Utz

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Utz

Inläggav Sheriffen » ons 30 jul 2014, 22:08

Bruce Chatwin är främst känd som innovativ förnyare av reseskildringen och då framförallt i kraft av sin debutbok, In Patagonia. Den har jag läst och den är en omtumlande upplevelse.

Hans kortroman Utz (på svenska utgiven som Kaspar Utz) lider däremot av tre problem av mycket olika slag.

Det första, och utan tvivel allvarligaste, problemet visar det sig dock att Chatwin är medveten om själv och ställt till med avsiktligt, men det får man veta så långt in i boken att man på vägen dit hunnit irritera sig på det så länge att det förstör en stor del av läsupplevelsen. Han låter nämligen sin jagberättare, som själv är en av romangestalterna, vara den allvetande berättare en författare för det mesta är. Och det blir bisarrt - hur kan en av romangestalterna veta när huvudpersonen Kaspar Utz' pupiller vidgas då denne får syn på något när han är ute på resa, hur kan han veta vad människor som Utz träffar tänker och hur kan han känna till Utz' liv i detalj efter att ha ätit lunch och middag med honom och umgåtts med honom under eftermiddagen däremellan, men i övrigt aldrig ha träffat honom? I synnerhet som han själv medger att han inte ens minns om Utz hade mustasch eller inte? Det lustiga är alltså att Chatwin själv visar sig vara medveten om det här problemet och just i anslutning till mustaschen, som återkommer vid några tillfällen i berättelsen, antingen Kaspar Utz nu hade en eller inte (jag avslöjar inte vilket), löser problemet. Men det är ändå ett problem, för det framgår inte förrän nära romanens slut att Chatwin är medveten om det och därför löser det där, och innan man kommit dit har det som sagt hunnit irritera åtskilligt. Chatwin framstår under resans gång som inkompetent och klumpig.

Fast det gör han tyvärr ändå. För det andra stora problemet är att Chatwin uppenbarligen inte kan kasta av sig manteln som reseskildrare och journalist. Hans stilistik är inte anmärkningsvärd - han skriver en enkel, ganska färglös journalistprosa. Det skulle ha kunnat fungera, om han inte varit fullkomligt besatt av att göra långa listor. Den här tunna romanen är så proppfull av listor att man får intryck av att Chatwin av någon anledning helt enkelt velat demonstrera hur mycket han visste om det han listar. Till exempel ville han tydligen klargöra att han sett hela Prag (där intrigen - i den mån sådan finns - utspelar sig) och jag undrar om det finns en enda byggnad i staden han inte räknar upp. Kanske någon. Jag har varit i Prag - två gånger - och det är en vidunderligt vacker stad, så jag kan i och för sig förstå hans förtjusning. Jag har dock svårare att förstå hur han trodde att den förtjusningen genom oändliga uppräkningar av hus skulle kunna delas av människor som inte varit där, i synnerhet som romanen Utz utkom under en tid innan Internet fanns i varje hem och man alltså inte kunde googla rätt på bilder på alla de storslagna byggnaderna (vilket jag roade mig med att göra under läsningens gång, så länge jag orkade - till slut blev det helt enkelt för mycket). Men det är inte bara byggnader i Prag han räknar upp.

Chatwin räknar också upp porslin, i synnerhet från märket Meissen. I det oändliga. Tallrikar, terriner, statyetter, vaser... precis hur mycket porslin som helst. Jag tittade på några av porslinspjäserna via nätet, men det blev verkligen enahanda till slut, i synnerhet som Meissenporslin visar sig vara något av det smaklösaste och kitchigaste jag någonsin sett i den vägen.

Fast skulle man nu tröttna på de långa listorna över porslin, kan man alltid googla blommor i stället. Bara på bokens sista sida räknas nio stycken upp, förutom andra växter som vete och pinjer. Här är Chatwin helt enkelt en usel, skönlitterär författare, för långa listor på växter när man beskriver ett landskap förmedlar ingen bild alls till den väldiga majoriteten läsare. Det här är ett fall där "less is more" verkligen är sant: det är mycket bättre att bara skriva "ängen var översållad av blommor" eller nämna "ängsblomstrens färgprakt" och låta läsarens fantasi göra resten. En lång lista över blommornas namn hör hemma i en botanikbok, inte i en roman.

Det tredje problemet stör möjligen bara en renlärig anglofil och man undkommer det automatiskt om man läser den svenska översättningen. Jag har svårt att begripa varför engelsmannen Bruce Chatwin så hängivet blandar brittisk och amerikansk engelska, men mig stör det. Han säger korrekt dustbin (brittisk engelska), men inkorrekt garbage (amerikansk engelska). Han säger korrekt flat (ibland, inte alltid), men apartment building i stället för block of flats. Han säger sidewalk i stället för pavement, men stavar ordet centre på korrekt brittisk engelska. Och så vidare. Exemplen kan mångfaldigas. Man kan skriva böcker på brittisk engelska och man kan skriva böcker på amerikansk engelska, men att helt omotiverat tillverka en sådan här röra känns lite grann som att skriva en bok på en blandning av svenska och norska utan att det finns något skäl till att göra det.

Till det kommer ett annat besynnerligt, språkligt problem: Chatwin använder, då och då och kanske något för ofta, ord han förbluffande nog inte förefaller veta riktigt vad de betyder. Nu är jag i och för sig översättare till yrket och hajade möjligen just därför till gång på gång, men för säkerhets skull slog jag upp orden och inte i någon angiven betydelse på engelska passade de in i Chatwins sammanhang.

Men hur är då Utz som roman, i övrigt?

Den är mycket märklig och den är strängt taget inte alltigenom en roman. Dess allra bästa kapitel är utan tvivel det första, som med förödande effektiv, lågmäld humor beskriver huvudpersonen Kaspar Utz tragikomiska begravning. Det är stilistiskt skickligt gjort och mycket underhållande och utlovar något helt annat än vad som sedan följer, för därefter tappas tråden fullständigt bort och ibland faller Chatwin ned i rena obegripligheter, som exempelvis ett helt kapitel som fullständigt omotiverat utgörs av en ren faktaartikel om porslinstillverkaren Böttiger (som har funnits i verkligheten men inte har ett spår med resten av boken att göra). Chatwin förmår inte berätta en skönlitterär historia, även om han försöker, därför att han inte kan låta bli att tynga ned den med flera ton onödiga fakta ur verkliga livet (för det mesta i form av långa listor, som sagt) och för att han inte riktigt har någon historia att berätta. Denna korta roman skulle kunna kapas ned till en femtedel av sin längd och fortfarande berätta samma historia. Och det bättre än den gör nu.

Bruce Chatwin var en skicklig, suggestiv reseskildrare.

Han borde ha hållit sig till den genren.

Och jag är glad att jag råkade få se i listan över hans böcker i min upplaga av Utz att han skrivit en fortsättning på In Patagonia, som heter Patagonia Revisited.

Den boken känns lovande.

I Utz, däremot, kan man nöja sig med att läsa första kapitlet.

Bruce Chatwin: Utz
Vintage Classics, 2005
Ursprungligen publicerad 1988

Bruce Chatwin: Kaspar Utz
Översättning: Jan Wahlén
Brombergs, 1989


Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron