Film noir

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Film noir

Inläggav Sheriffen » tor 21 dec 2006, 04:06

Tompe:

Jag läste en artikel för ett tag sedan som påstod att tre filmer kunde kanske anses som starten på Noir och två av dem fick jag tag på och såg och de var Double Indemnity och Murder, My Sweet. Jag tyckte båda var OK och de var kul att a sett av filmhistoriska skäl.


Film noir är ett nebulöst begrepp och uppfattningarna och defintionerna är många, men jag håller nog inte med den där artikelförfattaren. Både "Murder, My Sweet" av Edward Dmytryk och "Double Indemnity" av Billy Wilder är från 1944, men det gjordes en lång rad filmer som måste kallas noir i Frankrike i slutet av trettiotalet - inte minst flera av Jean Gabins - och med tanke på lånen från formspråket i det sena tiotalets och tjugotalets tyska expressionism (exempelvis "Dr. Mabuses testamente" av Fritz Lang (1922) och "Dr. Caligaris kabinett" av Robert Wiene (1919 ell. 1920; uppgifterna varierar) kan man knappast bortse från den tidens filmer heller. Dessutom gjordes det även i USA noir-filmer före 1944, men den amerikanska höjdpunkten nådde noir-genren under just fyrtio- och femtiotalen.

Med det sagt så myntades begreppet av en fransk filmkritiker 1946, i en artikel om den här sortens cyniska, mörka filmer från USA.

I mitt inlägg om future noir påpekade jag att jag anser Sir Carol Reed's "The Third Man" från 1949 vara den främsta av noir-filmer, men några andra som är lysande mörka (to coin a phrase) och utmärkta exponenter för genren är till exempel "The Big Heat" av Fritz Lang från 1953 (den har rättvisande kallats "a crackerjack classic of crime film noir" och tragiken i den är så bottenlös att den fortfarande kräver starka nerver), "The Asphalt Jungle" av John Huston från 1950 (mycket stark stilbildare om en juvelkupp som går fel, och där man får slutet från början och sedan följer protagonisternas fruktlösa kamp mot sitt öde) och "The Maltese Falcon" av John Huston från 1941 (en av Humphrey Bogats bästa rolltolkningar; han gör i detta mästerverk - Hustons debut - själva definitionen av den hårdföre privatdetektiven).

Föga oväntat står filmhistoriens mest egensinnigt geniale filmskapare, Orson Welles (som i sin ojämförligt effektiva rolltolkning som Harry Lime i "The Third Man" är något av en arketyp för noir-filmens hänsynslösa skurkar), för två utomordentliga noir-filmer (båda i mitt tycke bättre än den film han för det mesta förknippas med, "Citizen Kane"): "Lady From Shanghai" från 1948 och "Touch of Evil" från 1958. Slutsekvenserna från tivolit i "Lady From Shanghai" är ett utmärkt exempel på både influenserna från den tyska expressionismen och på noirfilmens ofrånkomliga tragik, allt gjort med Orson Welles' unika och därför också nyskapande och stilbildande handlag. Den enerverande, allt mer pressande nervpåfrestningen i "Touch of Evil" torde vara oöverträffad i sammanhanget.

En av genrens stora skådespelare är James Cagney, och hans båda filmer "Angels With Dirty Faces" av Michael Curtiz från 1938 (lägg märke till årtalet!) och "White Heat" av Raoul Walsh från 1949 är båda paradexempel - och båda har slutsekvenser som i likhet med Orson Welles' i "Lady From Shanghai" är så geniala att de blivit ultraklassiker. Den mångbottnade James Cagney porträtterar i båda filmerna skurkar, men - som det visar sig - av olika slag, med helt olika personlighet.

Bland Jean Gabins filmer kan man nämna flera, men en klassiker som är rätt lätt att få tag på är "Pépe Le Moko" av Julien Duvivier från 1937. Film noir i orientens rökelsedoftande mystik. Mycket effektivt.

I mer modern tid har vi "Chinatown" av Roman Polanski från 1974 (som jag fortfarande anser är Roman Polanskis bästa film och vad gäller huvudrollsinnehavaren Jack Nicholson hans bästa tillsammans med Milos Formans "One Flew Over The Cuckoo's Nest" (1975)). Mycket välgjord, med en av noirfilmens bästa intriger och med en slutsekvens som är oförglömligt otäck.

I ännu mer modern tid har vi förstås de enastående "Miller's Crossing" (1990) och "The Man Who Wasn't There" (2001) av bröderna Coen. Rollgestalterna i "Miller's Crossing" är så cyniska och känslokalla att de framstår som psykopater och bildspråket (med en utvecklad, svartvit teknik och ljussättning som bygger fullständigt på 40-talets och är sådan man skulle ha gjort den då om tekniken funnits) i "The Man Who Wasn't There" *dryper* av noir. Intrigen i båda filmerna är noir-riktigt full av genialt oväntade vändningar.

Det här var bara några stycken på rak arm, men man skulle kunna tillverka en mycket lång lista.

Film noir är i grunden hårt cynisk och pessimistisk; det går så gott som alltid helt åt helvete för protagonisterna. En utomjording som bara sett noir-filmer skulle vara ursäktad om den trodde att jorden bestod av mörka, dystra, hotfulla stadslandskap där asfalten ständigt är våt och där det alltid är natt, och att människor är cyniska, vilsna varelser som gör sitt yttersta för att överleva i de fientliga stadslandskapen men bara undantagsvis lyckas, och då till ett mycket högt pris.

Med andra ord, film noir är fullkomligt underbar.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » tor 21 dec 2006, 10:23

I noirteorin rör man sig med ett antal mer eller mindre vettiga begrepp. Tidsmässigt är det vanligaste att man talar om eo- eller proto-noir från och med i varje fall Fritz Langs "M" (1930) och fram till slutet av 30-talet; de framför allt tyska stumfilmer Sheriffen nämner uppfattas som "föregångare/inspirationskällor" till noir, men självfallet är både gränserna starkt flytande och definitionerna mycket beroende på hur man därefter definierar "äkta" noir. Skälet till pratet om "inspirationskällor" och "eo-noir" är att "äkta" noir, som alltså traditionellt betraktas som filmer från perioden 1939-1957, vanligtvis ses som en form inspirerad av den amerikanska 30-talsdepressionen och några av dess viktigare författare, där de vanligast förekommande namnen är James M. Cain och Cornell Woolrich; eftersom deras i sammanhanget betydande verk dök upp först under 30-talet, och filmerna som inspirerades av dem kom senare, kan cirkelresonemangsmässigt så att säga filmer tidigare än från 30-talets allra sista år inte vara "äkta" noir.

Däremot finns efter 1957 två ytterligare perioder, hos somliga på en tredje. Under 60-talet gjordes föga noir i USA, men däremot ett antal filmer i Frankrike som anses inspirerade; Godard, Truffaut och andra tog upp den fallna manteln. Från cirka 1968 kom också i USA vad man kallar post-noir, filmer inspirerade av stämningar, teknik och estetik i noirfilmen; viktiga verk är "Midnight Cowboy" (mitt eget tillägg här, vanligtvis förbisedd eftersom för många enligt min uppfattning stirrat sig blinda på gangsterfilms- och våldsinslagen i mycket noir), "Taxi Driver", lite senare naturligtvis "Get Marlowe", "Gudfadern" I och II och ett otal andra, inte minst Leigh Bracketts och Robert Altmans "The Long Goodbye". Den här andra vågen sinade under tidigt 80-tal och har sedan i sin tur ersatts av vad som brukar kallas "neo-noir", nu filmer som mer eller mindre pastischerar klassikerna, och där en av de första, redan på tidigt 80-tal och tematiskt nästan en remake av just det nämnda galjonsverket "Double Indemnity" var "Body Heat", senare till exempel "Blue Velvet". Under 90-talet och senare har den här post-noir-trenden hållit i sig och avsatt många mycket starka verk, enligt min uppfattning bland de bästa filmer som "Miller's Crossing", "Red Rock West", "Heat", "Se7en", "Bound", "L A Confidential", "First This World, Then the Fireworks", "The Man Who Wasn't There", "Mulholland Drive", "Road to Perdition", "A History of Violence", med många fler.

Genreblandande noirfilmer har nästan alltid funnits. Mjoriteten noirfilmer har varit kriminal- eller gangsterfilmer, men redan på 40-talet gjordes enstaka western-noir ("Pursued", "The Furies", "Winchester 73") och senare finns också en del sf, där de mer betydande verken enligt min uppfattning är få men rimligtvis innefattar "Blade Runner", "Brail", "Strange Days", "Twelve Monkeys", "Dark City".

John-Henri

PS. Roade kan ju ta en titt på min nästa bok, som är meningen ska utkomma sent nästa höst; den blir såvitt jag begriper den första svenska boklånga studien i noir såväl vad beträffar film som litteratur.
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » tor 21 dec 2006, 15:09

john-henri skrev:Däremot finns efter 1957 två ytterligare perioder, hos somliga på en tredje. Under 60-talet gjordes föga noir i USA, men däremot ett antal filmer i Frankrike som anses inspirerade; Godard, Truffaut och andra tog upp den fallna manteln.


Inspirerade och i Godards fall mer renodlat, men knappast "äkta" film noir. I Truffauts fall strängt taget, i så fall, endast debutfilmen "De 400 slagen" och i någon mån "Jules och Jim". Men då är det snarare för att det finns inslag av noir, inte för att filmerna faktiskt är noir.


Från cirka 1968 kom också i USA vad man kallar post-noir, filmer inspirerade av stämningar, teknik och estetik i noirfilmen; viktiga verk är "Midnight Cowboy" (mitt eget tillägg här, vanligtvis förbisedd eftersom för många enligt min uppfattning stirrat sig blinda på gangsterfilms- och våldsinslagen i mycket noir), "Taxi Driver", lite senare naturligtvis "Get Marlowe", "Gudfadern" I och II och ett otal andra, inte minst Leigh Bracketts och Robert Altmans "The Long Goodbye".


När du säger "inspirerade av" stämmer det även här, för ingen av de uppräknade är film noir (förutom i stor utsträckning Robert Altmans "The Long Goodbye"). Formspråket i de här filmerna är ett annat, men det de i olika grad bevarar från noir-filmen är vissa likheter i tematik. Fast Coppolas "The Godfather" I och II anser jag knappt har någon inspiration alls från noir - det är gangsterfilmer. Men liksom folk ofta gör misstaget att stirra sig blinda på gangster- och våldsinslagen i crime film noir och få för sig att de är nödvändiga för att en film ska vara noir, så gäller även det omvända förhållandet - det är förledande lätt att få för sig att alla gangsterfilmer är noirfilmer, och därmed har man utvidgat begreppet så att det blir nästan meningslöst. Så exempelvis är knappast Howard Hawks "Scarface" en noirfilm; den är en semidokumentär gangsterfilm.

Genreblandande noirfilmer har nästan alltid funnits.


I sammanhanget tänker folk sällan på sådant som Michael Curtiz "Casablanca" från 1942 eller den ännu starkare filmen på i princip samma tema, Charles Vidors "Gilda" från 1946. Men visst är de noir. (Ja, ja, slutet är bättre i "Casablanca", men i helhet är "Gilda" en bättre film. Anser jag.)

PS. Roade kan ju ta en titt på min nästa bok, som är meningen ska utkomma sent nästa höst; den blir såvitt jag begriper den första svenska boklånga studien i noir såväl vad beträffar film som litteratur.


Jag förstår mycket väl din inställning vad gällde "Filmtema", som du skrev i hemlig- och tysthet. Denna gång skulle jag dock mycket gärna ta mig en titt på manuskriptet och komma med förslag och kompletteringar.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » tor 21 dec 2006, 15:33

Glömmer du inte Truffauts "Skjut pianisten" nu?

Men förvisso är det inspirationsfilmer, eller om man så vill pastischer.

"Scarface" håller jag med dig om, även om den är en av de filmer som ändlöst framhålls som "pre-noir". Men mycket av det här är både subjektivt och nebulöst; vad som får mig att gärna se de två första "Gudfadern"-filmerna som neo-noir är primärt nihilismen i dem, som för mig är ett bärande drag i formen. Därmed på inget sätt sagt att all gangsterfilm är noirfilm; tvärtom tycker jag nog att relativt få rena gangsterfilmer är autentisk noir.

Jodå, var lugn du, jag ska gärna diskutera bok med dig nån gång under våren när den börjat komma nånstans.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » tor 21 dec 2006, 16:15

john-henri skrev:Glömmer du inte Truffauts "Skjut pianisten" nu?


Mycket riktigt, det gör jag. Fast jag har alltid varit kass på att på rak arm och ur huvudet komma på både titlar och filmer och skådespelare. När film flitigt diskuterades några möten i rad med Jörgen Forsberg och ett par andra cineaster på den gamla Tre Backar-tiden fick jag till slut ha en lapp i fickan på vilken det stod Burt Lancaster och Lillian Gish, eftersom deras filmer flera gånger var uppe till diskussion och jag aldrig kom ihåg deras namn. Jo, så är det - till och med namnen på superkända, begåvade skådespelare som dessa faller mig ur minnet när jag ska diskutera dem. Jag brukar även alltid, alltid glömma vad Meryl Streep heter. Och Gregory Peck. Och många andra.

Men förvisso är det inspirationsfilmer, eller om man så vill pastischer.


Ja, exempelvis "Miller's Crossing" är så renodlad att den för oss hängivna noir-fans på ett plan även funkar som parodi - det var faktiskt det jag ville antyda med att i mitt första inlägg i tråden säga att rollfigurerna i den är så känslokallt cyniska att de framstår som psykopater (vilket i allra högsta grad gäller även huvudrollen, utmärkt spelad av Gabriel Byrne). Men det här är skickligt, för samtidigt är det *också* en äkta crime film noir; den spelar som sagt på flera plan. En tittare som inte är införstådd med och inte har sett mycket film noir lär knappast se den parodiska dimensionen.

En modern, för bästa film Oscarsbelönad västern som lånat från noir i tematik och berättande om än inte i formspråk är för övrigt Clint Eastwood's enastående "The Unforgiven" från 1992.

"Scarface" håller jag med dig om, även om den är en av de filmer som ändlöst framhålls som "pre-noir". Men mycket av det här är både subjektivt och nebulöst; vad som får mig att gärna se de två första "Gudfadern"-filmerna som neo-noir är primärt nihilismen i dem, som för mig är ett bärande drag i formen.


Fast minst lika viktigt är, anser jag, dels tematiken och dels form- och bildspråket. Dessutom har jag svårt att se nihilismen som lika entydig i "The Godfather"-filmerna som den är i flertalet noirfilmer. Jag minns med förtjusning hur Alexandra Pascalidou framhöll att hon aldrig riktigt förstått varför folk tycker att maffiakillarna i dem är så hemska, för här har vi ju en familj av utlänningar som bara gör sitt bästa för att överleva i ett för dem främmande och fientligt samhälle. När man slutat häpna inser man att hon faktiskt har en poäng - de här människorna är påtvingat hänsynslösa (minns att Al Pacino är den svage, veke brodern som till en början skräckslagen ser sig nödgad att bli hitman och först mycket senare blir capo di capo, trots att posten aldrig var vikt för honom - hans far ville att han skulle bli advokat). Film noir, däremot, porträtterar för det mesta en mörk, dyster värld vars invånare faktiskt *är* hårdfört cyniska och, inte minst, vilsna och rotlösa. De har till skillnad från Al Pacino inget val. Man skulle kunna blanda in begrepp som ödet; tragiken är ofrånkomlig, för det är så världen och livet fungerar. Noirfilmen presenterar, anser jag, en dyster, pessimistisk världsbild, medan "The Godfather"-filmerna presenterar en världsbild inte utan valmöjligheter och optimism.


Jodå, var lugn du, jag ska gärna diskutera bok med dig nån gång under våren när den börjat komma nånstans.


Väntar med autentisk spänning!

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Act of Violence

Inläggav Sheriffen » fre 25 apr 2008, 07:53

"Because of something he once did, there is nothing he can do now."

Denna replik från den i övrigt rätt imbecilla trailern till Fred Zinnemans "Act of Violence" förklarar som i ett halvt nötskal film noir-genrens själva essens. Den andra halvan av nötskalet: "But he could never have done otherwise".

I de hårt renodlade noirfilmerna är karaktärerna insnärjda i ett omständigheternas spel som är lika ofrånkomligt som ödet i de grekiska tragedierna - och liksom i de grekiska tragedierna slutar en äkta noir-film i bottenlös tragik för de inblandade huvudpersonerna.

Ibland har man tur. Jag köpte häromveckan en dvd i en serie som heter "Classic Collection: Film Noir, double feature". Man får alltså på samma dvd två noirfilmer, men inte någon av dem som ligger i det allra översta toppskiktet av filmhistorisk världsberömmelse - inte "The Third Man", inte "The Asphalt Jungle", inte "The Lady From Shanghai", inte "The Maltese Falcon", inte "Touch of Evil", inte någon av toppskiktsfilmnoirerna. I stället får man ett par filmer från skikten precis under, där den första ligger närmare toppskiktet än den andra. Men där båda är betydligt mindre kända, betydligt mindre legendomsusade än någon av de nämnda.

Så, som sagt - ibland har man tur. För när jag la på "Act of Violence" hade jag aldrig hört talas om den. Obegripligt nog, inser jag så här i efterhand. Och lyckligtvis, inser jag så här i efterhand.

För det här är en crackerjack film noir och eftersom jag avskyr spoilers hade jag inte tittat på omslaget och därför var det först när jag sett filmen som jag fick se att den är regisserad av... ja, just det.

Fred Zinneman.

Därmed var förvåningen som bortblåst, men den rena hänförelsen kvarstod.

För "Act of Violence" är varumärkesstämplat stämningsmättad noir in i minsta detalj, både i bildspråk och intrig. Här finner man sig sympatisera med den jagade huvudpersonen, för det han en gång gjort ledde förvisso till en fasansfull katastrof men han kunde inte ha handlat annorlunda och hans motiv var i alla fall delvis hedervärt (men bara delvis); man finner sig också sympatisera med den man som jagar och vill mörda honom, för det han och de övriga råkade ut för på grund av vad huvudpersonen fullt medvetet gjorde var ohyggligt.

Men omständigheterna, det nät i vilket de alla fastnat, gjorde och gör det omöjligt för någon att handla annorlunda. De förmår inte, för nätet dras åt runt deras samveten och ingen är alltigenom god och ingen är alltigenom ond och handlingar blir delvis goda och delvis onda bara beroende på i vilket ljus man ser dem, vad som har frammanat dem, vilket motivet för dem är - och eftersom vi inte är perfekta och eftersom vi inte förmår förlåta precis allt och eftersom vi ibland under mycket svåra omständigheter utför handlingar vi aldrig annars skulle ha utfört, så upplöses de svartvita skillnaderna mellan gott och ont och vi blir människor, drivna av alla de både hedervärda och tarvliga impulser och instinkter och bevekelsegrunder och uppfattningar som alltid har drivit och alltid kommer att driva människor att handla så som de gör.

Cynismen i den äkta noirfilmen är inte cynism för cynismens egen skull; den är ett ovanligt klarsynt sätt att se på verkligheten, på människors inbördes relationer och på motiven för deras handlingar, och den är renskalad från allt det förljuget ädla martyrium som vidlåder inte så få av även dagens Hollywoodfilmer.

I film noir är det regnvåt, nattsvart och mycket bister verklighet. Men just verklighet, på det plan där verkligheten på film betyder något - det rent psykiska, det rent mänskliga.

I den här genren är "Act of Violence" ett trumfkort. Jag hade den enastående turen att få se den helt oförberedd, något som är extremt sällsynt i mitt fall - och i synnerhet när en demonregissör som Fred Zinneman ligger bakom och när filmen befolkas av skådespelare som Van Heflin, Janet Leigh, Robert Ryan och Mary Astor. Van Heflin gör en rolltolkning som när han förfaller i vanvettig dygnet runt-skräck inte står Peter Lorres bästa tolkningar långt efter; Mary Astor som den cyniska men även mycket mänskliga, alkoholiserade horan i det absoluta bottenskiktet känns kanske i några sekvenser något för ädel - men kom igen, Mary Astor är Mary Astor. Och i sin sista scen visar hon sig vara stenhårt tillbaka i sin riktiga persona.

Filmen slutade inte som jag förutspådde några minuter innan upplösningen. Naturligtvis inte. Det här är Fred Zinneman.

Men den slutar i skärande tragik, till ackompanjemang av tjutande sirener.

Och förresten... De fullkomligt hisnande exteriörerna när Van Heflin någonstans mitt i filmen och mitt i natten flyr i det öde Los Angeles slummigaste delar ser ut att vara direkt inspirerade av "The Third Man".

Ända tills man upptäcker att den här filmen gjordes året före.

1948.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen fre 06 mar 2009, 19:13, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Mystery Street

Inläggav Sheriffen » tis 27 maj 2008, 22:40

För en dryg månad sedan skrev jag ovanstående recension av "Act of Violence", en nervfrätande film noir i klassisk stil av Fred Zinneman.

Fast som jag nämnde är dvd:n en "double bill" - man får två filmer till priset för en, så att säga. Och precis som på verklighetens drive in-biografer i USA är den andra filmen mer eller mindre utfyllnad, av B- eller C-klass.

Ricardo Montalban är en pinsam skådespelare redan som det är. Närmast obegripligt usel; han kan knappt stå upp eller för den delen sitta ned utan att alltsammans verkar väldigt konstlat. Men ännu värre blir det när han envetet, och uppenbarligen med regissören John Sturges (just det, John - inte Preston, tyvärr) godkännande i "Mystery Street", enbart arbetar på sin image som brett tandkrämsreklamleende, tjusig filmstjärna som hela tiden ser ut som på tuggummibilderna som charmade dåtidens samlartokiga tonårsflickor (filmen är från 1950).

Det blir stundtals så bisarrt att det nästan är roligt, för det här är en historia om det brutala mordet på en ung kvinna och det är Ricardo Montalban som i egenskap av ledande utredare vid kriminalpolisen uppdagar den ena ohyggliga ledtråden och/eller skändligheten efter den andra - och varje gång inte bara ler brett utan ibland till och med följer upp med ett skratta förtjust och scouthurtigt fälla någon replik av slaget tala-om-vad-alla-redan-vet, varpå han genast på nytt med käckt manér och språng i blick eller vad det heter är på väg för att uppdaga nästan ledtråd och få le brett och kanske till och med börja skratta igen.

Så det här är inte ens en film noir, vilket ju utlovades på "the double bill". Det är en kriminalfilm. Många gör misstaget att sätta likhetstecken mellan de båda typerna av film; stor blunder, för det är inte alls samma sak. Film noir behöver inte vara kriminalfilm; bara en minoritet av världens kriminalfilmer är film noir. Å andra sidan är några av de bästa noir-filmerna även kriminalfilmer, och den som genast dyker upp i huvudet är förstås Fritz Langs crackerjack classic "The Big Heat" med Glenn Ford, som jag utan att tveka för upp på listan över de hundra bästa filmerna i historien, alla kategorier.

Fast "Mystery Street" kan man inte säga något ens avlägset liknande om.

De första tio minuterna är ren, outspädd, hårdkokt film noir - från den imponerande öppningsbilden från takhushöjd över en gata i Boston till det att den unga kvinnan blir mördad. Här rör vi oss i noir-filmens värld, bland dess människospillror i billiga hyreshus, på skumma barer och nattmörka gator - men sedan tar det tvärt slut och alltsammans övergår i en glättig, hurtig och kamratkäck mordutredning så full av imbecill dialog och föredrag av bokstavligt talat (!) varianten professorn-förklarar att man vrider sig och börjar vänta på att det ska ta slut någon gång.

Vilket det så småningom gör, med en skurkjakt som är ett alldeles fantastiskt tafatt plagiat av den suggestiva upplösningen i den ett år tidigare släppta "The Third Man" - fast här sker jakten ovan jord, på en rangerbangård full med stillastående tåg.

Förutom den hårdkokta, ångestladdade inledningen finns det ett par riktigt bra scener, till exempel den där Elsa Lanchesters portvaktskvinna just blivit informerad om att hennes hyresgäst är mördad och samtidigt själv blivit avslöjad med att ha sålt den mördade kvinnans tillhörigheter - se på henne när hon går nedför trappan och pratar med Ricardo Montalban och se på henne när han har gått. Jag spolade tillbaka och såg om hela den scenen fyra gånger. Se det initiala, skämtsamma pladdret. Se skräcken när det går upp för henne vad det här är frågan om. Och se den giriga listen. Se henne få utpressningsidén. Alltihop i naturlig följd, uttryckt enbart med ansiktet. Lysande.

Men som film betraktad är Mystery Street a) avgjort inte noir (med undantag av de första tio minuterna) och b) en utmärkt film att ha som utfyllnad på en "double bill", eftersom det är meningen att den unge mannen och den unga kvinnan som sitter på drive in-biografen när den andra filmen kommit igång ska ha hunnit till kyssandet och hånglandet i bilen och därför inte längre titta på vad som visas på duken.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm


Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Yahoo [Bot]