Sida 1 av 1

Jojo Moyes

InläggPostat: ons 03 jun 2015, 10:55
av Sheriffen
Efter en sida är jag fullständigt gripen, av både berättelsen och den elegant sparsmakade stilistiken, och Honeymoon in Paris är en kortroman av det slag som brukar kallas sträckläsare, men som jag inte har möjlighet att läsa i ett sträck och därför med spänd förväntan återvänder till gång på gång, bara för att bli allt mer hängiven berättelsen. Ok, det finns brister - till en början blir jag helt paff när andra kapitlet visar sig vara det första i en parallellhandling som utspelar sig nittio år tidigare, för det knäcker av flödet i den hypnotiskt intressanta relationsberättelse som Jojo Moyes inleder med, och även om parallellberättelsen genast griper den också, känns den ibland för melodramatisk och vid ett tillfälle blir det till och med, inne på en bar, pajkastning à la stumfilm från tjugotalet, i form av ett Chaplin-artat slagsmål. Men det spelar snart ingen roll, för även om berättelsen som utspelar sig 1912 är banalare än den som utspelas 2002, och även om sambandet mellan dem - en tavla - känns lite krystat, så är Jojo Moyes imponerande klarsynt i framförallt 2002-berättelsen. Hennes inträngande porträtt av en kvinna vars äktenskap håller på att rasa samman redan under den bara fem dagar långa smekmånaden i Paris är, i alla sina talande detaljer, så trovärdigt att jag känner igen mig gång på gång. Jag har aldrig varit gift, men jag - liksom väl nästan alla vuxna människor - vet hur tankar, känslor och reaktioner mellan två människor i ett förhållande ofta leder till missförstånd och hur man kan säga saker som man samtidigt av hela sitt väsen häpet undrar varför man står där och säger när man i själva verket inte alls vill, och hur enstaka, förflugna ord eller handlingar kan misstolkas och växa sig monsterstora, eller för den delen faktiskt visa sig vara monsterstora, men på ett annat sätt än man trodde. Och så vidare. I den snåriga labyrint som utgör en kärleksrelation mellan två människor är Jojo Moyes en kunnigt berättande, fängslande guide, i en berättelse som griper tag om läsaren som ett skruvstäd...

...och så upptäcker jag plötsligt, nästan kommen till slutet, att Honeymoon in Paris är en ännu kortare kortroman än jag trodde. Jag trodde att den var på 88 sidor, men det visar sig att den bara är på 75. Och nu börjar det bli besvärligt. För resten av sidorna består av ett utdrag ur en annan roman av Jojo Moyes, som är en författare jag aldrig har hört talas om och vars bok jag köpte på impuls, och den romanen kallas av förlaget för "...irresistible weepy..." och har fått en lysande recension av den glättiga modetidskriften Marie Claire.

Plötsligt inser jag vad det är frågan om. Vad jag läser, och har bara några sidor kvar av, är en massmarknadsromans. En kärleksbok av det slag som en gång i tiden kallades kioskbok och i Sverige utgavs av veckotidningen Allers. Vilket tyvärr märks på de stolpiga sluten på de båda parallellberättelserna. Eller färgas jag bara av att jag plötsligt fått veta vad för slags bok det är jag läser precis innan jag läser sluten på de båda berättelserna?

För jag står fast vid det omdöme som jag inleder med. Jojo Moyes är en mycket skicklig författare, som inträngande klarsynt och psykologiskt väldigt trovärdigt beskriver - främst i berättelsen som utspelas 2002 - en kvinna i ett förhållande som håller på att rasa samman runt henne. Känslorna, tankarna, reaktionerna, överdrifterna, missförstånden, de ångrade orden, misstolkningarna... alltsammans är fångat på pricken och den som någonsin befunnit sig i en kärleksrelation eller ännu hellre flera känner igen sig direkt, utan tvivel, och kan till och med få självinsikt i sina egna reaktioner, tankar och känslor i ett förhållande.

Men uppenbarligen i en kioskboksromans. Som jag uppfattade som enastående skönlitteratur.

Det envisas jag med att fortsätta göra, eftersom klassificering av ett konstnärligt verk i själva verket inte säger någonting om dess kvalitet. Några av de klassiska litterära verk jag recenserat här på forumet, av författare som Selma Lagerlöf, Franz Kafka och Thomas Mann, är beklämmande trams i jämförelse med Jojo Moyes kortroman Honeymoon in Paris. För Jojo Moyes är fullständigt överlägsen de författarna. Även om sluten på hennes berättelser är - förmodligen kontraktsnödvändigt - drypande.

Kör hårt,
Sheriffen