Bok vs. film, en gång till

[jophan]

Haldeman skriver om Casino Royale i sin blogg idag och påpekar något som inte slagit mig tidigare:

Of course the role of coincidence is different in movies. Impossible poker hands in a book make me put the book away. But movies treat reality differently: that guy does have a royal flush. I can see it.

I can see it. Ja, självklart, ögat är lättare att lura än tankarna. Man har en inbyggd reflex att lita på det man ser, men inte på det någon berättar för en.

[tompe]

Jag tror inte jag riktigt håller med om detta. En film vet man ju att den skildrar en sak och man kan aldrig bortse från att det är en film. Jag likställer film med högläsning. Man får berättad för sig vad som sker. I en bok lever man sig ju in i världen på ett annat sätt och där händer det som händer.

[Sheriffen]

Jag tycker Haldemans insikt är mitt i prick. Jag har inte tänkt på det ur den synvinkeln tidigare, men tror att han har helt rätt. Och jag undrar om din jämförelse är helt relevant, Tompe. Tänk så här i stället: om någon berättade för dig att han sett en elefant med fjärilsvingar flyga omkring uppe i luften, skulle du nog inte tro på det. Om du klart och tydligt, helt plötsligt, fick se den där elefanten flyga omkring, skulle du nästan helt säkert tro på det. För att ta ett väl drastiskt exempel.

Kör hårt,
Sheriffen

[tompe]

Du missförstod min poäng tror jag. Jag upplever film ungeför på samma sätt som jag upplever att någon berättar något för mig. Men när man läser något så upplever man en "verklighet".

Och ser jag en elefant med fjärilsvingar på film så tänker jag direkt på special effects och hur de har gjort den. Att se en sak på film är inte samma sak som att se en sak i verkligheten. Å andra sidan skulle jag se en elefant med fjärilsvingar i verkligheten så skulle nog mina första tankar vara om jag drömde, hallucinerade eller hur man tekniskt fejkar en elefant med fjärilsvingar.

[jophan]

Och ser jag en elefant med fjärilsvingar på film så tänker jag direkt på special effects och hur de har gjort den. Att se en sak på film är inte samma sak som att se en sak i verkligheten. Å andra sidan skulle jag se en elefant med fjärilsvingar i verkligheten så skulle nog mina första tankar vara om jag drömde, hallucinerade eller hur man tekniskt fejkar en elefant med fjärilsvingar.

Notera emellertid att Haldeman skriver om sammanträffanden och osannolikheter. Sheriffens drastiska exempel är inte bara drastiskt utan en helt annan sak än vad Haldeman skriver om. Ser man någon vid ett pokerbord som visar upp en royal straight flush två givar i rad kanske man funderar på om han har fuskat, men man tror på att han sitter med en royal straight flush på hand. Läser man det i en bok tror man att författaren inte vet hur osannolikt det är utan har klantat sig.

[tompe]

Fast man vet ju att sannolikheten för att kassa författares tabbar slinker igenom produktionen är mycket större för film än för en bok så sker det på film misstänker man genast dålig författare men sker det i en bok så tror man på det för vore det en tabbe så skulle en redaktör hittat den.

Samma sak med kontinuitetsproblem i filmer. Man tror inte på att folk mystiskt byter kläder i den verklighet som skildras.

Men det grundtesen att upplevelsen är mer direkt som jag inte tror är allmängiltig. Är det verkligen bara jag här som tycker att läsning ger en mer direkt och "verklig" upplevelse än att titta på en film?

[centerwall]

Handlar det inte om att vi har mycket större utrymme för reflextion när vi läser en bok? Vi bestämmer själva i vilket tempo vi vill läsa och tar ofta avbrott i själva upplevelsen. I en film däremot är det klippt till nästa scen innan vi medvetet har börjat formulera en tanke om att något skulle vara osannolikt.

[margl]

Men det grundtesen att upplevelsen är mer direkt som jag inte tror är allmängiltig. Är det verkligen bara jag här som tycker att läsning ger en mer direkt och "verklig" upplevelse än att titta på en film?

Jag håller med. När man läser för sig själv skapar man i samarbete med texten karaktärerna, handlingen och miljön. Allt skapas i den egna fantasin och känns därför mycket direkt och personligt engagerande. När man ser på film presenteras allt färdigserverat, något som skarpt begränsar utrymmet för den inviduella tolkningen.

[Sheriffen]

Men det grundtesen att upplevelsen är mer direkt som jag inte tror är allmängiltig. Är det verkligen bara jag här som tycker att läsning ger en mer direkt och "verklig" upplevelse än att titta på en film?

Jag håller med. När man läser för sig själv skapar man i samarbete med texten karaktärerna, handlingen och miljön. Allt skapas i den egna fantasin och känns därför mycket direkt och personligt engagerande. När man ser på film presenteras allt färdigserverat, något som skarpt begränsar utrymmet för den inviduella tolkningen.

Mer personligt tycker jag stämmer, men mer direkt upplevelse? Möjligen inte oväntat tycker jag att jämförelsen även där är rätt oväsentlig - för mig känns det som att jämföra vilket som är mest "verkligt", att dricka en öl eller gå i skogen. Att duscha eller spika upp en hylla. Att köra bil eller äta ett äpple. Det är lika verkligt alltihop.

Men i alla fall - gärna inför en stor bioduk och gärna så gott som ensam i salongen, kan i alla fall jag översköljas av en riktigt bra film på ett sätt som får mig att glömma omvärlden och "delta" i filmen som vore den för stunden verkligheten.

Kör hårt,
Sheriffen

[jophan]

Jag älskar litteratur och läsning passionerat, men jag glömmer aldrig att det är text. Jag kan sluka en bok och njuta av stilen som om det vore en bakelse - Gormenghast är nog paradexemplet - men det är en intellektuell njutning av ett annat slag än när jag sugs in i en film. Läsning är inte visuell för mig.

[margl]

Jag älskar litteratur och läsning passionerat, men jag glömmer aldrig att det är text. Jag kan sluka en bok och njuta av stilen som om det vore en bakelse - Gormenghast är nog paradexemplet - men det är en intellektuell njutning av ett annat slag än när jag sugs in i en film. Läsning är inte visuell för mig.

Ja, Gormenghast är i sanning en härlig bakelse som jag själv avnjutit ett flertal gånger. Läsupplevelserna är olika för olika personer. Själv kan jag njuta av en bok både som en intellektuell upplevelse och som en "trigger" för min mycket visuella fantasi.

[tompe]

Mer personligt tycker jag stämmer, men mer direkt upplevelse? Möjligen inte oväntat tycker jag att jämförelsen även där är rätt oväsentlig - för mig känns det som att jämföra vilket som är mest "verkligt", att dricka en öl eller gå i skogen. Att duscha eller spika upp en hylla. Att köra bil eller äta ett äpple. Det är lika verkligt alltihop.

Jag tycker det är en intressant filosofisk frågeställning. Det finns ju en tendens att värdera verkliga upplevelser högre än upplevelser som att ligga inpluggad i en maskin och få upplevelser (eller att läsa). Men rent empiriskt tycker jag att saker som "äta ett äpple" eller "gå til bussen" inte alls känns speciellt engagernade och verkligt. Inte lika verkligt som att riktigt leva sig in i en bok.

Sedan finns det också en tendens hos folk att värdera en bok högre om den anknyter starkt till verkligheten för läsaren eller att helt nedvärdera läsning som inte gör detta.

[margl]

Mer personligt tycker jag stämmer, men mer direkt upplevelse? Möjligen inte oväntat tycker jag att jämförelsen även där är rätt oväsentlig - för mig känns det som att jämföra vilket som är mest "verkligt", att dricka en öl eller gå i skogen. Att duscha eller spika upp en hylla. Att köra bil eller äta ett äpple. Det är lika verkligt alltihop.

Jag tycker det är en intressant filosofisk frågeställning. Det finns ju en tendens att värdera verkliga upplevelser högre än upplevelser som att ligga inpluggad i en maskin och få upplevelser (eller att läsa). Men rent empiriskt tycker jag att saker som "äta ett äpple" eller "gå til bussen" inte alls känns speciellt engagernade och verkligt. Inte lika verkligt som att riktigt leva sig in i en bok.
Sedan finns det också en tendens hos folk att värdera en bok högre om den anknyter starkt till verkligheten för läsaren eller att helt nedvärdera läsning som inte gör detta.

Jag har själv varit på akuten med bruten arm och inte tyckt det känns särskilt "verkligt", medan att läsa om propagandafilmsvisningen i 1984 känns blodisande "verkligt". Tendensen att i böcker och filmer sticka in "baserad på en sann berättelse" eller "baserad på en verklig händelse" finner jag ofta fånig då det ofta istället borde stå "baserad på en berättelse/händelse som påstås vara sann". Att berätta en historia realistiskt och trovärdigt är en sak, att göra anspråk att sitta inne med sanningen något helt annat.