubbade bort i själva verket var resterna av de färger som friserna varit målade med i antiken, eftersom de hade bestämt sig för att den grekiska antiken var marmorvit, såväl bokstavligt som bildligt talat. Det är inte märkligt att Virginia Woolf - i likhet med sin nästan samtida kollega Oscar Wilde - föll offer för den besynnerliga illusionen. Visionen av Grekland som marmorvitt paradis där alla var skönandar som skred runt i toga och filosoferade om sfärernas musik dagarna i ända hamrades in i dem från barnsben.

Jag är (halv)grek. Jag bor i Grekland. Min syn på den grekiska antiken var om än marginellt mer realistisk i yngre år inte olik den romantiskt förhärligade som britterna omfattade under kolonialtiden, men sanningen var förstås en helt annan. Och kanske är det inte förvånande att just Virginia Woolf var en av få i sin samtid som trots allt förstod - när hon skrev om den grekiska antikens litteratur, främst dess tragedier för teatern av Sofokles, Aiskylos och Euripides, dess filosofi i form av Platons dialoger, och dess diktepos i form av främst Odysséen av Homeros - att det var något som inte riktigt stämde med den där bilden. Virginia Woolf varseblev, om än inte i klara och uttalat definierade ordalag, att vår - och därmed även hennes - förståelse för Greklands antika litteratur inte är fullständig, att den har ofrånkomliga brister. Fast hon ansåg ändå att det är just vårt fel, därför att vi inte till fullo kan förstå och därmed aldrig helt tillgodogöra oss antikens klassiska grekiska. Att läsa i översättning duger inte, som hon delvis övertygande demonstrerar. Och det är där, ansåg hon, det beklagliga och ofrånkomliga felet ligger. Inte i själva verken. De uppvisar en perfektion som inte har skådats vare sig förr (och det är ju begripligt; det fanns ingen västerländsk litteratur före) eller senare. Om Odysséen, till exempel, säger (här i min översättning):

"...medan vi i Odysséen har vad som förblir berättandets triumf, den klaraste och samtidigt mest romantiska historia som finns om mäns och kvinnors öden."

Om tragöderna Sofokles, Euripides och Aiskylos skriver hon, bland mycket annat:

"Om så pjäsen hos Sofokles är koncentrerad i själva rollgestalterna, och hos Euripides återfinns i glimtar av poesi och vittfamnande, obesvarade frågor, gör Aiskylos de här små dramerna (Agamemnon är 1663 rader lång; Lear /Shakespeares Kung Lear, min. anm./ ungefär 2600) ofantliga genom att dra ut på varje fras till det yttersta, genom att låta dem sväva fram på metaforer, genom att befalla dem att resa sig upp och i blindo majestätiskt skrida genom akten."

Virginia Woolf är hänförd, men bländas trots det inte alldeles av antikens (påhittade) marmorvita ljus. Bland annat förstår hon, trots panegyriken ovan, att väldigt mycket av de arketypiska, litterära gestalternas styrka kommer sig av att de helt enkelt var först. När de dök upp i de grekiska dramerna och dikteposen hade de aldrig förut skådats, men har sedan dess vandrat fram i det ena litterära verket efter det andra genom hela historien och på så sätt försetts med tvångströjor av standardiserade egenskaper som gör det svårt för dem att röra sig och därmed framstå som levande. I alla fall om man vill hårdra, men det ligger något i det.

Fast Virginia Woolf har även en poäng i att den grekiska antikens litteratur är den för oss opersonliga litteraturen, medan så gott som all senare är personlig. Om de grekiska tragöderna vet vi snart sagt ingenting och Homeros fanns med stor sannolikhet inte ens, utan var ett större antal personer som nedtecknade muntligt traderade berättelser och gjorde det under en gemensam pseudonym. Om Sappfo vet vi heller nästan ingenting förutom att hon begick självmord, och så vidare. Detsamma gäller inte senare århundradens författare och författarinnor, vars livsbanor och släktingar oftast är kända, av vilka man kan läsa korrespondens och om vilka man kan läsa självbiografier eller biografier, och så vidare. Det gör att själva människorna efter antiken får betydelse för sina verk på ett sätt som för det mesta är ofrånkomligt, medan antikens författare inte kan få det - deras livsöden har försvunnit ur allt mänskligt medvetande, och endast verken står för sig själva kvar. Det kan förläna verken ett slags hänförande mystik - nästan som vore de gudagivna (det här är mitt resonemang, inte Virginia Woolfs) - som får oss att betrakta dem i ett förklarat sken de annars inte skulle undfås. Ett marmorvitt sken, från den med stålborstar renskrubbade, grekiska antiken.

Som jag ser det är antikens litteratur storslagen, antingen vi pratar om de väldiga dikteposen, om tragedierna och komedierna för teatern, om de storslagna filosofiska texterna eller om de texter som berättar antikens historia. Och den är först, i alla fall i västerlandet. Så den utgör ett rotsystem.

Ur det rotsystemet har ett väldigt, blommande träd slagit upp och det är befängt att ens försöka jämföra blommorna, bladen och grenarna med rötterna, för de fyller inte bara olika funktioner utan är tämligen väsensskilda, även om de alla tillhör samma träd och är beroende av varandra.

Att jämföra Sofokles med Jane Austen känns inte befogat, ens när Virginia Woolf gör det.

Virginia Woolf: On Not Knowing Greek
Essay i essaysamlingen The Common Reader, Vol. 1
Ständigt i tryck, utgåvan nedan utgiven av Vintage, 2003

Virginia Woolf: Att inte kunna grekiska
Essay i essaysamlingen Ett eget rum och andra essäer
Översättning Jane Lundblad
En rad upplagor, den nedan utgiven av Tidens förlag, 1958
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Re: Virginia Woolf

Inläggav Sheriffen » tis 10 mar 2015, 10:57

Det finns inget som är vardagligt om vi inte har kommit överens om det. För att kunna röra oss och verka och samverka i vardagen, måste vi förstås komma överens om att se väldigt mycket av det vi har omkring oss på ungefär samma sätt, så att vi över huvud taget kan prata om det, med varandra. Annars skulle vi alla bli fullständigt isolerade och språket skulle inte ha någon funktion, kommunikation skulle vara omöjlig. Men när så väl har skett, när vi har kommit överens om vad som är vardagligt, kan de olika konsternas utövare, framförallt de främsta av dem, plötsligt låta oss se det vardagliga ur fullständigt nya synvinklar, med helt andra infallsvinklar och sätt att kategorisera och definiera verkligheten. I själva verket är det ett av konstens främsta syften, att skänka oss nya perspektiv på tillvaron.

Under hösten 1931 skrev Virginia Woolf sex korta essayer om sitt älskade London. De publicerades mellan december 1931 och december 1932 i den varannanmånatliga tidskriften Good Housekeeping. De är samlade i denna elganta lilla volym, The London Scene.

Virginia Woolf ser det London som alla hennes samtida såg och till mycket stora delar ser hon det London vi ser ännu i denna dag, men hon ser det ur allt annat än våra överenskomna vardagliga synvinklar. Perspektiven hon skänker, betraktelsesätten, är i lika grad omtumlande och upplysande, för hennes sätt att beskriva Londons hamnar, den myllrande butiksgatan Oxford Street, framstående människors hem, kloster och katedraler, underhuset i parlamentet och slutligen en londonbo får det för läsaren att kännas - och kanske i synnerhet om man är mycket bekant med London - som om någon mycket insiktsfull person från en annan värld beskriver staden, så träffande att man äntligen förstår vad den i själva verket är för något, men med termer och kategoriseringar och synsätt vi normalt aldrig använder oss av för att beskriva städer. Virginia Woolf får i bästa mening tanken att svindla och när den svindlat, drabbar den med insikt. Det vardagliga blir plötsligt förunderligt och inte så sällan oväntat vackert och suggestivt.

Däremot är det inte oväntat att Virginia Woolfs prosa är vacker och suggestiv. I själva verket så vacker och suggestiv att i alla fall jag, som alltid, måste jag medge, när jag läser henne, kommer på mig själv med att börja om, gång på gång, och läsa från början av en essay eller en sida eller ett stycke, bara för att i huvudet få höra hennes ordstråkkvartetter skirt ljuda och i all sin perfektion spelas upp utan att jag ens till slut tänker närmare på själva innebörden.

The London Scene är en elegant, smakfull liten volym, som av det skälet väl lämpar sig som farkost att bibringa oss Virginia Woolfs ord.

Virginia Woolf: The London Scene
Daunt Books, 2013

Bild
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Re: Virginia Woolf

Inläggav Sheriffen » mån 06 jun 2016, 06:05

Den här texten fick jag för mig att skriva på Virginia Woolfs eget språk och posta på min Facebook. Jag postar den här också. I det här forumet kanske det till och med finns någon enstaka som läser den.

I ought to begin with a confession. As pertains to writing reviews of the works of Virginia Woolf, I am a singularly inappropriate candidate, since my admiration for her is practically without bounds and should be spelt adoration. I will give you but a small example of this. When reading her collected short stories, including those never published during her lifetime and those that she never finished, I sometimes found myself in awe of some magnificent sentence she had written, only to discover in the notes that said sentence was a hastily written mistake and had been corrected or crossed out by Virginia Woolf herself. So, apparently, in my eyes even Virginia Woolf's mistakes are the impressive accomplishments of a genius.

Having made this confession, I will now proceed to say a few words about her third novel, Jacob's Room.

It took me some time to get past the first twenty-five pages or so, because I couldn't let go. Reaching the twenty-fifth or so page (it varied slightly from time to time) I began from the beginning again, unable to refrain from once again delving into the hypnotic pleasure of the subtle and resplendent style, thoughts, and contents. Again, and again, and again I read those pages, and after five or six or seven times, I forced myself to continue reading the rest of the book, not surprisingly discovering that the rest is just as mesmerisingly and elegantly written.

At the same time, I do realise that Virginia Woolf is not for everyone, or even for most readers. And I have no quarrel with that. For one thing, most people reading a novel tend to want a story and that is perfectly understandable, but there is no plot in Jacob's Room. I mean this literally. There is no plot. Because to some extent with her two first novels, but to the full extent with her third, Virginia Woolf simply (simply?!) turned fiction inside out and upside down and made it into something it had never been before. Jacob's Room would never ever pass a course in so called creative writing; it breaks every single rule of story-telling, and a couple of rules that don't even exist. Because it lies outside what we generally call story-telling, what we generally call novels. It is something else.

This something else was given the name modernism, which of course doesn't really mean anything. This something else was, when it came to literature, also called stream of consciousness, which says a bit more. But not much.

Trying to describe a novel like Jacob's Room is certainly not an easy task. The best I can do is try to give a few pointers, but taken together they will be far indeed from a "complete" description.

Virginia Woolf is primarily interested in two things: in the minds - the thoughts, the feelings, the interests, the predilections, the experiences, the viewpoints, and so forth - of her characters, and in looking at life and reality and trying to ascertain some truths. Thus the reason for Jacob's room lacking a plot; reality does not have a plot, our lives do not have a plot, and to impose a plot on the lives of her characters would therefore be in opposition to her aims. Virginia Woolf looks at reality and she regards life from points of view and with perspectives uniquely her own, which in the case of someone with her sensitive mind makes for views on reality and life not only wholly original but also enlightening, in the way that art may enlighten us from perspectives that science can not.

In Jacob's Room, the narrator has taken the role of a camera, one could say, able to photograph both bodies and minds of the characters populating the novel, and doing so through time. The common thread - not plot, thread - is Jacob Flanders, around whom the other characters, although in some instances definitely in the foreground, may be said to revolve. But also, the narrator now and then breaks into the plotless narrative and talks directly to the reader, sharing thoughts, opinions, and viewpoints, all of them rather extraordinarily original and thought-provoking, and not seldom beautiful. In a sense, Jacob's Room is a philosophical novel, or a novel of thoughts. It is worth adding that Jacob's Room is sometimes droll.

I will end my pitifully inadequate description of Jacob's Room by the assessment that, in my personal opinion, the adage that The Poet - as William Shakespeare is sometimes called - is the greatest author who ever wrote in English, is not correct. William Shakespeare was certainly a master of immense importance, but it was Virginia Woolf who showed the world what can be done with the English language.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Föregående

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron