Quentin Tarantino

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Quentin Tarantino

Inläggav Sheriffen » sön 07 mar 2010, 21:19

Fortsättning från: http://fandom.se/forum/viewtopic.php?p=14828#14828

john-henri skrev:INGLORIOUS BASTERDS, 2009
Regi och manus: Quentin Tarantino. Producent: Lawrence Bender. Foto: Robert Richardson. I rollerna: Brad Pitt (Aldo Raine), Christoph Waltz (Hans Landa), Mélanie Laurent (Shosanna), Eli Roth (Donny Donowitz), Michael Fassbender (Archie Hicox), Diane Kruger (Bridget von Hammersmark), Sylvester Groth (Joseph Goebbels), Martin Wuttke (Adolf Hitler), Rod Taylor (Winston Churchill), m fl. 153 minuter.

/...../

Nu, sextiofem år senare, handlar det om att kunna känna igen flest inlån från äldre filmer och om att uppskatta Tarantinos ironiska lek med schabloner.
Jag är kanske väldigt gammaldags. Men jag föredrar fortfarande filmer som tar sig själva och sin berättelse på så stort allvar att de törs våga försöka övertyga mig om att det de säger faktiskt spelar någon roll.

John-Henri



Ser man på. Vid lite bläddrande i den här tråden hittar jag en film till som även finns recenserad på Kinematografi.

På Kinematografi berättas inte intrigen, men åsikterna är likartade om än inte identiska:

http://moviehead.wordpress.com/category ... -basterds/

Det här är ingen tävling, för övrigt. Som sagt. Själv brukar jag dock tycka att det kan vara kul att jämföra olika recensenters infallsvinklar och ståndpunkter.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tis 09 mar 2010, 01:01

john-henri skrev:Det här är Quentin Tarantinos sjunde kommersiellt distribuerade långfilm. Efter det otillgängliga förstlingsverket My Best Friends Wedding (1987) debuterade han med kultklassikern Reservoir Dogs (1992) och blev därefter klassad som underbarn och filmkonstförnyare i och med Pulp Fiction (1994). Därefter har följt Jackie Brown (1997), Kill Bill 1 och 2 (2003/2004) och Death Proof (2007). Ska jag vara fullständigt ärlig undrar jag om inte Jackie Brown är den intressantaste och mest mångfacetterade av de här filmerna; den är baserad på en utmärkt roman av Elmore Leonard, och man kan misstänka att romanunderlaget starkt har bidragit till att få Tarantino att för en gångs skull ge sina huvudpersoner en smula djup. För i sina andra filmer är Tarantino inte intresserad av sina huvudpersoner. De har inte personligheter utan attityder; när man väl hittat rätt sammanfattande etikett för dem finns där inte heller något mer än etiketten anger.


Det slår mig att det här nog är skälet till att Brad Pitt framstår som självparodisk i Inglourious Basterds. Jag klagar på det i slutet av min recension på Kinematografi, men det är klart - med Brad Pitts ärligt talat tämligen begränsade register och i sken av att han blivit tillsagd att vara en stenhård överste (eller vad han nu var) från sydstaterna som leder ett elitförband lönnmördande soldater men absolut inget mer, är väl det enda han har kunnat ta till att prata med en sydstatsdialekt som är så bred att den blir fånig (eftersom han helt enkelt inte behärskar den - han slår gång på gång över i ren självparodi). Och det är liksom det enda intryck jag får av hans rollfigur. Han pratar självparodiskt på bred sydstatsdialekt och är stenhård soldat men absolut inget annat. Inte i närheten av att vara en människa. Snarare påminner han om en felprogrammerad robot.

Egentligen är det märkligt att Quentin Tarantino låter sig nöja med sådana pappfigurer i sina filmer, men förmodligen står den rätt självklara förklaringen att finna i att han är så hängiven de gamla B- och C-thrillers han gång på gång envisas med att (om än ur något olika infallsvinklar) göra plagiat/pastischer/hyllningar på och till (för det mesta alltsammans på en gång, i samma film). De innehöll ju för det mesta också bara endimensionella pappfigurer i form av privatdeckare/snutar å ena sidan och skurkar å den andra.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » tis 09 mar 2010, 10:04

Ja, jag misstänker ungefär detsamma. Tarantino ägnar sig inte åt något man kan kalla för personteckning; han sysslar med pastischer, ironier, ibland parodier. Förlagorna är, som Sheriffen säger, underhållnings- och actionfilm från ljudfilmstidens begynnelse och fram till möjligen 1960-talet – men också, inte att förglömma, serietidningarna från 1940-talet och framåt. Jag skulle tro att man till förlagorna för Inglorious Basterds utöver film gott kan tillägga den blomstrande floran av andra världskrigs-serietidningar som utkom i USA från början av kriget och fram till slutet av 1940-talet, men jag är för dåligt inläst på genren för att kunna komma med konkreta förslag. De exempel jag sett, oftast med amerikanska muskelknuttesoldater som blottar tänderna i ohyggliga grimaser medan de med kulsprutor och handgrananater i högsta hugg rusar fram mot skräckslagna tyskar, ger en entydig Tarantinosmak.

Notera också att Kill Bill 1 vid ett ställe övergår från att vara normal spelfilm tlll att bli anime eller möjligen något slags kuriöst mellanting, halvanimerad mangaserie. Inte ointressant har jag svårt att se att det skulle finnas någon nämnvärd skillnad i vare sig effekter, karaktärsteckning eller emotionellt djup mellan den sekvensen och resten av filmen. Vilket förstås är en av Tarantinos poänger, för vad man än må säga om honom är han varken obegåvad eller omedveten om exakt vad han pysslar med.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Johan_L » tis 09 mar 2010, 12:12

john-henri skrev:Jag skulle tro att man till förlagorna för Inglorious Basterds utöver film gott kan tillägga den blomstrande floran av andra världskrigs-serietidningar som utkom i USA från början av kriget och fram till slutet av 1940-talet, men jag är för dåligt inläst på genren för att kunna komma med konkreta förslag.


Överraskande många av andravärldskrigsserierna, bland annat tunga titlar som Sgt. Rock (DC) och Sgt. Fury and his Howling Commandos (Marvel) kom ut under sextiotalet, vilket gör chanserna goda att Tarantino (f. 1963) kunnat läsa dem (vilket knappast varit fallet för de krigsserier som kom ut under själva kriget).

(Sergeant verkar vara den hårdaste rangen man kan vara.)

((Fast Nick Fury blev förstås sedermera överste och befälhavare för S.H.I.E.L.D.))
Johan Lundström

They who dream by day are cognizant of many things which escape those who dream only by night.
—Edgar Allan Poe, ”Eleanora”
Johan_L
Fan
 
Inlägg: 198
Blev medlem: fre 10 nov 2006, 15:42

Inläggav john-henri » tis 09 mar 2010, 13:29

Minsann. Där ser man.

Om något stärker det väl min övertygelse om att det här är en andra viktig inspirationskälla för Tarantino. Men å andra sidan bör det inte heller ha varit omöjligt att få tag i 40-talets serietidningar under slutet av 60- och 70-talet heller; det var tvärtom under den perioden, sedan undergroundserierna skapat ett nytt intresse för formen under 60-talet, som det började dyka upp serieantikvariat och seriebutiker runt om i USA, som äldre serier började tryckas om och som det började skrivas översikter och historiska redogörelser för serier.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » tis 09 mar 2010, 13:37

john-henri skrev:Minsann. Där ser man.

Om något stärker det väl min övertygelse om att det här är en andra viktig inspirationskälla för Tarantino. Men å andra sidan bör det inte heller ha varit omöjligt att få tag i 40-talets serietidningar under slutet av 60- och 70-talet heller; det var tvärtom under den perioden, sedan undergroundserierna skapat ett nytt intresse för formen under 60-talet, som det började dyka upp serieantikvariat och seriebutiker runt om i USA, som äldre serier började tryckas om och som det började skrivas översikter och historiska redogörelser för serier.


Ja, alltså, det kan inte råda något större tvivel om att Quentin Tarantino är väl förtrogen med serietidningskulturen per se liksom med filmkulturen per se. Plus annan populärkultur av olika slag. Han har säkert stora samlingar av även fyrtiotalets och för den delen både tidigare och senare -tals tidningar. Och filmer. Och deckarböcker. Och what have you.

Det intressanta är just hans stora kärlek till populärkultur och den slår som bekant igenom med full kraft i hans filmer. Även, förtjänar att tillägas, i högsta grad i Pulp Fiction. Där jag för övrigt tycker att den roligaste anspelningen på tidigare populärkultur är att John Travolta inne på nattklubben dansar så där urlöjligt, med V-tecknen som han drar framför ögonen, som Adam West gjorde i det första avsnittet av den där störtfåniga TV-serien om Batman som de tillverkade på sextiotalet. En klockren imitation, mycket medveten.

För Quentin Tarantino har förstås närsynt studerat vartenda avsnitt av den TV-serien. Tro inget annat.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tis 09 mar 2010, 13:40

Får man här, förresten, inlägga ett önskemål så vore det roligt att se just Quentin Tarantino regissera någon av alla de här eländiga Marvel Comics-filmerna de envisas med att ösa ut nuförtiden. Om *han* fick göra en Amazing Spider-Man eller en Batman eller en Iron Man, så tror jag att det skulle finnas viss komisk poäng med den. Han skulle verkligen kunna ladda den full med otaliga komiska anspelningar för både serietidningsfolket och oss filmfans, och då skulle det ju finnas i alla fall *någon* poäng med de där träigt innehållslösa skitfilmerna.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Johan_L » tis 09 mar 2010, 16:00

Sheriffen skrev:Får man här, förresten, inlägga ett önskemål så vore det roligt att se just Quentin Tarantino regissera någon av alla de här eländiga Marvel Comics-filmerna de envisas med att ösa ut nuförtiden. Om *han* fick göra en Amazing Spider-Man eller en Batman eller en Iron Man, så tror jag att det skulle finnas viss komisk poäng med den.


Jag tror också att Tarantino skulle kunna göra en mycket underhållande superhjältefilm. Beatrix Kiddo (Kill Bill) är ju redan en superhjältinna, även om genren är en annan.
Johan Lundström

They who dream by day are cognizant of many things which escape those who dream only by night.
—Edgar Allan Poe, ”Eleanora”
Johan_L
Fan
 
Inlägg: 198
Blev medlem: fre 10 nov 2006, 15:42

Inläggav Sheriffen » tis 09 mar 2010, 18:05

Johan_L skrev:
Sheriffen skrev:Får man här, förresten, inlägga ett önskemål så vore det roligt att se just Quentin Tarantino regissera någon av alla de här eländiga Marvel Comics-filmerna de envisas med att ösa ut nuförtiden. Om *han* fick göra en Amazing Spider-Man eller en Batman eller en Iron Man, så tror jag att det skulle finnas viss komisk poäng med den.


Jag tror också att Tarantino skulle kunna göra en mycket underhållande superhjältefilm. Beatrix Kiddo (Kill Bill) är ju redan en superhjältinna, även om genren är en annan.


Fast den tycker jag faller på att Quentin Tarantino har hittat på alltsammans själv och därför bara öser på med blod som vanligt. Slakten av de femtioelvatusen miljonerna samurajer i vol. 2 (var det väl?) är något av den absolut tröttsammast långtråkiga sekvens jag har sett på film. Vore jag inte så inställd på att faktiskt se filmer jag börjat se till slut skulle jag ha snabbspolat den direkt. Och därmed förstås missat nästan halva filmen eller vad det blir, men ändå.

Om han enligt hårt stipulerat kontrakt vore tvungen att a) dels ta hänsyn till annan förlaga (Marvel Comics-serietidning) och b) förbjuden att ösa på med tusentals liter blod eftersom de filmerna inte ska innehålla en massa slaskande, vore han som sagt lyckad i sammanhanget. Man kan i själva verket undra varför han inte får erbjudandet. Men det kan han inte ha fått, för han skulle ha tackat ja direkt. Utan omsvep.

En sak till slår mig. Var det någon som begrep varför han körde David Bowie-låten i soundtracket till Inglourious Basterds? Poängen med det förbigick mig helt, men självklart finns någon - antagligen mycket kryptisk - poäng.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » tis 09 mar 2010, 23:22

Nja, ska vi vara väldigt petiga förekommer samurajslakten redan i den första filmen. Den andra är i det avseendet nästan osannolikt måttfull; där tror jag inte att hjältinnan avlivar mer än ett par personer. (Minns jag rätt har hon tre av ärkefienderna kvar till film 2: Bills bror, Elle och Bill själv. Men det blir Elle som dödar brorsan; Elle sjäv blir väl formellt inte ens dödad, och sen är det Bill som blir det.

Å andra sidan finns ju ett antal återblickar i tvåan som höjer dödsstatistiken rätt rejält.

När det gäller Bowielåten i Inglorious Basterds har jag inget riktigt vettigt att komma med. Men misstänker att det kanske helt enkelt är en av Tarantinos typiska grejer. Jacques Tourneurs Cat People gjordes 1942 och passar alltså in i filmens tidsram. Medan Bowie skrev sin låt till Paul Schraders remake från 1982. Och som jag uppfattat andra av Tarantinos hommager misstänker jag att mer än så inte behövs; man ska rycka till en smula vid Bowie i en film förlagd till 1940-talet, komma ihåg varifrån låten är hämtad, inse att den associerar tillbaka till 1942 och tycka att det var ju jävligt fiffigt. Plus, förstås, en viss textassociation: Bowies låt heter ju "Cat People/Putting Out Fire" och spelas mot slutet av filmen, när hjältinnan ska till att bränna upp nazistledarna och på så vis sätta stopp för nazismens världsbrand. Typ.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » ons 10 mar 2010, 03:54

john-henri skrev:När det gäller Bowielåten i Inglorious Basterds har jag inget riktigt vettigt att komma med. Men misstänker att det kanske helt enkelt är en av Tarantinos typiska grejer. Jacques Tourneurs Cat People gjordes 1942 och passar alltså in i filmens tidsram. Medan Bowie skrev sin låt till Paul Schraders remake från 1982. Och som jag uppfattat andra av Tarantinos hommager misstänker jag att mer än så inte behövs; man ska rycka till en smula vid Bowie i en film förlagd till 1940-talet, komma ihåg varifrån låten är hämtad, inse att den associerar tillbaka till 1942 och tycka att det var ju jävligt fiffigt. Plus, förstås, en viss textassociation: Bowies låt heter ju "Cat People/Putting Out Fire" och spelas mot slutet av filmen, när hjältinnan ska till att bränna upp nazistledarna och på så vis sätta stopp för nazismens världsbrand. Typ.


Ja men, för fan. Självklart. Briljant analys, faktiskt. Nu när jag ser den så är den så mycket Tarantino att jag faktiskt förbluffas över att jag inte förstod ens första steget själv. För så här gör Quentin nästan alltid, vilket kanske har märkts även i de exempel jag har anfört, både här och på Kinematografi: han är mycket kryptisk, liksom. För att inte säga till och med långsökt, ibland. Det här tror jag - nej, för fan, jag vet - stämmer fullt ut.

Och därmed kan jag också tillägga (genom att bygga på analysen) att det förmodligen, faktiskt, finns ytterligare dimensioner i Tarantinos tankegång. David Bowie är som bekant ett av populärkulturens största fenomen. Likt en serietidningshjälte var han under många år Ziggy Stardust, mannen från Mars. Sedan blev han The White Duke. Och så vidare. Han var något slags serietidningshjälte i verkliga livet, eller hur man ska uttrycka det. Dessutom är han, som väl allom bekant, förutom rockstjärna även filmskådespelare och har gjort ett antal filmer som jag misstänker att Quentin Tarantino säkert gillar, kanske inte minst The Man Who Fell to Earth. Och även där finns ju i så fall en anspelning på filmhistorien.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » ons 10 mar 2010, 09:12

Säkert sant alltihop om Bowie.

Och på ett sätt är ju sånt här småkul. Men på ett annat blir det, tycker i alla fall jag, lite tröttsamt. För Tarantino gör ju långa filmer, och spelar mycket musik i dem, och precis som Sheriffen och jag har sagt att filmerna är fulla av bildreferenser och dialogreferenser och namnreferenser till massor av gamla filmer (eller serietidningar, eller TV-program, eller romaner), så är säkerligen alla låtarna också referenser, inte enbart genom att vara hämtade ur gamla filmer utan också för att det i originalen finns textrader med associationer till Tarantinos film, eller för att det i filmen de är hämtade ur finns något som Tarantino tycker att man kan associera till, och så vidare.

I Inglorious Basterds spelas, i ordning (allt finns på nätet):

The Green Leaves of Summer – Nick Perito – Ur filmen The Alamo
The Verdict – Ennio Morricone – Ur filmen The Big Gundown
L’incontro Con La Figlia – Ennio Morricone – Ur filmen The Return of Ringo
White Lightning – Charles Bernstein – Ur filmen White Lightning
Il Mercenario (Reprisa) - Ennio Morricone – Ur filmen Il Mercenario
Slaughter - Billy Preston – Ur filmen Slaughter
Algiers, November 1954 – Ennio Morricone & Gillo Pontecorvo – Ur filmen The Battle of Algiers
The Surrender (La resa) – Ennio Morricone – Ur filmen The Big Gundown
One Silver Dollar (Un Dollaro Bucato) – Gianni Ferrio – Ur filmen Blood for a Silver Dollar
Bath Attack – Charles Bernstein – Ur filmen The Entity
Davon geht die Welt nicht unter – Zarah Leander – Ur filmen Die große Liebe
The Man With The Big Sombrero – June Havoc – Ur filmen Hi Diddle Diddle
Ich wollt ich wär ein Huhn – Lilian Harvey and Willy Fritsch – Ur filmen Glückskinder
Main Theme From Dark of the Sun – Jacques Loussier – Ur filmen Dark of the Sun
Cat People (Putting Out Fire) – David Bowie – Ur filmen Cat People
Mystic and Severe – Ennio Morricone – Ur filmen Death Rides a Horse
The Devil’s Rumble – Mike Curb and The Arrows – Ur filmen Devil’s Angels
Zulus – Elmer Bernstein – Ur filmen Zulu Dawn
Tiger Tank – Lalo Schifrin – Ur filmen Kelly’s Heroes
Un Amico – Ennio Morricone – Ur filmen Revolver
Eastern Condors – Sherman Chow Gam – Cheung – Ur filmen Eastern Condors
Rabbia e Tarantella – Ennio Morricone – Ur filmen Allonsanfàn

Och är man road kan man ju sen sätta sig ner och rota fram de här låtarnas originaltexter, om de hade några, och se om filmerna med särskild uppmärksamhet vid exakt vad som händer medan de spelas, och sen gå tillbaka till Inglorious Basterds och se om den med anteckningarna i högsta hugg... och antagligen finner man att en viss låt spelas medan nån som heter Snake blir skjuten, och förekommer i Tarantinos film när nån som heter Charmer försöker skjuta nån, eller nåt lika uppfinningsrikt.

Ta några i ordning. "The Green Leaves of Summer". Spelas i öppningssekvensen på fridsam fransk bondgård (hos Tarantino); idyllisk låt, men i Alamo spelas den under det där ögonblicket precis före mexikanernas anstormning, när massakern börjar, och i Tarantinos film följs lugnet på bondgården av att en judisk familj massakreras av tungt beväpnade tyskar som dyker upp ljudlöst.

"The Verdict". The Big Gundown är en spaghettiwestern av Sergio Sollima med Lee Van Cleef och Thomas Milian från 1966. Milian spelar en charmig, inställsam bedragare som misstänks vara mördare; Van Cleef jagar honom för att vinna politiska poäng. Hos Tarantino spelas den i samband med att vi introduceras för SS-officeren Hans Lada, som är oändligt charmerande, artig, belevad och sympatisk men visar sig vara en fullständigt känslolös bödel.

Så där kan man ju hålla på.

Men grejen är ju nånstans att allt det här faktiskt känns uteslutande som utanverk. Jag kan inte se att den här sortens referenser tillför något – djup, mångtydighet, idéunderbyggnad, vad man vill – till den berättelse Tarantino erbjuder. De tillför, för särskilt insatta, en viss "Tihi, fan va kul att jag kände igen den prylen"-upplevelse, men varken prylen eller igenkännandet har egentligen med filmen som berättelse eller konstverk att göra. Det är lite som när författare som varit fans använder namn på andra fans på gestalterna i sina romaner. Visst är det kul att känna igen dem för oss andra fans. Men i normalfallet är just kul grej-faktorn det enda syftet med det. Romanerna vinner inget på att läsaren kommer på att seriemördaren i Boston eller asteroidprospektören råkar ha samma namn som en fanzineutgivare i Bromölla.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » ons 10 mar 2010, 09:20

Ställd inför ovanstående inlägg av John-Henri inser jag att det jag skrev några inlägg upp i tråden är betydligt mer befogat än vad jag trodde, och jag har ju trots allt sett Tarantinos alla filmer. Så här skrev jag, om ni ser efter:

"Fast ibland är det också tröttsamt; han kan ösa på med anspelningar, som om det i sig skulle göra filmen bättre. Det gör det ju i själva verket inte."

Därför att någonstans här inser man att karlen är på något sätt galen. Jag menar, jag känner igen mängder av anspelningar han gör både på filmhistorien och för den delen ibland rockhistorien även om jag inte kopplade Bowie (jag är sämre på serietidningarna, för jag läser inte serier längre - har inte gjort sedan i tonåren), men inte fan gör det filmerna bättre. Det gör dem småroliga för dem som förstår några eller de flesta eller - viss fasa - alla anspelningar, men som *film* blir de ju inte bättre eller sämre på grund av det här joxandet.

Jag vet inte. Karlen är makalöst detaljkunnig (jag har själv hört honom rabbla replik efter replik ur gamla filmer på förfrågan och till det beskriva scenerna replikerna var hämtade ifrån i detalj), men någonstans är det ju så jävla nördigt att man baxnar.

Någon gång vore det nog befriande att se honom göra en film helt rakt av, utan en tanke på återkopplingar till tidigare populärkultur av något slag. Faktiskt. Jag tror till och med att han skulle göra det väldigt bra, om han bara kom på tanken och faktiskt försökte.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » ons 10 mar 2010, 10:48

Precis.

För – kommer jag att tänka på – bland det värsta med sånt här är att det inte finns någon punkt när man med rimlighet kan hejda sig, om man väl har börjat. Hur långt ska man leta associationer? Ta den här skurken Hans Lada. Okej, han associeras med en italiensk spaghettiwestern från mitten av 60-talet eftersom han förställer sig. Men mer? Hans Lada? Tyskans "Lade" betyder låda eller kista, och såna kännetecknas ju av att man inte utanpå ser vad de innehåller. Är det en anspelning på hans falska yttre? Eller varför inte författaren Hans Fallada (1893-1947)? Dels var ju författarnamnet en pseudonym, också en association till att man utåt döljer sin faktiska persona, dels hette hans mest kända bok Kleiner Mann, was nun? ("Lilla man, vad kommer nu att ske?") – en glasklar association till den existentiella osäkerhet som vidlåder livet under nazismen, förstås. För att inte tala om den senare romanen Wolf unter Wölfen ("Varg bland vargar", är inte det en direkt anspelning på SS-officeren Ladas hela beteende? Lägg till det att Falladas sista bok blev Jeder stirbt für sich allein ("Var och en dör ensam"), som dessutom handlar om hur nazisterna spårar upp och dödar ett aninazistiskt par, så är associationen absolut bombsäker.

Men å andra sidan var ju "Lada" också det mest kända av de sovjetiska bilmärkena. Och nota bene att Lada också här länge var ett slags täcknamn – i Sovjet hette samma modeller Zhiguli, det var när de exporterades som de döptes om till Lada. Är alltså inte Lada något som är på ett sätt hemmavid, på ett annat i främmande land? Återigen en självklar association.

Som sagt finns det inget slut. Men finns det någon poäng?

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » tor 11 mar 2010, 01:31

Om Quentin Tarantino nöjde sig med de autentiskt roliga anspelningarna på film och tv-serier, som den där Batman-dansen i Pulp Fiction, vore det här poängfullt på något sätt. Det kan till och med lägga en dimension till rollgestalten i filmen. Det är möjligen inte helt ointressant att John Travoltas yrkesmördare förmodligen gillar den där Batman-tv-serien, om man nu vill tolka hans imitation av dansen som ett tecken på det.

Men inte oväntat - och det borde man kanske ha tänkt på - visar det sig att det finns en kultfandom som ägnar sig åt att analysera myriadpusslen av referenser i Tarantinos filmer. Ibland gör de hemsidor:

http://www.tarantino.info/wiki/index.ph ... nces_Guide

Här plockas Kill Bill isär i sina referensbeståndsdelar. Och det är ju sinnessjukt hur många filmreferenser, inklusive till Tarantinos egna filmer, det finns bara i den filmen. Jag måste medge att jag långt ifrån hade upptäckt alla.

Och inte tänker jag sätta mig närmare in i saken, för filmen förblir en usel film. Det här myriadpusslet gör den inte spåret bättre, men möjligen obegripligare (och därför strängt taget sämre) - i alla fall om Quentin Tarantino förutom att han tycker det här är hemskt skojigt så att säga lägger in betydelsebärande element i referenserna. För då missar 99.9% eller fler av hans tittare vad filmen egentligen, på det mer sofistikerade/långsökta/nördiga planet, handlar om.

Milda makter.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Nästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron