Gerald Durrell

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Gerald Durrell

Inläggav Linnéa » fre 10 nov 2006, 21:55

För att upprepa vad jag just skrev i literaturforumet, så läser jag för tillfället Persuasion av Jane Austen och The Bafut Beagles av Gerald Durrell.

Persuasion har jag förstås läst förr; jag läser om den nu i ett slags virtuell bokcirkel. Det var ett tag sedan jag läste den upptäckte jag när jag började läsa den på bussen i morse. Har läst de första fem kapitlen och funderar en hel del på hur mycket som egentligen är ironiskt beskrivet. Persuasion beskrivs ofta som en bok med sorgsen underton, men när jag läser den nu så känns det som att ganska mycket kan vara ironiskt snarare än sorgset. Nåväl, jag är ingen litteraturvetare så ska antagligen inte uttala mig för mycket.

The Bafut Beagles är den bok som fick mig att börja dyrka Gerald Durrell. Jag var fem år eller så när jag läste den första gången (på svenska, naturligtvis; svensk titel är Vit man jaga biff.) För den som inte vet det var Durrell engelsman och naturforskare; han levde 1925-1995 och var bror till Lawrence Durrell. Gerald vigde sitt liv åt att studera och skydda djur, och han skrev ett ganska stort antal böcker om sina resor runt om i världen. Durrells stil är omväxlande hejdlöst rolig, ömsom finstämd. Naturligtvis är böcker som Bafut Beagles präglade av sin tid; den kom ut 1954 och handlar om en resa som företogs till Kamerun 1949, och ett visst mått av White Man's Burden finns väl där. Men det är lätt att bortse ifrån. Det som gör böckerna fantastiska är för det första skildringarna av djurlivet, naturen och landskapet -- Durrell såg skönheten i de oansenligaste varelser och hade förmågan att beskriva dem på ett sätt som får djuren att närmast kliva ut ur boksidorna -- och för det andra hans avväpnande sätt att driva med sig själv. Och så är han så himla rolig. Kanske inte just i denhär boken, men den som inte har läst den självbiografiska My family and Other Animals har missat en äkta komisk pärla. Inte sf direkt, men fans tenderar ju att gilla Bra Böcker(TM). (Och My Family... utspelar sig i Grekland, det lockar säkert någon läsare!)

Vår högläsningsbok för tillfllet är Den tappre soldaten Svejks äventyr. Den är bra den med, men bitvis lite för lång.
Linnéa
WAHF
 
Inlägg: 10
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 13:11
Ort: Storvreta

Inläggav tompe » fre 10 nov 2006, 22:06

Jag är helt övertygad om att Linnéa var i en panel på Imagicon då någon från publiken klargjorde att Jane Austen är SF. Så märkligt att detta kunnat glömmas bort :-)

För 27 år sedan läste jag Rosy av Gerrald Durrell och minns den fortfarande som en väldigt rolig bok (om jag inte är helt förvirrad handlar den om en person som får en elefant att ta hand om och alla komiska förvecklingar som följer av detta.). Jag tror den kan ha utgivits av Bra Böcker. Jag minns att jag började läsa My Family and Other Animals men då den i början inte var lika kul som Rosy så kan jag av mig men jag kanske ska göra ett försök igen nu massor med år senare.
/Tommy Persson
tompe
Trufan
 
Inlägg: 825
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:18
Ort: Linköping

Inläggav Sheriffen » mån 12 feb 2007, 13:44

Linnéa skrev:The Bafut Beagles är den bok som fick mig att börja dyrka Gerald Durrell. Jag var fem år eller så när jag läste den första gången (på svenska, naturligtvis; svensk titel är Vit man jaga biff.) För den som inte vet det var Durrell engelsman och naturforskare; han levde 1925-1995 och var bror till Lawrence Durrell. Gerald vigde sitt liv åt att studera och skydda djur, och han skrev ett ganska stort antal böcker om sina resor runt om i världen. Durrells stil är omväxlande hejdlöst rolig, ömsom finstämd. Naturligtvis är böcker som Bafut Beagles präglade av sin tid; den kom ut 1954 och handlar om en resa som företogs till Kamerun 1949, och ett visst mått av White Man's Burden finns väl där. Men det är lätt att bortse ifrån. Det som gör böckerna fantastiska är för det första skildringarna av djurlivet, naturen och landskapet -- Durrell såg skönheten i de oansenligaste varelser och hade förmågan att beskriva dem på ett sätt som får djuren att närmast kliva ut ur boksidorna -- och för det andra hans avväpnande sätt att driva med sig själv. Och så är han så himla rolig. Kanske inte just i denhär boken, men den som inte har läst den självbiografiska My family and Other Animals har missat en äkta komisk pärla. Inte sf direkt, men fans tenderar ju att gilla Bra Böcker(TM). (Och My Family... utspelar sig i Grekland, det lockar säkert någon läsare!)


Det lustiga var, med tanke på den sista meningen, att jag på måfå och utan att veta vem han var köpte A Zoo in My Luggage av Gerald Durrell på en bokloppmarknad i just Grekland (de hade en väldig, överbliven trave av just den boken). A Zoo in My Luggage är fortsättningen på The Bafut Beagles som nämns ovan; här återvänder Durrell till Kamerun åtta år senare, i sällskap med sin hustru, en ung naturvetare och sin sekreterare, och besöker bland annat på nytt den märklige Fonen av Bafut, som inte bara dansar hästsvansdansen med sina fyrtio hustrur utan också dricker mer whisky och gin än det borde vara mänskligt möjligt att få i sig. Och så gör Durrell utflykter i djungeln, förstås, och samlar in djur, både själv och med hjälp av traktens jägare.

Jag har hunnit halvvägs genom boken och kan instämma i att många av de kvaliteter du nämner finns där, men hans syn på afrikaner är svårsmält. Han tilltalar även sina vänner med "bushman", han beskriver en av dem som en person med pitecanthropiska anletsdrag, han finner det närmast komiskt att kvinnor i Bafut betraktas som föga mer än packåsnor och behandlas därefter, han beskriver generellt afrikaner som barnsliga vildar, och så vidare. Det är ändå lite märkligt, för Durrell levde ju så pass sent - den här boken är skriven i slutet av femtiotalet - och man kan tycka att den mer upplysta inställning till andra folkslag än sitt eget som gjort sig gällande även i det koloniala Storbritannien långt före dess skulle ha haft något slags påverkan på Durrell. Du nämner "The White Man's Burden", fast då bör man tillägga att Rudyard Kiplings inställning till infödda i de länder som Storbritannien koloniserade alla rykten till trots var avsevärt mycket mer upplyst och humanistisk än Gerald Durrells. De flesta som läser "Kim", till exempel, torde bli förvånade över hur ädla indierna framställs och hur buffligt råbarkade engelsmännen är. Sådant märks för övrigt även i hans essayer och, om man verkligen läser den, till och med i dikten "The White Man's Burden", tro't eller ej.

Hur som helst, trots att Gerald Durrell ibland slarvar med språket ("...one could still see the white tails weaving and merging before your eyes"; "...seemed to have nothing to do with the drums and yet merged with it perfectly." - för att ta två exempel som båda har med "merge" att göra, vilket bara är en tillfällighet) är han också, anser jag, en mycket målande berättare och de episoder han frammanar känns mycket riktigt mycket levande. Det märkliga är att de inte ens behöver vara särskilt spektakulära; vid ett tillfälle beskriver han två fåglar som för något slags animerad konversation med varandra med tjatter och skrin och huvudrörelser, och den bilden etsar sig fast. Liksom bilden av pythonormen inne i den djupa klippskrevan. Liksom de märkliga insekterna som i rasande fart flyger i cirkel. Liksom hans vandringar i den förunderliga regnskogen med sitt grönskimrande, dunkla ljus. Och så vidare.

De komiska partierna kan jag ibland tycka är lite ansträngda, inte minst som i alla fall enstaka av dem känns slapstickartat överdrivna; det kan inte ha varit så det gick till. På andra håll är han verkligen rolig, men faktiskt - tror jag - utan att egentligen avse att vara det. Hästsvansdansen, som han beskriver i lyriska ordalag som något som griper honom djupt, framstår för läsaren efter att man läst om den - inte medan man håller på - som töntig coh komisk. Märklig effekt; när jag läste beskrivningen greps jag alltså av Durrells hänförelse över det vackra och ståtliga i dansen, men när jag nu tänker på den ser jag bara framför mig något ganska töntigt och skrattretande.

Det här var några reflektioner, men det kan tänkas att jag återkommer med fler. Jag har som sagt bara läst halva boken ännu.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tis 20 feb 2007, 14:18

Just det, jag känner mig manad att återkomma om "A Zoo in My Luggage" av Gerald Durrell.

Andra halvan av boken visade sig stämma mycket bättre in på Linnéas beskrivning, för när Gerald Durrell börjar koncentrera sig på vad alla djur han samlat ihop till sitt zoo ställer till med blir det ofta omtumlande roligt. Han skriver om filminspelningar med en närmast sarkastiskt motsträvig uggla och en pytteliten antilop (inte båda på en gång), han skriver om när han ska demonstrera för Fonen av Bafut och dennes rådsförsamling hur en filminspelning går till när en grön mamba plötsligt dyker upp på gårdsplanen där de håller till, och han berättar en rad anekdoter om den busiga babianen Georgina och den högdragna schimpansen Cholmondely och om flera av de andra djuren, som en rätt makalös ekorre, en skara grodor, och så vidare. Alltså, de här djuranekdoterna, som Gerald Durrell kastar sig ut i med enorm berättarglädje, är både rörande och roliga och dessutom inte så lite lärorika. Det märks hur Durrell brinner för djur och för sitt ämne, och hans berättande är både ledigt och omöjligt att värja sig mot; han är helt enkelt mycket medryckande, mycket entusiasmerande. Och texten flyter, utan något som helst motstånd; stilen är väl avpassad till ämnet.

Jag måste också nämna de förnämliga, ibland dråpliga, illustrationer av Ralph Thomson som pryder boken.

Nu har jag stått i bokhandeln och saliverat över "My Family and Other Animals". Det är bara en tidsfråga. Kort sådan.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tor 05 apr 2007, 11:28

SPOILER: Natasha Illum Bergs självbiografi "Floder av röd jord"

För att inte diskussionstrådarna ska bli alldeles för många i onödan, petar jag in Natasha Illum Berg under rubriken Gerald Durrell - om än med viss tvekan. Fast det finns stora likheter mellan dem, liksom olikheter. Den stora likheten är att de båda är - i Durrells fall var - vita européer som förälskat sig i ekvatorialländers ångande djungler och dessas fauna. Och att de båda är (var) författare som skriver (skrev) självbiografiskt om sina upplevelser. Den avgörande skillnaden är att Gerald Durrell fångade in djuren och öppnade ett stort, välskött zoo; Natasha Illum Berg skjuter dem.

Natasha Illum Berg föddes 1971 i Sverige, men är danska. Hon är den första storviltjägaren i afrikansk historia som både har licens och är kvinna. Ur den synvinkeln är hon förstås mycket imponerande, även om hon har en tendens att i utdragna litantior beklaga sig över de ständiga motgångar i form av diskriminering och förakt som hon säger sig oavbrutet ha utsatts för och vara utsatt för (och det trots att hon utbildats av tre av den afrikanska kontinentens främsta, mest erfarna jägare, som alla tog sig an henne, den ena efter den andra - de så kallade Räven, Schakalen och Den gamle hunden). Det förefaller nästan som om hon vältrar sig i klagomålen, njuter av dem... som om, vågar man misstänka, hon vill vara en modern motsvarighet till sin landsmaninna Karen Blixen (som väl dock i likhet med generationskamraten Beryl Markham var en kvinna som inte var fallen för att beklaga sig, utan i stället med väldig dådkraft köra hårt). En misstanke som förstärks av att hon bor i en villa i det lilla samhället Karen, som anlagts precis där Karen Blixen hade sin kaffeplantage, och av att hon i likhet med Karen Blixen skriver självbiografiskt om sina upplevelser i det svarta Afrikas hjärta.

Jag har inte ännu läst Karen Blixens "Out of Africa" - den står i hyllan och tittar förebrående på mig och undrar hur i hela fridens namn jag kunde välja Natasha Illum Bergs "Floder av röd jord" före den, eftersom annat jag har läst av Karen Blixen låter förstå att Natasha Illum Berg aldrig kommer att nå tillnärmelsevis de höjder som författare och/eller skribent som hennes välförtjänt mer berömda landsmaninnan gjorde. Natasha Illum Berg försöker och försöker, inte minst med den ena poetiska formuleringen eller metaforen efter den andra, nio av tio av dem som hämtade ur ovanligt kantiga kärleksnoveller i Allers - "Det hände så snabbt att mitt hjärta inte hann uppfatta det mellan två hjärtslag i väntan på kroppens nästa lilla livstecken.", "Denna bok handlar om några av de saker som fick mig att stanna upp under min lärlingsresa i Tanzania. Saker, eller bara nyanser, som jag böjde mig ner och plockade upp." Jo, det vänder sig. I magen. Vad pratar tjejen om? (Tro för all del inte att det förmenta sammanhang jag citerar ur kastar något som helst ljus över den saken... eh, nyansen... eh, hjärtat?)

Ibland lyckas hon bättre. Slutraden är bättre: "Hur kan man mäta den frid man får ut av att vara på en plats där man kan höra sig själv?"

Och däremellan, mellan sakerna och nyanserna hon plockar upp och platsen där hon hör sig själv, kan hon inte bestämma sig. Hon kan inte bestämma sig för om hon skriver en självbiografisk bok om sina upplevelser under de första åren som jägarlärling i Tanzania eller om hon skriver en flammande propagandaskrift till försvar för jakt, där hon med ett i och för sig inte oävet resonemang lyckas leda i någon form av bevis - hur övertygande beror på i vilken grad man tror på hennes påstådda sakuppgifter - att jakt på utrotningshotade djur i själva verket bidrar mer än något annat, framförallt mer än naturvård, till att bevara de utrotningshotade djuren. Det kan låta konstigt, men hennes resonemang är som sagt inte alldeles oävet.

Det grundläggande problemet med resonemanget är att hon har bestämt sig för slutsatsen långt innan hon börjat resonera. Natasha Illum Berg kommer från en familj som varit jägare i flera generationer och hon gillar jakt. Därför är jakt bra. Punkt slut. Sedan gäller det att konstruera ett resonemang som förklarar varför jakt är bra och naturvård korkat, och lyckas man då argumentera sig fram till att jakt är den bästa naturvård som finns medan annan naturvård i stället borde koncentrera sig på att hejda överbefolkningen har man förmodligen i alla fall för sig själv lyckats även moraliskt rättfärdiga det man älskar att syssla med och därför också den slutsats man bestämt sig för redan från början. I viss mån övertygar Natasha Illum Berg, för det hon säger kan givet resonemanget inte vara helt fel - men det är mycket skevt och mycket partiskt, och vad gäller de naturvårdande organisationerna (som hon säger får henne att se lila) har hon bara tvärfel. Kapitalt och fullständigt. Men, tja... hon måste ju. Tycka så, alltså. För att kunna jaga.

Även för den som förutsättningslöst tar del av hennes propaganda ligger det något vagt misstänkt i att de människor med vilka hon återger diskussioner utan undantag är förvirrade fån på fina middagar som knappt kan sätta ihop två meningar när de talar, medan Natasha Illum Berg själv uttrycker sig vältaligt i långa monologer som sträcker över flera sidor. Hela tiden. Ingen annan får en syl i vädret, faktiskt. Så det kanske inte är så konstigt att hon vinner de (antingen fiktiva eller gravt förvanskade) diskussioner hon återger.

Lite roligare är hon när hon berättar om sina naturupplevelser (för det går inte att tvivla på att hon älskar naturen, att hon älskar djungeln i Afrika) och sina jaktäventyr. Hon har en kund (som alltså ska ut och jaga under hennes ledning) med sig i jeepen när hon en sen natt fastnar med den i sankmark och sovandes under bar himmel plötsligt väcks av ett femtontal främmande män som dykt upp i mörkret, hon jagar en människoätande leopard som dödat ett litet barn och rivit en kvinna i en by, hon ligger utsträckt på marken under Afrikas vidunderliga stjärnhimmel, hon jagar buffel (som är det farligaste djur en jägare kan ge sig på, vilket man kanske inte trodde) ute på savannen, hon får besök av en elefant när hon ligger i tältet och sover och hon får besök av ett lejon när hon sitter i lägret och dricker te, hon sitter dag ut och dag in på en kulle och blickar ut över det fascinerande landskapet och väntar på buffelhjorden, och hon gör och upplever rent generellt en massa sådant som man kan läsa om i mängder av skildringar från den brittiska, belgiska och franska kolonialtiden men som man trodde i princip hörde till en sedan länge svunnen tid. Uppenbarligen gör det inte det, om man befinner sig i Afrikas hjärta.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm


Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron