Sida 1 av 1

Under sektledarens despotiska styre

InläggPostat: tor 22 okt 2015, 21:57
av Sheriffen
Jag finner inte sådant här begripligt. Jag förstår helt enkelt inte hur det kommer sig att ingen mycket enkelt sätter ned foten och säger: "Det här är ju helt befängt! Vad håller vi på med?!"

Därför att vi pratar om en stor samling vuxna, mentalt friska människor som i övrigt fram till dess levt helt normala, till samhället välanpassade liv. Och som i allt väsentligt fortfarande gör det, när de befinner sig ute i samhället. Men inte när de befinner sig i kyrkan.

Margaretha Sturesson och hennes man gick med i en frireligiös, kristen församling, Kristet Center Syd. Och Kristet Center Syd (som numera för övrigt heter något annat) visade sig vara en sekt som styrs med järnhand av en despotisk minipotentat.

Ok, så långt är allt begripligt. Kanske. Men vad som varje gång jag läser om sådant här - tidigare här på Bibliophilos har jag skrivit om en bok av en avhoppad scientolog, som någon kanske minns - får mig att bli både förfärad och förundrad är att medlemmarna i sekten, som (upprepar jag nu) är mentalt friska, vuxna människor, blint lyder de vansinnigaste påbud från ledaren.

De "bestraffningar", kroppsliga och psykiska, som Margaretha Sturesson - av ledaren utsedd till demonbesatt syndabock - utsattes för går inte att beskriva som något annat än avancerad, daglig tortyr. Under mycket, mycket lång tid.

Och ingen, inte en enda person, opponerade sig. Tvärtom deltog alla med liv och lust.

Eller så är det så att jag skräckinjagande nog bara förstår detta alltför väl, eftersom det ända från skolgårdens mobbning upp till krigsförbrytelser där tusentals människor avrättas, torteras och/eller våldtas, är fråga om samma förryckta pöbelstyre där ingen vågar opponera sig av rädsla för att själv bli utesluten ur gruppen och hamna på offerbänken. Bättre då att delta i slakten som förövare.

Milda makter. Jag är faktiskt fullkomligt på det klara med vad jag själv skulle göra i en sådan situation och det finns inga tvivel. Tyvärr skulle jag nog också vara ganska död efteråt.

Nåja, hur som helst, det här är ett fasansfullt vittnesbörd om dels en sekttillvaro, dels hur den när man väl lyckats ta sig ur den leder till långvarig behandling på mentalsjukhus, med psykiska skador som främst påminner om dem krigsveteraner frekvent drabbas av. Och det för att man varit medlem i en kristen församling.

Som bok har Om det så skulle kosta mig livet dock brister. Någon redaktör borde ha hållit lite stadigare i saxen, för i blandningen av dagboksutdrag, journalutdrag och berättande förekommer många upprepningar och redogörelsen blir stundtals - förmodligen dock av mycket förklarliga skäl - även splittrad om än inte osammanhängande. Stilistiskt är detta heller inget mästerverk, men det går nog å andra sidan inte att begära.

Och med tanke på ämnet är det kanske inte ens önskvärt. Naket brutal, enkel prosa är förmodligen en effektivare förmedlare av just sådant här innehåll, eftersom sköntext i viss mån kan dölja om än inte försköna den hemska innebörden.

Margaretha Sturesson: Om det så skulle kosta mig livet
Pocketförlaget, 2009
I original utgavs boken av Libris Förlag