Sida 1 av 1

Seneca: Om vreden

InläggPostat: tis 27 okt 2015, 14:49
av Sheriffen
Lucius Annaeaus Senecas essay De ira - Om vreden - är lång som en roman, i min upplaga på engelska 100 mycket tättryckta sidor. I volymen ingår även tre av Senecas andra essayer, men det är De ira jag nu har läst.

Aristoteles ansåg vreden vara till nytta, Seneca är av rakt motsatt uppfattning. Jag ansluter mig fullständigt till Seneca. Som stoiker ansåg Seneca att vreden dels är en form av aberration, ett vansinne, dels att handlingar utförda i vredesmod inte är förnuftiga, inte överlagda, ofta fullständigt överdrivna visavi det som orsakat dem, och därför ofta till (stor) skada, både för den som utför handlingen och den/dem som drabbas av den.

Det går att anföra enkla exempel. Hur många av oss har inte blivit indragna i diskussioner på Facebook där vi i plötsligt börjat hamra på tangenterna i ilska och fått svar med samma mynt, varpå diskussionen förfaller till ett grötigt, vanhedrande nonsens av invektiv och tillmälen? Hur många av oss har inte i vardagen (ibland på grund av rena bagateller) drabbat samman i gapigt ilskna gräl med äkta hälfter, släktingar eller vänner, gräl som varit fullständigt meningslösa om syftet varit att de skulle leda någonvart eller lösa något slags problem? Och i ofantligt mycket större skala, hur många söndertrasande krig mellan nationer har inte i alla fall till viss del berott på de styrandes okontrollerade vrede?

Att helt, i alla lägen, undvika att bli arg är förstås extremt, för att inte säga övermänskligt, svårt. Omöjligt, antagligen. Men det är inget bra argument för att inte försöka, för att inte anstränga sig. Därför ilskan eller, värre ändå, vreden är till förfång; det är mycket svårt att tänka sig någon situation som utfaller bättre med hjälp av vrede än utan vrede. Därför är det önskvärt att försöka kontrollera sin vrede, sin ilska - att försöka att inte bli arg eller åtminstone att undertrycka vreden om den dyker upp.

Senecas långa essay bör läsas i sin helhet, förstås, men det förtjänar ändå att påpekas att det inte är förrän ganska långt in den blir en väldigt värdefull handbok i hur man bemästrar sin ilska, sin vrede. Hans inledande genomgång av vad vrede egentligen är för något vacklar ibland till och snubblar nästan, för han väljer att definiera bort aspekter som jag tror att varje människa skulle tillskriva vreden men som inte passar in i en mall han ställt upp för vad vrede är.

Fast det spelar inte så stor roll. För när Seneca väl börjar prata om hur vreden ska antingen undvikas eller, om den trots försök att undvika den dyker upp, bemästras, är hans resonemang, råd och genomgångar så blixtrande klarsynta och värdefulla att jag är beredd att kalla dem omistliga. Seneca skriver inte en tekniskt filosofisk avhandling, han skriver en tillgänglig essay uppbyggd enligt den romerska, klara retorikens tydliga mönster, en essay tillgänglig för varje allmänbildad människa. Vilket, vågar jag påstå, också var hans avsikt.

Jag har tidigare anmält den första volymen av Senecas brev till Lucillius och jag har anmält Marcus Aurelius bok Självbetraktelser, båda centrala verk inom den stoiska filosofin. Till de centrala stoiska verken hör även Senecas essay om vreden och som en handbok i hur man - inte utan mycket stor ansträngning, förvisso, men det är ofrånkomligt - kan nå i alla fall en bit på vägen (sannolikt olika långt för olika människor) för att bemästra vreden är den som jag redan låtit förstå omistlig.

Som vanligt bör man dock strunta i de förnumstiga förorden och ibland befängda redogörelserna i fotnoterna. Redaktörerna för boken är långtifrån lika skarpsinniga som Seneca var.

Seneca: Moral and Policital Essays
(On Anger, On Mercy, On the Private Life, och On Favours)
Sammanställd och redigerad av John M. Cooper och J. F. Procopé
Cambridge University Press, 1998 (den avbildade utgåvan)