Sida 1 av 1

Tove Jansson om sommaren

InläggPostat: tor 27 okt 2016, 23:47
av Sheriffen
I sken av årets befängda Nobelpris i litteratur, slogs jag av tanken att det kan vara på sin plats att skriva några rader om en författare. En sådan som skrev böcker, alltså. Bland dem denna, som jag nyligen läst.

De översvallande superlativen är så lätta att åstadkomma, i en strid ström, att jag nog måste börjar med bristerna. En av dem är den lilla flickan Sophias vokabulär. Det känns osannolikt att en flicka på sju, åtta år helt naturligt svänger sig med begrepp som kanske kan sägas tillhöra kanslisvenska. Men hon gör det bara ett par, tre gånger, så bristen är marginell. Den andra bristen är kanske inte en sådan. Möjligen är den i stället finlandssvenska, för jag misstänker att det faktum att ord som "denhär" är sammansatta är just finlandssvenska. Möjligen kan det därför också vara så att fullständiga meningar med endast kommatecken emellan är ett uttryck för finlandssvenska, och då har jag inget att invända. Och det måste de vara, för Tove Jansson skulle förstås inte ha skrivit så om det hade varit fel.

Sedan följer superlativen.

Det är nog föga oväntat att böckerna om mumintrollen gripit även mig, som så otaligt många andra. Jag har varit dem villkorslöst hängiven sedan barndomen och håller på att läsa igenom hela raden på nytt. Jag har hunnit fram till Farlig midsommar, som jag alltså ska läsa för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om. Men jag var sju år första gången.

Däremot har jag aldrig tidigare läst någon av dem av Tove Janssons böcker som inte handlar om mumintroll, inte förrän nu, då jag läst Sommarboken. Jag är inte riktigt säker på varför jag blev så överraskad, men det blev jag. Sommarboken är en enastående roman. Eller novellsamling. Beroende på hur man ser det. För varje kapitel är en fristående liten berättelse, men de handlar allihop om Sophia, hennes farmor, och hennes pappa (som inte dyker upp annat än som en bakgrundsfigur) ute på sommarön. Det är inte svårt att ana självbiografiska inslag, men väsentligare är att Tove Jansson med en milt varsam naturlighet inte beskriver utan för in läsaren i den i grunden varma men ofta besvärliga relationen mellan Sophia och hennes farmor, och de allra vardagligaste händelser och göromål blir gripande och ibland fascinerande och i alla fall jag läste Sommarboken med nästan samma slags hypnotiska fascination som jag normalt förlänas av ... nu kommer det ... Virginia Woolf. Tove Jansson och Virginia Woolf?

Nej, egentligen inte. Men ändå. Det vore huvudlöst att påstå att Tove Jansson och Virginia Woolf är särskilt lika som författare, och det vore besynnerligt att kalla Tove Janssons verk för modernism eller stream of consciousness. Vad som däremot är varken huvudlöst eller besynnerligt är att säga att i Sommarboken liksom i Virgina Woolfs romaner saknas egentlig - i alla fall övergripande - intrig, därför att livet är inte en intrig och intrigen blir därmed inte det väsentliga när Tove Jansson med oregelbundna mellanrum gör nedslag i Sophias och farmors tillvaro och filmar den i ord.

Fast bilderna spelar också sin roll. Författarinnans illustrationer är här, som alltid annorstädes, enastående, och text och bilder berikar här som alltid i hennes verk ömsesidigt varandra. Och alldeles frånvarande är förstås inte inslagen av saga och fantasi i teckningarna, även om detta inte är en sago- eller fantasyroman.

Däremot är den en lågmäld tour de force i form av ett inträngande porträtt av en vardaglig men trots det eller just därför magnetiskt fascinerande relation mellan en liten flicka och hennes egensinniga farmor, och därmed i förlängningen en bok som angår alla som över huvud taget är människor.

Tove Jansson: Sommarboken
Ständigt i tryck