Filosofiska inspelningsapparater

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Filosofiska inspelningsapparater

Inläggav Sheriffen » ons 07 dec 2011, 16:35

Under vad som för det mesta varit tämligen tradiga diskussioner kring diverse filosofiska spörsmål på listor och detta forum, har jag lanserat begreppet filosofisk inspelningsapparat. Med filosofisk inspelningsapparat menar jag en person som är mer eller mindre väl verserad i filosofi, men som ägnar filosofiska diskussioner åt att citera framstående eller i alla fall berömda filosofers ståndpunkter i stället för att framföra egna ståndpunkter grundade i eget tänkande (vilket alla de filosofer som den filosofiska inspelningsapparaten citerar gjort, vilket förtjänar att påpekas - de citerade filosoferna skulle alla med visst förakt åse den filosofiska inspelningsapparaten, som bara citerar auktoriteter och kommer med invändningar enbart genom att hävda at "X säger att" eller "Q hävdar att"). Själva poängen med filosofi är att inlärning utantill är en antites till verksamheten; "filosofi" är egentligen ett *verb* (om än inte i grammatisk mening). Filosofi går ut på att *tänka själv* och det absolut vederstyggligaste, det filosofin mest fientliga, är auktoriteter och auktoritetstro och att ständigt framföra andras i stället för egna ståndpunkter.

Nu ska jag dock själv citera en framstående filosof (eller, mer allmänt, tänkare, för han var inte enbart filosof, han var tänkare i vidare bemärkelse), nämligen Michel de Montaigne. Detta kan vid ett första påseende se ut som en självmotsägelse, men är det verkligen det? Den som förmår tänka själv i stället för att enbart citera korvstoppade filosofiska ståndpunkter från andra kommer efter att ha läst detta citat att inse varför det inte är en självmotsägelse att i just detta fall citera en framstående filosof/tänkare och göra det utan egen, efterföljande kommentar - Essayer, volym 1, kapitel 26, Om barnuppfostran:

"Läraren måste låta eleven sålla allt och får aldrig stoppa in något i hans skalle enbart i kraft av sin myndighet och elevens starka tilltro; Aristoteles principer bör inte bli hans - lika lite som stoikernas och epikuréernas. I stället bör man göra honom bekant med en mångfald av olika idéer, sedan får han själv välja om han kan, annars får han fortsätta tvivla. Bara dårar är säkra och trovissa.

'Att tvivla är mig lika kärt som veta.' /Dante Alighieri/

Ty om han omfattar Xenofons och Platons åsikter med sitt eget tänkande så är det inte längre deras åsikter utan hans. Den som följer en annan följer ingenting. Han finner ingenting och söker faktiskt ingenting. 'Vi lyder inte under någon kung; må var och en styra sig själv.' /Seneca/ Må han åtminstone veta det han vet. Han måste insupa deras tänkesätt, inte lära sig deras föreskrifter. Och om han har lust får han gärna helt fräckt glömma bort varifrån han har fått dem, men han måste kunna tillägna sig dem. Sanning och förnuft är allas egendom och tillhör inte mera den som uttryckt dem först än den som uttryckt dem senare. Det är inte mera Platons egendom än min, eftersom han och jag uppfattar och ser saker och ting på samma sätt. Bina plundrar blommorna både här och där, men sedan gör de honung av dem, och honungen är helt och hållet deras; då är det inte längre timjan eller mejram. På samma sätt ska eleven omvandla det han har lånat av andra, blanda det och göra något av det som är helt hans eget verk, nämligen det egna omdömet. Hans uppfostran, hans arbete och studier syftar uteslutande till att utbilda detta omdöme."

Ett avrundande utrop i denna sektion av den mycket långa essayen följer några stycken senare:

"Det rena bokvetandet är en bedrövlig sorts vetande!"

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron