Sida 1 av 1

Ett liv i mörker och tystnad

InläggPostat: tor 07 apr 2016, 19:40
av Sheriffen
Kompakt mörker och total tystnad. Utan avbrott. Dygnet runt, månad ut och månad in, året runt, decennium efter decennium.

Jag antar att det någonstans i världen finns den sortens isoleringsceller, men i dem kan den inspärrade i alla fall prata med sig själv för att bryta monotonin. Och rimligen då och då få en skymt av något om en strimma ljus faller in när dörren ibland öppnas, för att en vakt kommer med mat, till exempel. Och se fram mot sin frigivning.

Om man är sin egen beckmörka, dödstysta isoleringscell förblir mörkret kompakt och tystnaden total. Utan avbrott.

Livet ut.

När Helen Keller var ett år och nio månader gammal fick hon en febersjukdom. Febern gick över, men sjukdomen gjorde henne fullständigt blind och fullständigt döv. Fundera på det en liten stund. Ta ett andetag och fundera i stillhet på det en stund.

Fullständigt blind. Och fullständigt döv.

Kan man vara mer isolerad än så utan att vara död?

Sin första självbiografi, The Story of My Life, skrev Helen Keller redan när hon var drygt tjugo år gammal. Bokutgåvan består av tre delar - hennes självbiografi, en samling brev och utdrag ur brev som Helen Keller hade skrivit, och en avslutande redogörelse för Helen Kellers utbildning, sammanställd av bokens redaktör Ralph Barton Perry och byggd på de dagböcker och rapporter och brev som Helen Kellers lärarinna och livslånga kamrat och följeslagare, Anne Sullivan, skrev.

Helen Kellers livsöde är så omtumlande att det är svårt att få grepp om det ens när man har läst hennes bok. (Och jag har hittills endast läst självbiografin, inte brevsamlingen eller redogörelsen för hur hon bröt sig ur sin isolering med hjälp av Anne Sullivans undervisning.)

Helen Keller beskriver vackra landskap och hon pratar ofta om färger och hon älskar den vidsträckta, oändliga himlen och hon älskar månsken. Men hon såg absolut ingenting av det hon beskriver. Kanske hade hon enstaka vaga minnesrester av vad det innebar att se, eftersom hon blev blind först vid 19 månaders ålder. Hon säger dock själv att hon redan i barndomen glömde bort vad hennes tidigare sinnen syn och hörsel varit för något och till en början inte ens förstod att andra människor var annorlunda än hon själv. Så till exempel kunde hon som liten flicka när familjen fick främmande stå framför helfigursspegeln (som hon hittade med hjälp av känseln) och göra sig i ordning, för att därefter gå in i vardagsrummet för att underhålla gästerna. För hon visste att man stod framför spegeln när man gjorde sig i ordning. Men hon visste knappast varför.

Fundera en stund till. Lilla Helen Keller ville underhålla gästerna. Men hon varken såg eller hörde dem. Och hon kunde inte kommunicera med dem, förutom genom att röra vid dem. Vilket hon kanske eller kanske inte gjorde. I övrigt satt hon förmodligen bara där. Och trodde att det var allt man kunde göra. Och det var det ju också. Det var allt hon kunde göra.

En händelse som blivit närmast legendarisk inträffade strax efter det att Anne Sullivan då Helen Keller var sex år gammal kommit till henne för att undervisa henne. Helen Keller kände vattnet rinna ur pumpen vid familjens brunn och Anne Sullivan skrev ordet "Water" i hennes handflata, med sitt pekfinger. Plötslig insåg Helen Keller att det hon kände "skrivas" i handflatan var ett slags symbol för det hon kände strömma över den andra handen, och från denna blygsamma men jordbävningsomtumlande början, och gradvis allt fortare, lärde sig Helen Keller inte bara en lång rad språk utan blev också mycket lärd, inom en rad olika ämnen, och hade redan vid dryga tjugo års ålder tagit examen vid universitetet. Hon kom att bli mycket framgångsrik som författare och föreläsare och politisk aktivist, med hela världen som arbetsfält.

Hennes första självbiografi slår ibland och rätt begripligt över i sentimentalitet och panegyrik, men hon framför också känd och vass och inte obefogad kritik mot den sorts korvstoppningspluggande som finns kvar även vid våra dagars universitet. Det känns lite besynnerligt att hon ägnar utrymme mot slutet av sin självbiografi åt att recensera böcker - ibland med lite för många hyperboler - men det uppvägs av en i övrigt rörande och fascinerande livshistoria.

För den här självbiografin är bokstavligt talat inte som någon annan och den är inte minst i sken av författarinnans grundförutsättningar ett enastående och rörande verk om ett mycket märkligt livsöde som mot alla odds inte blev tragiskt.

Helen Keller: The Story of My Life
Laurel-Leaf Books, 1980 (min upplaga)
Ständigt i tryck

Helen Keller: Mitt livs historia
Översättning: Helena Fagertun
Bakhåll, 2014

Originalversionen finns även som PDF på nätet:

http://digital.library.upenn.edu/women/ ... ife.html#I