Sida 1 av 1

438 Dagar

InläggPostat: tis 15 sep 2015, 09:45
av Sheriffen
Boken 438 Dagar av de båda reportrarna Johan Persson och Martin Schibbye, som satt i etiopiskt fängelse i 14 månader, är överraskande, fängslande, tråkig, stilistiskt undermålig och väsentlig. Och de delvis självmotsägande egenskaperna är inte bokens enda problem. Den har fler, som dock inte beror på själva boken. Och det viktigaste av de problemen kommer jag till om en stund.

Martin Schibbye är journalist. Johan Persson är fotograf och lider av så svår dyslexi att han enligt uppgift inte ens kan stava till "saft". 438 Dagar är skriven av de båda växelvis, och de så att säga plockar upp tråden från varandra hela tiden och driver på så sätt historien framåt. Martin - Johan - Martin - Johan - Martin - Johan, och så vidare genom hela denna massiva tegelsten. För stilen i boken är det förödande. Det är uppenbart att Martin har skrivit Johans partier på muntlig diktamen och det är lika uppenbart att Martin är journalist och inte författare och 438 dagar lider därför av samma problem som Åsne Seierstads bok om Anders Behring Breivik - den känns som en ofantligt gigantisk, sensationslystet vinklad artikel i Hemmets Journal.

Fast det finns förstås fängslande och imponerande händelser att berätta om här. Att dessa båda unga män över huvud taget överlevde när de svårt skottskadade blev tillfångatagna av den etiopiska armén, förvägrades vård och i stället planlöst kördes runt i öknen i flera dygn och dessutom skenavrättades, är nästan obegripligt. Det går inte att låta bli att imponeras djupt av deras både mod och uthållighet, och envetna principfasthet.

Å andra sidan, under de på tok för många hundra sidor vi får tillbringa med dem i det etiopiska häktet och senare Kalityfängelset blir tillvaron för läsaren lika långtråkig som tillvaron för de båda fångarna i fängelset. I bästa veckotidningsstil vill de ha med absolut allt hemskt som sker - sjukdomar, slagsmål, dödsfall, toalettbesök, och så vidare - men problemet är att alltsammans bara är lösryckta fragment staplade på varandra. Ingenting får någonsin några konsekvenser, här finns ingen berättelse att förtälja. Men det är färgstarkt kväljande, så det måste förstås med, och inför denna ändlösa parad av obehagligheter blir läsaren till slut bara trött uttråkad. Och det är ingenting man inte har sett förr, förstås, även om det är mycket begripligt att det känns unikt för dem som faktiskt upplever det. Men ärligt talat, skildringar av hemska fängelsevistelser? Har vi inte alla läst dem och rätt många till och med? Den här delen av boken skulle ha varit mycket effektivare om den varit väldigt mycket kortare och kärnfullare. Och bättre skriven.

Och det lyser igenom att Johan Persson och Martin Schibbye är tämligen partiska. För det är ju till exempel inte så att de är inlåsta i celler - de sover i en stor sovsal med massa andra fångar, de får fritt promenera runt utomhus på hela fängelseområdet, de får laga sin egen mat med färska råvaror i ett stort kök, de får utan att någon blinkar beställa massor med böcker (även på svenska!) och grunda ett fängelsebibliotek, det finns på fängelseområdet små kyrkor för kristna ortodoxer och katoliker och protestanter och för muslimer, och så vidare. I själva verket förefaller Kalityfängelset vara trevligare än många andra fängelser på olika håll i världen, inklusive en del i västvärlden.

Det finns annat som får en att misstänka att de båda journalisternas redogörelse är ganska vinklad. Skildringarna från rättegången är så farsartade att det blir fullständigt osannolikt att det kan ha gått till så, eller enbart så - i synnerhet som den församlade världspressen och ambassadörer från en lång rad länder närvor, de senare för att visa sitt stöd för Schibbye och Persson. Seriöst, rättegången är som hämtad ur en B-filmskomedi från Hollywood, och därmed känns inte återgivningen av den trovärdig.

Och det leder oss in på det viktigaste av problemen inte med den här boken, utan med hela det företag som är dess upphov. Johan Persson och Martin Schibbye tog sig in i Ogadenprovinsen i Etiopien för att avslöja hur det förhåller sig med företaget Lundin Oils oljeutvinning där och det fördrivande och mördande av ursprungsbefolkningen som enligt vad som påstås blivit en följd av oljeborrningarna, eftersom ursprungsbefolkningen är i vägen för oljebolagen. Journalisterna skaffade inte visum, eftersom de om de anlänt officiellt inte skulle ha släppts in i Ogadenprovinsen. I stället tog de sig över gränsen från Somalia med hjälp av frihetskämparna i ONLF-gerillan, som bedriver det lågoktaniga men ständigt pågående inbördeskriget mot den etiopiska regeringen - till försvar för Ogadenprovinsens ursprungsbefolkning.

Med ovanstående finns åtskilliga problem, som svart på vitt framkommer i boken. Jag listar dem här:

1) Inbördeskriget startades av ONLF-gerillan, genom att denna den 24 april 2007 stormade Petronas oljeanläggning i Obole och dödade minst 74 civila oljearbetare. Det känns med andra ord inte klockrent att kalla dem frihetskämpar i stället för terrorister.

2) Som Schibbye och Persson kunde konstatera, *både* gerillakrigarna och den etiopiska armén tvingar med vapenmakt befolkningarna i små byar att hjälpa dem med mat, bensin, kläder och så vidare. Lyder inte byinvånarna riskerar de att avrättas. Av båda sidor, alltså.

3) Flyktingar från byarna som Persson och Schibbye intervjuade i Somalia intygade att oljebolagen hölls ovetande om de pågående striderna, de nedbrända byarna och de fördrivna eller mördade byinvånarna, och att allt sådant sker på långt avstånd från oljeborrningsanläggningarna. (Att bolagen därmed skulle vara ovetande är förstås inte alls säkert, men regeringen gör uppenbarligen sitt bästa.)

4) Journalister som har ansökt om och fått visum till Etiopien, och alltså varit där officiellt, *har* fått tillträde till Ogadenprovinsen.

Och om man nu tänker efter en stund, så kan man konstruera ett illustrativt parallellexempel. Säg att ett par journalister olagligt skulle ta sig in över gränsen till USA i sällskap med trettio tungt beväpnade ISIS-medlemmar... Skulle någon i hela världen bli förvånad över att amerikanska myndigheter i så fall grep och fängslade dem? Schibbyes och Perssons löpande försvar är att de är journalister och i det fria ordets namn därmed inte får fängslas, men seriöst, står journalister över lagen? I kraft av vad då, i så fall?

I kraft av att det gäller lagen i ett afrikanskt land befolkat av färgade människor?

Man kan undra.

Och det gör att den här boken, trots den mycket uppenbara bristen på demokrati på flera fronter i Etiopien, känns väsentlig kanske främst som en illustration av den vita västvärldens fortfarande ibland skrämmande koloniala syn på det färgade Afrika.

Kör hårt,
Sheriffen

Johan Persson & Martin Schibbye: 438 Dagar
Filter, 2013
(Pocketupplagan, med ett extra kapitel, utkom 2014)