Sida 1 av 1

Maria von Platen

InläggPostat: lör 09 maj 2015, 14:37
av Sheriffen
Maria von Platen fick bara några översättningar av noveller av Anatole France publicerade i hela sitt liv, men hon har ändå kommit att påverka svensk litteratur på helt avgörande vis. Hon är inte minst den direkta förebilden för Gertrud i Hjalmar Söderbergs pjäs med samma namn och för Lydia i hans mest kända roman, Den allvarsamma leken. Fast Maria von Platens översättningar var den enda professionella framgång hon någonsin hade, trots att hon enligt samstämmiga uppgifter var en mycket begåvad pianist, sångerska, målare, konsthantverkare och fotograf, och trots att hon, vid nästan 40 års ålder, försökte bli skådespelerska. Skälet till Maria von Platens spektakulära brist på framgång var alldeles uppenbart en förfärande brist på självförtroende. Samtidigt som hon var en av sin tids utan tvivel självsäkraste, mest kompromisslöst frigjorda kvinnor, som vid dryga trettio års ålder frankt flyttade - flydde är ett bättre ord - från man och son i Kristianstad och utan att ha skilt sig skaffade sig en rad älskare i Stockholm, ibland samtidigt, och samtliga framstående kändisar inom kulturlivet, som författare och litteraturkritiker. Maria von Platens personlighet var fylld av motsägelser.

Och hon var ogripbar. Kanske redan under sin livstid, eftersom hon förutom att släppa dem hon valde inpå livet var expert på att hålla folk på avstånd, men alldeles avgjort för eftervärlden.

Kurt Mälarstedts biografi över Maria von Platen, Ett liv på egna villkor, är märklig, eftersom det finns så ytterligt få källor till föremålets liv. Källorna består av en bunt brev skrivna av henne själv och människor hon kände, av de skönlitterära gestalterna i Söderbergs verk till vilka hon stod förebild, och av hennes brorsons vaga hågkomster av sin faster, som han träffade några gånger när han var liten, på trettiotalet.

Och där stannar det.

Maria von Platen svävar som ett ogripbart väsen över sin egen biografi, för det är om människorna som omgav henne det i många fall finns väldiga mängder dokumentation, helt enkelt för att de var berömda författare som Hjalmar Söderberg och Gustaf Hellström och Henning von Melsted. Och psykologen och litteraturkritikern John Landquist, som uppenbarligen var hennes livs största kärlek. Såvitt känt, alltså.

Luckorna i Maria von Platens liv är för en sentida betraktare ofantliga och det är mycket tydligt i Kurt Mälarstedts biografi. Upprepningarna är flera, inte minst i form av brevcitat - det händer gång på gång att samma brevcitat används i olika sammanhang - och författarens spekulationer är så vidlyftiga att ett helt kapitel börjar med att ingenting är känt om denna kärleksaffär i Maria von Platens liv, men man kan ju spekulera. Och så gör Kurt Mälsarstedt det, hela kapitlet igenom. Därför att det finns ingenting annat att göra. Ingen vet något. Inga källor finns.

Det här är suggestivt fängslande. För de konkreta uppgifter som faktiskt finns om Maria von Platen är mycket vardagliga fragment. Vilka adresser hon bodde på. Ungefär vilka år hon tillbringade i Italien (man vet när hon åkte, inte när hon kom tillbaka), men ganska lite om vad hon gjorde där. Vilka maträtter hon tyckte om. En del böcker hon gillade. Lite om hennes livssyn, insprängd i enstaka, ofta poetiska stycken i brev som annars mest handlar om hushållsbestyr och pengabekymmer. Och enstaka andra sådana rena vardagligheter.

Jag har aldrig läst en liknande biografi, för det här är en biografi om en människa som i och med sitt umgänge i Stockholms bohemiska författar- och konstnärskretsar under början av förra seklet - där hon i mångas ögon var hypnotiskt fascinerande och tilldragande, oerhört karismatisk - kom att utöva ett stort inflytande på främst vårt litterära kulturarv, men om vilken häpnadsväckande lite är känt. Förutom att hon sina stora begåvningar till trots inte lyckades med det hon helst skulle velat göra av sitt liv - komponera och spela musik, måla, skådespela, utöva konsthantverk eller skriva (för i en enda rad i ett brev framgår att hon även skrev, men något mer om den saken vet ingen, i alla fall inte nu längre).

Men till stor del kom hon, ogripbar som ett väsen i natten, att leva sitt liv på egna villkor, i en tid då det för en kvinna var nästan omöjligt. Som ogripbar, som en ständigt undflyende centralgestalt i sin egen biografi, blir Maria von Platen för eftervärlden lika hypnotiskt fascinerande som hon enligt samstämmiga uppgifter var i verkliga livet.

Och hon fick som hon ville. För hon begärde att hennes brev skulle brännas (den uppmaningen lydde uppenbarligen inte alla), hon lät sig nästan aldrig fotograferas, och i hela sitt liv efter frigörelsen från man och son (att hon svek sin son plågade henne ohyggligt under resten av livet) levde hon ensam, under de sista decennierna även i självvald och närmast total isolering. Med andra ord, hon ville inte att vi skulle veta något om henne. Nu vet vi precis så mycket att hon blir oemotståndligt fängslande, inte minst på grund av allt det vi inte vet.

Och det är suggestivt.

Kurt Mälarstedt: Ett liv på egna villkor - om Maria von Platen
Wahlström & Widstrand, 2006

Tack till Marie-Louise, som överraskande och glädjande skänkte mig boken.

Bild