Dags att göra avbön

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Dags att göra avbön

Inläggav Sheriffen » mån 21 jun 2010, 01:10

Dags att göra avbön.

Jag har i alla år hävdat - och historiskt stämmer det utan tvivel - att heavy metal kommer från England och Skottland, och att det är där äkta heavy metal görs. Ibland även i Tyskland, men det kom senare. USA har försökt under hela heavy metal-historien, men banden har inte åstadkommit annat än west coast radio play, eftersom det under merparten av de senaste fyra decennierna varit nödvändigt för amerikanska band som vill slå igenom att bli spelade i radiokanalerna på USA's västkust. Så banden mjukade upp metallen, ibland hela vägen ned till trallvänlig bomull. Och de banden är många: Bon Jovi, Guns N' Roses, Kiss, you name them.

De enda från USA som var och är metalläkta, och två av genrens största stilbildare, heter Ronnie James Dio (som dock sjöng med engelska musiker som Ritchie Blackmore och Black Sabbath!) och, självklart, den ojämförlige Alice Cooper.

Men nu backar jag. Det finns ett band som blytungt och, inte oväsentligt, mycket nyanserat och melodiöst uppfyller kravet. De tillhör metalligan så att väggarna rämnar.

Aerosmith.

No compromise.

I april blev jag föreslagen att följa med på Aerosmiths konsert den 20 juni här i Athen. Jag köpte biljett. Och började lyssna in mig på bandet. Och blev helt förbluffad - de inte bara kör äkta heavy metal, de är nyanserade, melodiösa, inkorporerar musikstilar som blues (all äkta heavy metal bygger på tung blues), country & western, latino, med mera - men är blytunga.

Och har en gudabenådad sångare i Steven Tyler, en man som kategoriskt inte låter som någon annan. Helt unik. Med enasteående förmåga att både sjunga rock, blues och metal, att rappa och köra scat singing. Och att skrika. Hans utdragna falsettvrål, med en stark edge av skrovlig heshet, ligger i samma liga som Dan McCaffertys. Men han gör dem på sitt helt egna sätt. Och större beröm än så är omöjligt att ge. Det betyder totalklass.

Och Aerosmith är enastående musikaliska, nyanserade, melodiösa och, lite oväntat, humoristiska!

Och de är som sagt blytunga. Precis som Uriah Heep. Och Deep Purple. Och Black Sabbath. Och Nazareth. Och Led Zeppelin.

De fem band från England och Skottland som gemensamt skapade heavy metal-genren i början av sjuttiotalet.

Aerosmith står upp till knäna i heavy metals rötter och visar sig rent historiskt ha bidragit med inte så få av genrens innovationer, något jag upptäckt när jag nu lyssnat in mig på dem. Och hört dem live.

Det finns något slags skäl till att deras låt "Toys in the Attic" har valts in i Rock 'n' Roll Hall of Fame som en av endast 500 låtar som anses ha format hela rockmusikens idiom, blivit helt stilbildande.

Och efter min inlyssning såg jag dem i kväll live. Här i Athen.

Upplevelsen var omtumlande. Om jag höftar har jag sett kanske 300 konserter med stora rockband i mitt liv. Jag tvekar inte att säga att det här var en av de 10 bästa.

Energin, maaanglet, musikaliteten, låtar som övergick i fantastiska ljudbilder med totalimprovisation (på samma nivå som skickliga jazzmusikers) från hela bandet, är snudd på oöverträffade i min konserterfarenhet.

Några andra har presterat lika bra rockkonserter.

Men min själ inte många.

Och Steven Tyler är utan några som helst tvivel en av de bästa frontmännen i rockhistorien. Och då inte endast på grund av sin unika röst och sångstil. Karisman är enorm.

Och Joe Perry är en i det närmaste kriminellt underskattad gitarrist. Varför är placeras han inte per automatik bland de allra största? Vi snackar Page och Blackmore här. I alla fall snudd på.

Och musiken! Musiken!

Så enastående glädjande, i hela hjärtat - jag är alldeles upprymd! - att få höra så melodiös, nyanserad, innovativ och ändå blytung rock!

Ytterst få band klarar av något liknande.

Och Aerosmith är ett av de fantasifullaste.

Och skickligaste.

Och mest karismatiska.

Jag är helt tagen.

Heavy metal rules!

Aerosmith rules!

Rock on!

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Re: Dags att göra avbön

Inläggav Sheriffen » mån 21 jun 2010, 03:00

Några ögonblicksbilder från evenemanget jag var på i stället för Condense (där jag gärna hade varit, hälsa de tre unga, snygga brudarna från mig, rock'n'roll!):

* Mitt i en blytung låt som ni ändå inte har hört, men i alla fall, dyker Steven Tyler upp med maraccas - och börjar köra latinorytmer! Och, här kommer det häpnadsväckande: det passade perfekt. Hur många heavy metal-band fixar det?

* När Joe Perry gjorde sitt solo, använde han inte bara elgitarren. Han använde också en theremin. Alltså, hur extremt cool och framförallt musikaliskt är inte det när musikern som gör det faktiskt klarar det med inte bara elegans, utan extrem skicklighet och musikalitet?

* Trumsolon är förutsägbart gäsptråkiga, till och med när de allra största trummisarna, som Ian Paice, gör dem. Undantag: Joey Kramer. Vilket främst berodde på själva utspelet, inte trumspelet. Det senare var ungefär som det brukar. Men bara till en början. Tills sångaren Steven Tyler la sig i och hjälpte till, med egna stockar. Hur många av er har någonsin sett sångaren köra solot tillsammans med trummisen? Någonsin? Och hört hur jävla läckert det kan bli? Men räckte det? Nope. Därefter körde Joey Kramer ensam, med bara händerna! Bultande som en ovanligt stark björn med sina ramar! Men det var ju ett vanligt, elförstärkt heavy metal-trumset, inte congas. Jag överlåter åt er fantasi att föreställa sig hur det lät. Ni kan inte föreställa er det. Obetalbart.

* Mitt i en låt, flera gånger, svävade hela bandet ut i massiva, långa ljudbilder med improvisationer från samtliga medlemmar, inklusive den scatsjungande Steven Tyler. Jag har aldrig någonsin sett något liknande på en rockkonsert. På jazzkonserter, ja. Men inte rockkonserter. Jag har sett improvisationer, av åtskilliga band, men inte av det här slaget. Inte med inkorporerande av mängder av musikstilar, som de *håller ihop* i en enhetlig ljudbild. What to do? Bara att ge upp. Det här är så jävla bra att man rullar runt i spagat! I hundrafemtio knyck!

* Steven Tylers utspel. Han arbetar enormt med kameran, som en skådespelare, eftersom han vet att han främst syns på de enorma videoskärmarna på en sådan här jättelik arrena (Olympiacos stadion i Néo Fáliro). (En gång under konserten frågade han till och med i micken: "Where is my cameraman?", när denne för stunden befann sig lite vid sidan av.) Mitt under en låt med sorgsen kärlekstext bara stannar Steven Tyler, slutar sjunga - och blickar med enormt sug i blicken rakt ut i kameran, rakt ut till oss i publiken. Helt tyst. Låt mig säga så här, det var inte bara tjejerna som jublade hänfört!

* Energin! Jag har sällan sett ett band med så *enormt utspel*! Vänta nu, Aerosmith började i det begynnande sjuttiotalet... så de måste vara ungefär och kanske lite drygt... tja, sextio år gamla. Vad jag såg på scen i går kväll var ett gäng ovanligt vitala tjugoåringar. No compromise. Det är vad rock 'n' roll gör med en. Tro mig. Jag vet. Av personlig erfarenhet, dock som livsstil, inte som rockstjärna själv.

* Låtarna låter som på albumen? Inte en chans. Visst hörs det tydligt vilka låtar det är, men att stå och planka studioinspelningen är inte Aerosmiths grej. Precis som alla riktigt begåvade musiker kör de en ny version av varje låt varenda kväll. För de kör *live*. Inte studiokopierat. Här får man tacka bland andra heavy metal-genrens största band någonsin, som satte skolan med Uriah Heep Live 1973.

* Med andra ord och rakt igenom: enastående musik. Helt enastående. Jag är som tidigare nämnts helt tagen. Flabbergasted är inte ordet, för jag vet inte ord att uttrycka detta. Det går bara att lyssna. På musiken. Live med Aerosmith. Att missa en konsert med dem om ni har chansen att gå är *rent kriminellt*! Jag kommer att stämma er. Varenda en.

* När Steven Tyler kom ut före extranumren hade han tagit av sig skjortan och hade bara en kavaj över sin bara överkropp. Och blottade hela bröstkorgen. Och frågade oss vad vi trodde att den här perfekta kroppen (och det är den!) berodde på. Hans svar: "Det grekiska solskenet, naturligtvis, vad annars?!" Och mycket riktigt, Aerosmith avslutar världsturnén i Grekland. Före en välförtjänt semester i ett av världens absolut bästa länder!

Rock 'n' roll, to say the least!

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Re: Dags att göra avbön

Inläggav Henke » mån 28 jun 2010, 18:26

Aerosmith



Jag var aldrig där, men på året SRF, där bland annat Aerosmith var en av huvudbanden tillsammans med Guns n Roses, där Axl Rose, först var sextio minuter för sen och blev utbuad av sina egna fans!!

Sedan gjorde Aerosmith och Steve Tyler ett gig man kommer att leva på väligt länge!! (Säker källa) av en som var på plats. Förutan då Sheriffen som HAR SETT AEROSMITH LIVE!!!

Men nog om det, för ca en vecka sedan såg jag the big four - dvs Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax - på bio (minus poäng) men spelning var i Bulgarien, Sofia, och det skulle sändas direkt från plats (vilket det inte gjorde) men i alla fall. Heaven & Hell var en av bandet som skulle varit där (R.I.P Dio) men de hade en hyllning till honom och då FÖRSTOD man hur stor han var. Anthrax spelade t.o.m Heaven & Hell (låten) och sedan berättade Ian (Anthrax) Mustaine (Megadeth) och Ulrich (Metallica) om deras första möte med Dio - tre stora rockstjärnor blir som "små barn" när dom berättar om deras möte med Dio!!!

The Big Four - inom thrash metal. På samma scen! (Fast Kerry (Slayer) King) vilket jag fick reda på senare (via en blogg) att han vägrade stå på samma scen - typ the big four - the big one!! Alltså i slutet av giget, kom alla ut, "alla" the big four utan då King...
Henrick Pålsson

Det som är nyttigt för andra är inte nyttigt för mig och det som är nyttigt för mig är inte nyttigt för andra..

Jag ska skänka min kropp till Science Fiction (Lemmy Motörhead)
Henke
Fan
 
Inlägg: 227
Blev medlem: ons 08 nov 2006, 21:34
Ort: Göteborg

Re: Dags att göra avbön

Inläggav Svensson » sön 04 jul 2010, 08:08

Aerosmith på min ära...!

De är USA:s mesta rockband. Är det band som hållit på längst. I världen bara slagna av Stones (och kanske Hawkwind men det är iofs tveksamt, Hawkwind är mer ett lösligt projekt än Stones).

För övrigt sägs det att Aerosmith hade svårt att slå i Europa (och Sverige) på grund av just Stones. Tyler & C:o slog inte igenom över här förrän slutet av 80-början av 90-talet, dessförinnan sågs de som Stoneskloner eller något. Tyler för lik Jagger, "aputseendet"...?

Vem minns inte Walk this way med Run DMC, Jeannie's got a gun, Sweet emotion... Aerosmith, we salute you!
Svensson
Trufan
 
Inlägg: 545
Blev medlem: tis 27 nov 2007, 15:40

Re: Dags att göra avbön

Inläggav Sheriffen » mån 05 jul 2010, 16:07

Svensson skrev:Aerosmith på min ära...!

De är USA:s mesta rockband. Är det band som hållit på längst. I världen bara slagna av Stones (och kanske Hawkwind men det är iofs tveksamt, Hawkwind är mer ett lösligt projekt än Stones).

För övrigt sägs det att Aerosmith hade svårt att slå i Europa (och Sverige) på grund av just Stones. Tyler & C:o slog inte igenom över här förrän slutet av 80-början av 90-talet, dessförinnan sågs de som Stoneskloner eller något. Tyler för lik Jagger, "aputseendet"...?

Vem minns inte Walk this way med Run DMC, Jeannie's got a gun, Sweet emotion... Aerosmith, we salute you!


Um.

Några band förutom Rolling Stones som hållit på längre än Aerosmith och fortfarande finns:

Black Sabbath, Uriah Heep, Deep Purple, Nazareth, och ett gäng till.

Det därhän hade jag aldrig hört det där med Rolling Stones kontra Aerosmith, för banden är ju inte särskilt lika annat än just genom att båda sångarna har gigantiska munnar! Så breda att de kan svälja mikrofonen så att säga på längden, eller hur man ska uttrycka det, om de vill! :-)

Fast, alltså - Aerosmith är faktiskt ett heavy metal-band och det är inte Rolling Stones. Hm.

Walk This Way med Run DMC är en cover, kanske ska tilläggas. I original gjorde Aerosmith den på superklassiska albumet Toys in the Attic (utan vidare omsvep deras mest legendomsusade platta).

Andra låtar jag tycker måste nämnas, för att ta bara några stycken, är Round and Round, Rag Doll, Toys in the Attic, Jailbait, Beyond Beautiful, St. John, Hangman Jury, The Movie, Rock in a Hard Place, Angel, Uncle Salty, Girl Keeps Coming Apart, Big Ten Inch Record, fler...

Och jag har alltså ännu inte lyssnat in mig på mer än en handfull Aerosmith-album. Jag är övertygad om att fler favoritlåtar tillkommer med tiden.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm


Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron