Vem gör bäst TV-serier numera?

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Inläggav Skäggmonstret » fre 19 jan 2007, 16:30

Jesper skrev:Den är bättre än Buffy också, bara så ni vet.


Vilket inte säger så mycket, om man frågar mig. Jag är notoriskt otålig när det gäller teveserier. Om enskilda avsnitt har sämre kvalitet än ett lika långt parti i en hyfsad film (vilket brukar vara fallet) så stänger jag av teven. Det finns bättre saker att slösa sin tid på. Argumentet att utvecklingen av personerna och metaplottens fantastiska vindlingar gör det hela sevärt fungerar inte på mig. Det måste vara bra hela tiden. Jag vill se teveserier späckade med intressant innehåll, sprudlande fontäner av kreativitet och originalitet, och jag förstår inte lockelsen i att i snigeltempo lära känna fiktiva personer. Ge mig eviga idéer!

Så. Nu har jag klagat nog för idag. Om någon orkar kan hen försöka övertala mig om dåraktigheten i mina åsikter.
//Gabriel Nilsson
Skäggmonstret
Fan
 
Inlägg: 165
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 13:05
Ort: Uppsala

Inläggav Jesper » fre 19 jan 2007, 18:28

Skäggmonstret skrev:och jag förstår inte lockelsen i att i snigeltempo lära känna fiktiva personer

Säger killen som vill göra sig en karriär på att skriva episk fantasy. ;)

Som motargument ger jag dig "The Wire". Visserligen snigeltempo, men det finns inte en sekund som är bortslösad.

En bra TV-serie kan ha ungefär samma förhållande till en film som en roman har till en novell. Novellen kan visserligen vara kraftfull, men romanen har helt andra möjligheter att beskriva saker i detalj och låta personerna utvecklas.

Veronica Mars försöker som så många serier både äta kakan och ha den kvar, och lyckas väl ganska väl. Den kan väl på det sättet jämföras med Buffy, men i min mening håller den högre kvalitet och därför blir den mer njutbar.
Jesper
LoC-skribent
 
Inlägg: 64
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:53
Ort: Uppsala

Inläggav tompe » fre 19 jan 2007, 22:18

Jag tycker inte målet med TV-serier eller film är att lära känna fiktiva personer. Måler är att uppleva skildringen och om skildringen är bra så spelar det inte roll att den är långsam. Sedan håller jag med mycket om jämförelsen med böcker och romaner.

Jag tycker VM är bättre i vissa avseende än Buffy och sämre i andra så det är svårt att jämföra dem. VM är absolut bättre på att ha en säsongsplot som man intresserar sig för och som verkligen fungerar. Buffy hade ju säsongsteman så det blev lite annorlunda. I VM fungerar humorn och smådetaljerna också vilket är en viktig sak för mig. En serie utan fungerande humor har nästan alltid en allvarlig brist.
/Tommy Persson
tompe
Trufan
 
Inlägg: 825
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:18
Ort: Linköping

Inläggav Jesper » fre 19 jan 2007, 23:32

tompe skrev:I VM fungerar humorn och smådetaljerna också vilket är en viktig sak för mig. En serie utan fungerande humor har nästan alltid en allvarlig brist.

Precis. Av någon anledning verkar väldigt många människor med annars tillförlitlig smak tycka att Buffy är roligt, men jag har aldrig kunnat begripa varför.
Jesper
LoC-skribent
 
Inlägg: 64
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:53
Ort: Uppsala

Inläggav john-henri » lör 20 jan 2007, 00:35

Min gamle, numera bortgångne vän rich brown var fanatisk Buffydiggare och eftersom han sunbarligen kunde serien utantill och med förtjusning citerade repliker ur den är jag beredd att medge att dialogen ibland *var* rolig. Men det hindrar inte att jag aldrig stod ut med att se programmen, lika lite som jag stått ut med Star Trek eller Bonde söker fru eller merparten av det dravel som sänds. Problemet för mig är att grundkravet på sevärd film/TV är bra skådespelare och bra regi; närmast därefter kommer bra manus. Foto, klippning, originalitet -- det och mycket mer spelar också in. Men utan skådespelere faller varje filmad fiktion fullständigt platt; då kan man lika gärna se svenska långfilmer.
Typexempel just nu tycks mig vara "Life on Mars": korkat manus och en huvudrollsinnehavare som spelar över och som lika lite som manusförfattren tycks begripa att dagens kulturella kontext inte medger samma hysteriskt klentrogna reaktioner på alldagliga sf- eller fantasyskeenden som på 1800-talet.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav tompe » lör 20 jan 2007, 01:24

Det är säkert bara en fråga om att man betonar olika faktorer olika mycket. För mig räcker det med att skådespeleriet är tillräckligt bra. Men jag är extremt känslig för inkonsistener och inkonsekvener i manus och jag avskyr när dialogen på ett onaturligt sätt är riktad till publiken. Bra dialog är för mig väldigt viktigt också.


När jag funderar på det så undrar jag lite vad bra skådespeleri är. Jag vet att jag gillar skådespelare som Jodie Foster ohc Helen Mirren. Men det kan ju bero på att jag gillar det sätt de skådespelar på. Jag har hört andra nämna personer som de tycker är bra i vissa verk och jag har bara tyckt de varit OK.

En serie som The Closer gillar jag väldigt mycket och till store del på grund av att hon som spelar huvudrollen gör det bra tycker jag. Det är en polisserie som rekommenderas till alla.

I en serie som The Wire kan jag inte alls identifiera bra skådespeleri. Allt är bara bra.
/Tommy Persson
tompe
Trufan
 
Inlägg: 825
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:18
Ort: Linköping

Inläggav Sheriffen » lör 20 jan 2007, 04:10

tompe skrev:När jag funderar på det så undrar jag lite vad bra skådespeleri är.


Sheriffens maxim, härledd ur en bra bit över tiotusen sedda filmer:

1) När man för sitt inre öra hör vad regissören har givit skådespelaren för instruktioner, är skådespeleriet dåligt.

2) När man inte för sitt inre öra hör vad regissören har givit skådespelaren för instruktioner, är skådespeleriet bra.

3) När man glömmer att ens höra efter, är skådespeleriet lysande.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav tompe » lör 20 jan 2007, 11:55

Fast detta fungerar inte på mig då för då skulle allt skådespeleri vara lysande. Jag har ingen aning om vilken typ av instruktioner som ges och det är inget jag ens kommit på tanken att tänka på.

Borde inte folk som i första hand vill ha bra skådespeleri gå på teater eller annat?

Jag tycker film och TV-serier mer är en helhet. Dåliga saker kan förstöra men att en faktor bara är tillräckligt bra är inte tillräckligt för att nödvändigtvis förstöra en väldigt bra helhet.
/Tommy Persson
tompe
Trufan
 
Inlägg: 825
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:18
Ort: Linköping

Inläggav john-henri » lör 20 jan 2007, 13:43

Alternativ till sheriffens diktum, då:

Om du när du hör och ser en viss scen spelas upp får en mycket stark känsla av att den är fejkad och att rollgestalterna så att säga låtsas, men det sedan visar sig att de inte skulle göra det och att scenen följaktligen var tänkt att vara på allvar, handlar det också om uselt skådespeleri. (En rätt central scen i den halvruttna "Lassiter" med Tom Selleck och Jane Seymour, just slötittad på, aktualiserade den här tesen; de börjar gräla på en krog, inför en kvinnlig tysk spion som Selleck måste lura, så möjligheten att det var tänkt som ett uppgjort gräl fanns -- men så var det alltså inte, de kunde bara inte spela scenen.)

Den verkligt förnäma prestationen åstadkoms nästan alltid av samarbetet mellan bra aktör och bra regissör. När de jobbar med svaga regissörer kan också förnämliga skådespelare göra likgiltigt ifrån sig; i samarbete med starka regissörer kan också indifferenta skådespelare ibland lyfta sig i håret och åstadkomma utmärkta prestationer. Vilket inte hindrar att det finns oöverbryggeliga skillnader i skådespeleri mellan Jodie Foster och Sandra Bullock, eller mellan Johnny Depp och Arnold Schwarzenegger.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav tompe » lör 20 jan 2007, 15:21

Jag tror mig kunna känna igen uselt skådespeleri. Jag funderade på fallet att man ser någon som känns väldigt trovärdigt och bra och man tänker inte all på om skådespeleriet är acceptabelt eller briljant. Ät det verkligen så att det i alla möjliga scener eller filmer eller TV-serier går att skilja på acceptabelt skådespeleri och briljant skådespeleri?

Hum, kanske dags för en film. Ska jag ta Borat eller Tristram Shandy då...
/Tommy Persson
tompe
Trufan
 
Inlägg: 825
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:18
Ort: Linköping

Inläggav Sheriffen » lör 20 jan 2007, 16:33

tompe skrev:Fast detta fungerar inte på mig då för då skulle allt skådespeleri vara lysande. Jag har ingen aning om vilken typ av instruktioner som ges och det är inget jag ens kommit på tanken att tänka på.


John-Henri har ju redan förtydligat vad jag sa, men jag kan tillägga att det alltså inte är fråga om att veta vilken typ av instruktioner som ges - det varierar mycket från regissör till regissör (har jag kunnat notera vid närvaro under olika filminspelningar och vid tittande på dokumentärer om filminspelningar). Vad jag menade var alltså att om man när någon spelar en scen tycker sig höra i huvudet att regissören har sagt "Gå till vänster genom rummet, bort till bordet, plocka upp osthyveln och titta ut genom fönstret", så är skådespeleriet uselt. Kort sagt, det som skådespelarna utför måste ske så naturligt (vilket inte nödvändigtvis är detsamma som naturtroget! - det beror på typen av film) att man aldrig hör den där instruktionen i huvudet.

En annan sak som kan vara en god ledtråd. När Humphrey Bogart och Lauren Bacall spelade in "To Have and Have Not" skulle Lauren Bacall komma ut ur ett rum. När man tagit scenen ett par gånger utan att den blev bra, tog Humphrey Bogart (som var hennes motspelare och alltså inte regissör, dock oerhört mycket mer erfaren) henne åt sidan och frågade: "Vad gjorde du i rummet?"

Lauren Bacall tittade oförstående på honom och frågade vad det spelade för roll. Hon skulle ju bara komma ut genom dörren.

Humphrey Bogart svarade (ungefär): "Du måste veta precis vad du gjorde i rummet, för det avgör hur du ser ut och hur du går när du kommer ut därifrån. Om du inte vet vad du gjorde i rummet, så blir hela scenen onaturlig och konstig."

Så Lauren Bacall föreställde sig vad hon hade gjort i rummet och scenen blev utmärkt. Någon som kan pinpointa den i filmen?


Borde inte folk som i första hand vill ha bra skådespeleri gå på teater eller annat?


Vilken besynnerlig kommentar. Varför skulle bra skådespeleri vara förbehållet teatern?


Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav tompe » lör 20 jan 2007, 16:57

Sheriffen skrev:Vilken besynnerlig kommentar. Varför skulle bra skådespeleri vara förbehållet teatern?


Inte förbehållet men jag fick för mig (kanske felaktigt) att bra skådespeleri var ett nödvändigt villkor för bra teater medan för film är tillräckligt bra skådespeleri det nödvändiga villkoret. Så sannolikheten att hitta bra skådespeleri är större på teatern.
/Tommy Persson
tompe
Trufan
 
Inlägg: 825
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:18
Ort: Linköping

Inläggav Sheriffen » lör 20 jan 2007, 17:30

tompe skrev:
Sheriffen skrev:Vilken besynnerlig kommentar. Varför skulle bra skådespeleri vara förbehållet teatern?


Inte förbehållet men jag fick för mig (kanske felaktigt) att bra skådespeleri var ett nödvändigt villkor för bra teater medan för film är tillräckligt bra skådespeleri det nödvändiga villkoret. Så sannolikheten att hitta bra skådespeleri är större på teatern.


Det här borde förstås en skådespelare som verkat eller verkar inom både film och teater yttra sig om, men jag har i alla fall haft förmånen att få diskutera saken med flera framstående skådespelare som verkat inom båda fälten och sett intervjuer i dokumentärer med ännu många fler.

Generellt kan man nog säga att det hela ligger på ett annat plan, för det är två helt olika saker - och nu är det inte jag utan skådespelare som yttrat sig om detta som talar - att spela i realtid inför en publik som befinner sig i samma lokal och att spela med en stor mängd omtagningar under inspelningen av en film. De båda är svårjämförbara, liksom det är svårjämförbart för musiker att spela in en skiva i studio och uppträda live. Så vad man nog kan säga är att det rör sig om två olika sorters skådespeleri, även i uttrycket - det finns till exempel inga närbilder på ansiktet på teatern och det finns möjlighet att rätta till misstag under pågående framförande på film (men bara till nästa föreställning på teatern).

Och det är förstås sant att en teaterpjäs, anser jag i alla fall, är mycket beroende av bra skådespeleri. Till och med ett verk av Shakespeare eller Molière eller Strindberg eller Williams kan bli helt förfelat om skådespelarna är taffliga. Men detsamma gäller min själ filmer; taffligt skådespeleri lägger sig som en skymmande ridå mellan betraktaren och filmens handling och dess övriga komponenter. Man sitter ju och irriterar sig på det och är en eller flera skådespelare taffliga rakt igenom, och inte bara i enstaka scener, så tar det liksom överhanden efter en stund. Anser jag, i alla fall.

Med det sagt så beror det också på slaget av film, förstås. Och den rollfigur som ska gestaltas. Att spela James Bond är mycket enklare än att spela betjänten i "The Remains of the Day", till exempel, för James Bond är (i alla tolkningar utom Connerys) en endimensionell pappfigur och behöver inte vara mer. De filmerna är enkla, ytliga och inte så sällan fyndigt humoristiska underhållningsäventyr med mycket få ambitioner att vara något annat, medan en rolltolkning där skådespelaren måste göra ett inträngande personporträtt förstås är något helt annat.

Just "The Remains of the Day" av Merchant/Ivory är en film jag gärna framhåller som exempel på fullkomligt enastående skådespeleri. Tänk på hur mycket av själva handlingen som faktiskt utspelar sig i framförallt Anthony Hopkins' men även Emma Thompsons ansikte. Tänk på det vidunderliga skådespeleriet dem emellan, givandet och tagandet, som lägger en väldig extra dimension av antydningar, och inre och underförstådda skeenden, och halvgripna ögonblick till den rena handlingen.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav OsloPC » lör 20 jan 2007, 19:12

Sheriffen skrev: [skådespeleri, även i uttrycket - det finns till exempel inga närbilder på ansiktet på teatern


Man har i og for seg redskap som teaterkikkert :D

PC
OsloPC
Letterhack
 
Inlägg: 264
Blev medlem: fre 10 nov 2006, 11:03
Ort: Oslo

Inläggav Skäggmonstret » lör 20 jan 2007, 20:11

Jesper skrev:Säger killen som vill göra sig en karriär på att skriva episk fantasy. ;)


Det här har förstås ingenting med trådens ämne att göra, men jag måste göra en snabb dementi innan fler drabbas av samma missförstånd. Jag vill göra en karriär som författare. Vissa texter jag skriver kan säkert definieras som episk fantasy (enligt något kriterium), men om man hoppas få följa Grand al Doors mödosamma utveckling från bondpojke till världserövrande bergssprängare i tjugo volymer kommer man att bli djupt besviken. Hittills har jag aldrig ens planerat att skriva så mycket som två böcker med samma huvudperson.
//Gabriel Nilsson
Skäggmonstret
Fan
 
Inlägg: 165
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 13:05
Ort: Uppsala

FöregåendeNästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron