Sapfo - Dikter och fragment

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Sapfo - Dikter och fragment

Inläggav Sheriffen » sön 21 apr 2013, 22:35

Sapfo var kvinna, hon var lesbisk och hon levde för ungefär 2 600 år sedan. Det är tre omständigheter som alla legat henne i fatet sedan dess.

Under Sapfos livstid och några hundra år framåt var det inga problem med att hon var lesbisk. Platon kallade henne för den tionde musan (vilket påminner om hur Bach brukar kallas den femte evangelisten, med tillägget att Platons beröm var ännu större, eftersom musorna var gudinnor) och i hans dialog Gästabudet framgår att man då han levde inte hade några moraliska åsikter om hetero-, bi- eller homosexualitet. Hur någon råkade vara lagd var en slump och saknade betydelse.

Den inställningen gick snabbt över. Redan romerska diktare som Horatius och Ovidius försökte tvätta Sapfo "ren" från hennes lesbiska läggning genom att i storartade poem låta henne förkasta sitt skamliga förflutnas älskarinnor när hon träffade en riktig karl, Phaon, och i stället blev förälskad i honom. Att Sapfo var kvinna och dessutom lesbisk kom genom årtusendena att prägla nästan hela intresset kring henne, eftersom kvinnlig sexualitet över huvud taget varit något hotfullt genom stora delar av historien. Något slags höjdpunkt nåddes antagligen i slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet, när diktare som Baudelaire och Louÿs vältrade sig i vad de ansåg var dekadent sexualitet tillsammans med Sapfo och en historiker som Wilamowitz blev så chockerad av sexcesserna att han i stället skrev en förljugen bok om den närmast nunnelika Sapfo, vars poem i själva verket handlade om de kyska flickorna i den Afroditekult han påstod att hon ledde och i vilken hon enligt honom undervisade i god moral och litteratur.

Kanske kan vi i vår tid börja koncentrera oss på Sapfo som poet i stället för som lesbisk kvinna, eftersom hennes sexuella läggning nu liksom i antikens Grekland förhoppningsvis saknar betydelse. Fast med undantag av ett fullständigt poem är det enda som finns kvar av hennes diktning fragment - ibland flera strofer, ibland bara rader och ibland bara enstaka ord, citerade i andra antika författares verk eller återfunna på söndertrasade papyrusbitar. Man måste gissa sig till mycket, men när man läser Sapfo är det i alla fall en sak man inte behöver gissa sig till - hennes förmåga att i lyrisk poesi ge flammande uttryck för passionerat känsloliv och häftiga förälskelser i de kvinnor hon skriver om, för begär och åtrå och djup förtvivlan och klarsynta och ibland upproriska ståndpunkter i ett mycket patriarkaliskt och mycket krigiskt samhälle, där den största tänkbara äran är slagfältets och där kvinnorna allt mer tvingas träda i bakgrunden. Mot detta sistnämnda står Sapfo som en ensam röst bland antikens numera stumma kvinnor, en röst som hävdar helt andra värden och som i den då alldeles nya, litterärt revolutionära, lyriska poesin (som uppstått vid sidan av den episka, som företräds av framför allt Homeros) utforskar kärlek och förtvivlan, sinnesnjutning och begär, skönhet och erotik, naturen och religion och visdom.

Men Sapfo skrev som sagt i den lyriska poesins barndom, för 2 600 år sedan. För en modern läsare kan en del av det hon skrev därför se banalt ut. Vem har inte, till exempel, i kärlekspoesi eller till och med i billiga Allersnoveller läst om månens silverfärgade sken och känns inte det som en pinsamt banal klyscha? Men när Sapfo jämförde månen med silver berömdes hon av antikens litterära kommentatorer, som framhöll att hon var först om att göra det.

Och så är det med fler av de fragment som finns kvar efter Sapfo. För oss mycket sentida läsare kan de verka vara klyschor. Men när hon skrev utgjorde de ett helt nytt språkbruk inom en helt ny sorts poesi. De var omtumlande sensuella, de var något tidigare aldrig skådat. Nytt var också att kvinnor stod i centrum för hennes diktning, till och med när hon skrev poem avsedda att sjungas eller deklameras på bröllop - bruden stod i centrum, inte brudgummen. (Poesi på Sapfos tid framfördes som sång eller deklamerades till ackompanjemang av lyra - i kultsammanhang, vid högtidliga tillfällen som bröllop, och inför små skaror av åhörare i form av nära vänner).

Den här volymen innehåller 120 fragment och påstås i baksidestexten innehålla allt som finns bevarat av Sapfo, men i översättarinnan Josephine Balmers utmärkta förord framgår att det finns 200 fragment. Baksidestexten motsäger förordet även på andra sätt. Och förordet gör förresten elegant upp med de väldiga lager av fördomar och förvrängningar som drabbat Sapfo under historiens gång, även om Josephine Balmer i någon mån slår över åt andra hållet och även hon utifrån sin dagordning kanske ibland övertolkar Sapfos poetiska fragment. Men med tanke på allt historiskt skräp hon rensar bort är hon förlåten, för nu framträder i och med denna tunna volym den skaldande Sapfo från ön Lesbos i en värld fjärran vår i tid och våra omständigheter, en kvinna som kommit att få ett sådant oöverskådligt inflytande över poesin att flera av hennes poetiska vändningar i dag återfinns i snart sagt varenda diktande tonårings dagbok. Samtidigt som, förstås, mycket av det övriga hon skrev i vissa fall är svårbegripligt därför att det är så fragmentariskt, medan annat är eteriskt vackert och insiktsfullt och trots det aldrig har förvandlats till klyschor, kanske för att det även är så mångbottnat.

En liten not: jag vänder mig emot Balmers nyttjande av begreppet "hell" i ett av de översatta fragmenten, eftersom något helvete inte fanns i Sapfos värld. Det kom med kristendomen. I övrigt tror jag översättningen är förträfflig.

Låt mig i Balmers översättning citera något som jag tycker fyndigt Sapfo har att säga om religion och gudar:

"Death must be an evil - and the gods agree;
for why else would they live forever?"

Låt mig även citera bara ett par rader ur ett av de längsta fragmenten, som består av flera strofer. De kommer ur en kärleksdikt till Atthis, som försvunnit till staden Sardis:

"although she is in Sardis,
her thoughts often stray here, to us ...

/.../

But now she surpasses all the women
of Lydia, like the moon,
rose-fingered, after the sun has set,

shining brighter than all the stars..."

Och låt mig kombinera det med ett av Sapfos allra mest berömda fragment:

"The moon has set
and the stars have faded,
midnight has gone,
long hours pass by, pass by;
I sleep alone"

Sappho: Poems & Fragments, translated by Josephine Balmer, Bloodaxe Books, 1999

På svenska:
Sapfo: Dikter & fragment, i översättning av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson, FIB:s lyrikklubb, 1999
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron