Nick Hornby (spoiler: How to be Good/About a Boy)

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Nick Hornby (spoiler: How to be Good/About a Boy)

Inläggav Sheriffen » sön 18 mar 2007, 16:38

"Hedersomnämnaden i kategorin till Nick Hornby, How to be Good..."

Så skrev Ylva Spångberg i tråden "Bästa läset år 2006".

Jag hoppade till, för det var roligt att se att någon annan på forumet gillar Nick Hornby. Fast jag slogs även av tanken vad märkligt det är, egentligen, att man med en av sina allra bästa vänner, som man känt i trettio år, så sällan pratar böcker personligen - trots att man båda är konstant och ständigt och alltid läsande. Med Ylva brukar jag mest föra långa - och mycket intressanta, missförstå mig inte - diskussioner om ungefär sådant som "How to be Good" handlar om; relationer mellan människor, företrädesvis våra egna i privatlivet (med andra människor, alltså) och andras som vi helt enkelt glatt skvallrar om.

Jag har just läst ut "How to be Good" och har tidigare av Nick Hornby läst "About a Boy". Jag tycker avgjort bättre om den senare; den är en av de mest träffsäkert roliga romaner jag någonsin läst, en roman som såvitt jag minns - det är flera år sedan jag läste den - inte skorrar falskt någonstans och som är extremt välkonstruerad.

Jag är mer kluven inför "How to be Good", för trots att jag tycker att den är mycket läsvärd så ser jag också en rad brister. Jag ska försöka förklara mig, ur båda synvinklarna.

Jag gillar Katie Carr, romanens jagberättande huvudperson. Jag gillar henne så mycket att jag varje dag såg fram mot de stunder jag skulle få tillbringa med henne. Första dagen läste jag 55 sidor, men sedan saktades tempot på grund av arbete och annat och hon blev ett andningshål på mellan 10 och 25 sidor om dagen och hon berättade varje dag för mig vad som hänt i hennes plötsligt upp och ned vända och mycket mänskliga tillvaro.

Hennes berättelse handlar om ett äktenskap som håller på att krascha. Hennes eget. Hon har man och två barn, är drygt fyrtio år gammal och har nått ett dödläge i livet. Så det börjar med att hon skaffar sig en älskare, som hon har ett mycket halvhjärtat, kortvarigt förhållande med och som hon själv ganska snart inser bara är ett sätt för henne att desperat försöka fly ur en situation som blivit allt mer ohållbar.

Fast det är först när hennes koleriske man, som lever på att vara kolumnist med epitetet "The Angriest Man in Holloway" i en dagstidning, plötsligt gör en helomvändning och blir stjärnögd God Människa och utan åthävor förlåter henne, vägledd av en bisarr, andlig new age-ledare som på makens - Davids - initativ flyttar hem till familjen, som berättelsen tar fart. De episoder som rullas upp under de följande månaderna är ofta gapfnittrigt roliga, exekverade med Nick Hornbys/Katie Carrs stilsäkra hand.

Och man trivs och man roas och man lider med Katie och ibland hennes barn och aldrig med hennes outhärdlige man, och Katie blir en förtrogen vän av det slag som gör att man någonstans får en förståelse för de människor som älskar tjugonio tegelstensvolymer tjocka fantasyserier bara för att de helt enkelt inte vill skiljas från gestalterna i dem. Jag vill fortsätta att umgås med Katie Carr; jag gillar henne.

Men på ett annat plan tycker jag inte romanen är helt lyckad. Dels finns detaljproblem, som Nick Hornbys faiblesse - i den här romanen - för att beskriva människor och företeelser med hänvisning till personer och händelser i TV-serier. Har man inte sett TV-serierna står man sig slätt; man förstår inte vad han menar. Vilket förstås gör att romanen även för den brittiska hemmapubliken mycket snabbt kommer att bli föråldrad och i framtida utgåvor förmodligen försedd med fotnoter. Synd. Ett annat detaljproblem är den i periferin förekommande väninnan Becca, som är helt osannolik. Hon funkar inte.

Och det är ett övergripande problem i den här romanen, för inte ens den sympatiska Katie Carr funkar egentligen. Hur mycket jag än gillar henne så tror jag inte på henne, för handlingen - med alla de mycket dråpliga, roliga händelserna och situationerna - skulle ha varit omöjlig om hon inte betett sig mycket dummare än vad hon är, och dessutom medveten om att hon är. Hon vet att det ena beslutet efter det andra hon fattar är kanonkorkat, för det mesta - men hon handlar i enlighet med dem i alla fall. Vid andra tillfällen, när hon resonerar med sig själv och läsaren, faller hon så att säga out of character - hon begriper inte hur korkad hon är, men det stämmer inte för det borde hon göra, för hon är egentligen mycket smart (med god marginal romanens smartaste - och mest välutbildade - person). Och det är problematiskt, för Katie Carr är inte en udda gestalt; hon är en förnuftig medelklasskvinna från Storbritannien, läkare till yrket, och hon skulle inte få för sig att göra så udda och dumma grejer, för hon skulle förstå - förstår inte så sällan - att de bara är just dumma. Och att konsekvenserna kommer att bli besvärliga. Ibland ohållbara.

Men utan att hon beter sig så, blir det ingen handling. Och på det planet fungerar inte "How to be Good".

Å andra sidan kan man överse med det, kanske - ett slags suspension of disbelief, för att ta till en term som används i science fiction-kretsar. Eftersom det som händer är så himla roligt.

Hur som helst, här lyckas "About a Boy" väldigt mycket bättre, för de tre udda människor kring vilka handlingen kretsar i den romanen är mycket trovärdigt udda. En är en sysslolös ungkarl som ärvt en enorm förmögenhet och därför aldrig gjort ett handtag i hela sitt liv; en är en ensamstående, mycket gröna vågen-orienterad och rätt flummig antikonsumtions-samhället-mor; och en är den senares tragiska, missanpassade, mobbade son. De är alla trovärdigt udda, för de framlever liv som är udda, som skiljer sig från normen. Att de inte handlar som vi andra är begripligt - de har naturligt nog helt andra referensramar och värderingar, djupt grundade i både uppfostran, omständigheter och personlighet.

Men till deras skara hör inte Katie Carr. Trots det beter hon sig inte så sällan väldigt udda hon med.

Och med det sagt så beter sig gestalterna i "About a Boy" så gott som genomgående betydligt förnuftigare och mer sansat än Katie Carr - att de råkar in i dråpliga, snärjiga och ibland tragiska situationer beror på ett omständigheternas spel och på en växelverkan dem emellan, men inte på att de handlar out of character.

Fast jag vill framhålla att det positiva i mitt tycke överväger, framförallt i andra halvan av "How to be Good". Det här är välskrivet; det är gripande och roligt; det är läsvärt. Men grunden för berättelsen håller inte riktigt, så det krävs en viss suspension of disbelief. Med den i bagaget får man träffa en mycket älskvärd, mycket (för) felbar människa, som man ser fram emot att få snacka lite med varje dag.

En not: för oss hängivna bibliofiler är Katie Carrs kärleksförklaring till läsande i slutet en uppenbarelse. Jag måste få citera några rader: "It is the act of reading itself I miss, the opportunity to retreat further and further from the world until I have found some space, some air that isn't stale..." // "Janet's bedsit seemed enormous when I moved into it, enormous and quiet, but this book is so much bigger than that. And when I've finished it I will start another one, and that might be even bigger, and then another, and I will be able to keep extending my house until it becomes a mansion, full of rooms where they can't find me." Och på det sättet kan hon och vi alla bygga oss en enorm herrgård, en fristad där vi kan undkomma det vardagliga livets bekymmer och tristess.

Men Ylva, förstod du den allra sista meningen i romanen?

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron