Sida 1 av 1

Två ovanliga vagabonder

InläggPostat: tis 19 jan 2016, 01:09
av Sheriffen
Jag hittade Two Vagabonds in Serbia and Montenegro i ett antikvariat i Athén för ett par år sedan, och förra året, precis 100 år efter det att de båda vagabonderna företog sin resa i Serbien och Montenegro, läste jag nästan hela boken. Återkommen till Grekland, där den blev liggande kvar, har jag nu läst ut den. Några omständigheter gör den här reseskildringen mycket ovanlig.

Till att börja med har den snabbtänkte redan konstaterat att kringflackandet i titelns båda länder skedde mitt under brinnande första världskrig. Det är en omständighet. En annan är att det gifta paret Jan och Cora (kallad Jo) Gordon var i Serbien som sjukvårdsbiträden med brittiska Royal Free Hospital Unit, antagna för uppgiften på den enda relevanta meriten att de kunde spela luta och sjunga. (En viss brist på sjukvårdsbiträden i krigstid kan här anas, men av allt att döma klarade de sjukvårdsarbetet tämligen galant.) De fick förutom att hjälpa till på sjukhusen även i uppdrag att leverera sjukvårdsmaterial mellan olika sjukhus, och gav sig därför ut på sina flackande resor i krigstidens Balkan.

Fast snart därefter blir det oklart vad som egentligen är syftet med flackandet från den ena staden och byn till den andra. I mycket hög grad beror det på att detta är paret Gordons första bok och att de helt enkelt inte var några särskilt drivna skribenter, i alla fall inte då - de skriver ibland om sig själva i första person och ibland i tredje, deras nästan 250 sidor långa skildring saknar övergripande struktur samtidigt som myllret av detaljer är nästan ofattbart, och de saknar förmåga att sålla och redigera i sitt material. Något som ofta återkommer är att de nämner att de får syn på en kvinna eller en man eller en get eller en vagn eller något där de rider längs leriga, svårframkomliga vägar, men det är allt de säger om människan eller djuret eller föremålet de får syn på. Något att säga *om* det de fått syn på har de inte, så man undrar varför de så ofta talar om vad de får syn på vid vägkanten under sina många och långa resor? Det förvirrar mer än upplyser, frustrerar mer än fascinerar.

Å andra sidan publicerades den här boken under märkliga omständigheter. Min upplaga är en Penguinutgåva som utgavs 1939 (i någon mån omredigerad av författarparet), men ursprungligen utgavs boken av misstag, skulle man kunna säga. Av tidskriftsredaktören Cecil Chesterton uppmanades paret Gordon att besöka bokförlaget Chapman & Hall och hälsa personligen från honom att de borde låta paret Gordon skriva en bok. Men de senare kom ihåg namnet på förlaget fel och besökte därför i stället förlaget Chatto & Windus, där förläggaren inte alls begrep varför de kom med en personlig hälsning från Cecil Chesterton, som han knappt ens visste vem det var. Men i slutändan lät han dem ändå skriva boken och utgav den.

Och trots sina brister är Two Vagabonds in Serbia and Montenegro också mycket fascinerande. Den må inte vara särskilt bra skriven och den må vara ostrukturerad, men den griper djupt som en mycket omedelbar inblick i en tillvaro som känns på många sätt svindlande. En sak som slår en är hur många ej krigförande människor som av olika skäl flackade runt i första världskrigstidens Balkan, därför att de hade olika officiella uppgifter eller kanske av privata skäl, och hur ofta deras vägar korsades, gång på gång, i olika byar och städer. Alla dessa människor lever som i ett slags bubbla bestående av det krig vars mullrande front ibland hörs bara några kilometer bort, och under förhållanden som förstås dramatiskt skiljer sig från förhållandena i fredstid, och det medför att de ständigt utbyter tips och för vidare och spekulerar i osäkra uppgifter och rykten om vad som pågår, hjälper eller lurar varandra (beroende på syftet för dagen), ständigt bråkar med myndigheter om bistånd med transporter och/eller mat och/eller materiel, och så vidare. Den här märkliga tillvaron kommer så småningom, får man en känsla av, att anta ett normalitetens skimmer för dem som lever i bubblan, trots att deras tillvaro är allt annat än vad man i vardagligt tal skulle kalla normal.

Samtidigt tar sig paret Gordon tid att turista, genom att till exempel sitta och teckna av gatuscener och gå på sightseeing i moskéer och så där. Kriget brinner visserligen inpå knuten, men om man nu reser runt ska man väl se landet också? Och samtidigt påverkar kriget förstås alltsammans; rese- och boendeförhållanden är ofta ohyggliga, och en sekvens visar precis vilket slags påverkan kriget kan ha, även om den är delvis obegriplig - Cora Gordon ber vid ett tillfälle när de kommer förbi ett skyttevärnsbatteri att få skjuta lite, och avlossar väldiga kulsprutesalvor mot österrikarna på motståndarsidan. Samtidigt är hon alltså sjukvårdsbiträde och har vårdat skadade, tillfångatagna, österrikiska soldater, som hon även samarbetat med då de i egenskap av krigsfångar beordrats hjälpa till. Och är dessutom engelska, inte serbiska eller österrikiska. Den här sekvensen är mycket kort, men får en att rycka till. Kanske är den förståelig endast för den som befunnit sig i krig eller kanske var den inte begriplig ens för dem, där och då.

Och kanske finns det i slutändan en poäng med det ostrukturerade myllret av händelser och människor. För det är så krig är. Kaotiskt. Det strukturerade samhället störtar samman, förvandlas till ett myller av osammanhängade spillror, båda mänskliga och av annat slag. Så även om det är omedvetet paret Gordon med sin skildrings form skänker en suggestiv bild av det fragmenterande kriget, är det nog vad de gör.

Och det går därför heller inte att förneka att det finns en hel del scener och händelser i Two Vagabonds in Serbia and Montenegro som likt visioner man inte kan värja sig mot fäster sig i minnet, sannolikt för resten av livet.

Jan & Cora Gordon: Two Vagabonds in Serbia and Montenegro
Penguin Books, 1939