Sida 1 av 1

Runyon

InläggPostat: tis 12 jul 2016, 07:08
av Sheriffen
Damon Runyon: On Broadway
Först publicerad av Constable and Company, 1950
Penguin Books, 1990
Utan tvivel i tryck

Om man ska försöka sig på att beskriva Damon Runyons berättelser för någon som inte känner till dem, tror jag att man kan börja med P. G. Wodehouse. För trots att skillnaden mellan de båda författarna rent stilistiskt är ett ljusår bred, finns även en lika påtaglig likhet, kanske i synnerhet om man tittar på Wodehouses berättelser om Jeeves & Wooster. Damon Runyon är den amerikanske humorist som på sätt och vis motsvarar den brittiske humoristen P. G. Wodehouse, fast medan Wodehouse skriver parodiskt om töntiga överklassprättar skriver Damon Runyon parodiskt om gangstrar, nattklubbsflickor, hasardspelare, fattiga dagdrivare, och andra typer på livets skuggsida.

En annan likhet är att både Wodehouse och Runyon rent stilistiskt driver med det språkbruk som deras respektive världar höll sig med, men det är ingen överdrift att säga att Damon Runyon är unik. Hans stil är så säregen och egensinnig att den kommit att kallas "Runoynese". Han skriver i ett ständigt i presens, och stilen består av en suggestiv blandning av mycket formellt språkbruk och färgstark slang. Och ett slags roliga upprepningar, där man kan råka på sådant här: "Good Time Charley says to me as follows: 'I am playing the races,' he says, 'and this ...'" Och vem Damon Runyons jagberättare är, eller vad han heter, får vi aldrig veta. Han är den evige betraktaren, som ibland deltar i skeendet, men mycket sällan särskilt aktivt. Han upplever det som sker i den skumma värld där han rör sig, och skriver ned det i form av humoristiska berättelser. Och han har en befriande ohämmad och strängt taget omedvetet cynisk syn på tillvaron; sådant som kidnappning, utpressning, rån och andra verksamheter gangstrar ägnar sig åt kallar han utan att blinka "profitable propositions" och dem som ägnar sig åt verksamheterna kallar han rätt och slätt för "citizens".

Det vilar över Damon Runyons genialiskt komiska noveller en cynisk oskuldsfullhet, vilket gör att de trots att de handlar om hårdföra gangstrar och tuffa nattklubbsbrudar samtidigt skänks en aura som starkt påminner om den parodiska gangsterfilmen Bugsy Malone, bortsett - förstås - från att gestalterna i Runyons noveller inte är barn. Samtidigt ska det förstås sägas att en annan likhet med Wodehouses berättelser om Jeeves & Wooster är att man av Runyon serveras i stort sett - några undantag finns - samma sak varje gång, att novellerna är variationer över ett tema. Kort sagt, läser man fem eller tio noveller utan att gilla dem, är det föga idé att fortsätta, för någon större variation kommer inte att återfinnas, undantagandes en förfärligt sorglig novell om en liten flicka och några enstaka faktiskt osmakliga, där massmördare härjar.

Själv är jag, med undantag för de fåtaliga osmakliga novellerna, hängiven Runyon-fan. Samlingen On Broadway - det är på och runt Broadway på Manattan, och den fiktiva restaurangen Mindy's, som de flesta novellerna kretsar - är en omnibusvolym som består av tre tidigare separat utgivna novellsamlingar: More Than Somewhat, Furthermore, och Take It Easy. Sammanlagt innehåller den 47 noveller och det är alldeles för få, så en tröst är att det finns fler Damon Runyon-samlingar att tillgå.

Jag tror vi kan säga det här enkelt: gillar man P. G. Wodehouses Jeeves & Wooster-berättelser, kommer man att gilla Damon Runyons Broadway-berättelser. På var sina unika vis driver de båda författarna med två unika världar, den brittiska överklassvärlden respektive den amerikanske undre världen.

Och de gör det båda oöverträffat.


Kör hårt,
Sheriffen