Rockpoeter

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Rockpoeter

Inläggav Sheriffen » lör 05 maj 2007, 12:57

I går köpte jag för första gången i mitt liv en skiva med Bob Dylan. Jag lär inte göra om det. Men saken är den att jag från hans senaste album, "Modern Times", hörde en låt på radio, "Ain't Talkin'", som är den tredje Dylan-låten i mitt liv jag gillat. De båda andra är en med "...to the valley below..." i refrängen och "You Gotta' Serve Somebody". Så det är ett tag sedan sist, liksom.

Men.

"Aint' Talkin'" är en suggestiv, mörk låt. Fast så har vi Dylans envetet *nasala*, gnälliga stämma. Den är nästan outhärdlig och låter så osannolikt ansträngd och fjantig. Karlen har aldrig insett att han inte kan sjunga och borde låta någon annan i bandet göra det åt honom. Och så hans plipp-ploppande arr, typiskt för honom. Han gör en mörk, suggestiv låt, men plipp-ploppar arret.

Så vad man får göra med den här låten, i väntan på den cover som aldrig kommer, är att lyssna på den och föreställa sig att den i stället pratsjungs av Leonard Cohen, med sandpapperskrovlig, mörk, dyster stämma. Och är arrad i ännu långsammare, tyngre tempo (utan plipp-plopp!) än Dylan verkar förmå. Då blir det en lysande låt.

Fast nåväl, jag har i alla fall köpt en Dylan. Och man ser ju redan på låttitlarna hur jävla banal karlen är i jämförelse med Cohen. När en låt av Cohen heter "Alexandra Leaving" heter en låt av Dylan "Someday Baby". När Cohen sjunger om hur han går "By the Rivers Dark" sjunger Dylan om "Rollin' and Tumblin'". När Cohen befinner sig på den dubbeltydigt dystra "Boogie Street" har Dylan tagit sig "Beyond the Horizon".

My, my. Och det värsta av allt är ju att det märks ännu tydligare i själva låttexterna. B. Dylan. Banal Dylan.

Kan ingen få tyst på den där karlen eller åtminstone övertyga Cohen att göra en cover på "Ain't Talkin'"?!

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen lör 05 maj 2007, 20:01, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » lör 05 maj 2007, 13:41

Äsch, det räcker ju inte bara med en cover. Cohen måste fixa till texten också, förstås. Det finns tre suggestiva verser i och för sig:

Ain't talkin', just walkin'
Walkin' ever since the other night.
Heart burnin', still yearnin'
Walkin' 'til I'm clean out of sight.

As I walked out in the mystic garden
On a hot summer day, a hot summer lawn
Excuse me, ma'am, I beg your pardon
There's no one here, the gardener is gone

Ain't talkin', just walkin'
Up the road, around the bend.
Heart burnin', still yearnin'
In the last outback at the world's end.

De avslutar låten. Men innan dess har Banal Dylan hunnit med bland annat följande:

Now I'm all worn down by weeping
My eyes are filled with tears, my lips are dry

Bara två rader som exempel. Och här är Leonard Cohen, sorgset dubbeltydig om samma sak:

I'm turning tricks, I'm getting fixed,
I'm back on Boogie Street

Alltså. Lite bekant med amerikanska ser man vad Dylan gör och vad Cohen gör. Banal Dylan gråter tills han blir trött och har tårar i ögonen och torra läppar. Hooray.

Leonard Cohen, däremot, lämnar utrymme för flera tolkningsmöljligheter.

Att "turn the tricks" kan vara att man är prostituerad, "getting fixed" får en rad välbetalande kunder, och därmed sorgligt är tillbaka på "Boogie Street". Ihålig, desperat glädje.

Att "turn the tricks" kan vara att göra sitt bästa för att lyckas med ett bedrägeri, "getting fixed" att klara det, och därmed återigen ganska sorgligt vara tillbaka på "Boogie Street".

Fast "turn the tricks" kan för oss som släpar på i livet på rätt sida om lagen också vara att rusa runt i ekorrhjulet, "getting fixed" få den lilla lönen för mödan och sedan sitta där, med bruten cigarett och det sista whiskyglaset när baren stänger, på "Boogie Street". Inte så hemskt glatt det heller.

Leonard Cohen is the man.

För jag har aldrig förstått tjatet om Dylan när Cohen finns.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » lör 05 maj 2007, 18:41

Lite irriterande sådant här, när man egentligen har bråttom och hoppar in på forumet och skriver lite för fort i en dåligt samvete-paus i jobbet.

Hur som helst, Leonard Cohen-citatet ovan.

"Turnin' tricks" kan förstås också betyda allt det ovanstående medan "getting fixed" kan betyda att man blir "fixad", alltså åker dit. Det går åt helvete. Varpå man verkligen befinner sig på Boogie Street, i dess olika varianter.

Och, tro det eller ej, det kan tolkas glatt också. Man "turn the tricks" och allt fixar sig - "I'm fixed!" - och man är tillbaka på "Boogie Street", rent bokstavligt. Livet ler.

Fast det här är ju poängen med Leonard Cohen, coolest in the joint. Hans poem är öppna för många tolkningar och han har själv sagt att man ska kunna lyssna på honom när man står och diskar i det grå vardagsslitet och tolka poemen - eller åtminstone delar av dem - efter sin egen livssituation. Det är "tillåtet", liksom, och jag har sällan sett Cohen själv gå ut med något slags "officiell" tolkning.

Det jag tycker är så suggestivt med de här raderna är att "turnin' tricks" och "getting fixed" är gängse uttryck i amerikansk engelska, men han kombinerar dem på ett inbördes sätt och med sitt "Boogie Street" så att de antar en lång rad möjliga betydelser.

Och pratsjunger dem med sin sandpapperskrovliga, sorgsna, nedtyngda stämma. Oslagbart.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » lör 05 maj 2007, 21:46

Ytterligt fjärran vore det förhoppningsvis någon någorlunda mentalt frisk person att försöka argumentera med Sheriffen när han på detta slutgiltiga och suveränt insiktsfulla vis bevisat att Cohens texter är ojämförligt överlägsna Dylans. Man får bara beklaga sin egen och väl i huvudsak samtliga andra bedömares otillräcklighet under de senaste 45 åren, eftersom vi inte med samma klarhet insett vad som gäller. Eller, som poeten säger:

Oh a false clock tries to tick out my time
To disgrace, distract, and bother me.
And the dirt of gossip blows into my face,
And the dust of rumors covers me.
But if the arrow is straight
And the point is slick,
It can pierce through dust no matter how thick.
So I'll make my stand
And remain as I am
And bid farewell and not give a damn.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » lör 05 maj 2007, 22:15

Till vilket i och för sig kan läggas att John-Henri under många och långa år försökte få mig att inse både Cohens och för all del Dylans storhet, utan att lyckas. Jag måste ju medge att jag var helt oemottaglig för Cohen under alla de där åren, men så en dag när jag varit på en musikfestival på Långholmen i Stockholm och jag och mina väninnor Nina och Sarah gick hem till den förra för att dricka vin och prata la Nina på albumet "I'm Your Man" av Leonard Cohen på stereon och jag blev nästan genast som besatt. Hon gjorde enstaka försök att spela andra skivor också, men jag tillät det knappt, så enveten som jag var och artig och snäll som hon var lät hon "I'm Your Man" snurra gång på gång på gång, och jag var helt fullkomligt tagen av framförallt "First We Take Manhattan" och "Everybody Knows", men även av de flesta andra låtarna. Redan nästa dag köpte jag albumet och sedan spelade jag det till förbannelse för Roger Sjölander under en annan vinnatt hemma hos mig, varpå han redan på morgonkvisten gick ut och köpte skivan han också.

Fast det finns en snurr på den här anekdoten, för när jag hade hört skivan hemma hos Nina (och det här minns jag inte, men John-Henri minns och har berättat) ringde jag alldeles uppeldad till John-Henri och skrek i telefonen: "Jag har hittat en HELT JÄVLA SUVERÄN artist och du är ju förstås CHOCKUTE så du har nog aldrig ens HÖRT TALAS om honom, men han heter LEONARD COHEN, och du bara MÅSTE KÖPA hans album I'M YOUR MAN!"

John-Henri blev kanske föga överraskande en aning förvånad och rimligen också något irriterad.

Kör hårt,
Sheriffen

P.S. Förresten härav att jag främst är fan av "den senare" Leonard Cohen, alltså från vattendelaren "I'm Your Man" och framåt, när han övergav ensam man med gitarr-stilen och började göra fylligare låtar med fler instrument. Vilket förstås inte betyder att jag inte har alla andra Cohen-album också, och tycker väldigt mycket om de flesta av dem. D.S.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » lör 05 maj 2007, 23:04

Tittade för skojs skull på nätet och hittade det här:

http://www.edlis.org/twice/threads/leonard_cohen.html

Inte för att artikelförfattaren nödvändigtvis vet vad han pratar om direkt, men det är ju lite intressant att man redan för så länge sedan - mer än trettio år - att Cohen bara hade publicerat ett tjugotal sånger jämförde Cohen och Dylan. Jag har som hastigast ögnat igenom några enstaka stycken och vet inte om jag håller med om så mycket av det jag såg, men det här var rätt träffande:

"Cohen, however, gives little thought to any impending apocalypse. His songs present a threatening, devouring world and men desperate to delay their doom."

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » sön 06 maj 2007, 11:12

Nå, ingen har rimligtvis påstått att Cohen och Dylan skulle vara särskilt lika varandra, vare sig som poeter eller tonsättare. Dessutom finns dramatiska skillnader i bakgrund; kanadensaren Cohen började publicera sig som poet redan 1956 och var en hyllad diktare och romanförfattare innan han utgav sitt första album 1967, 33 år gammal. Bob Dylan hade ingen av Cohens formella litterär bakgrund utan inspirerades av Woody Guthrie och andra protest- och bluessångare, började uppträda i slutet av tonåren och debuterade i alla avseenden med sitt första album 1962, inte ens 21 fyllda. Cohens sångtexter var ända från början primärt kodat självbiografiska; han skrev om ensamhet, sex, relationer; "vuxna" och personliga motiv, medan Dylans texter var externt inriktade. Ska man jämföra Cohens texter med någon annan singer-songwriters tycker jag att Paul Simon är ett rimligare jämförelseobjekt; han och Cohen har betydligt större lyriska likheter än någon av dem har med Dylan.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » sön 06 maj 2007, 11:44

john-henri skrev:Nå, ingen har rimligtvis påstått att Cohen och Dylan skulle vara särskilt lika varandra, vare sig som poeter eller tonsättare. Dessutom finns dramatiska skillnader i bakgrund; kanadensaren Cohen började publicera sig som poet redan 1956 och var en hyllad diktare och romanförfattare innan han utgav sitt första album 1967, 33 år gammal. Bob Dylan hade ingen av Cohens formella litterär bakgrund utan inspirerades av Woody Guthrie och andra protest- och bluessångare, började uppträda i slutet av tonåren och debuterade i alla avseenden med sitt första album 1962, inte ens 21 fyllda. Cohens sångtexter var ända från början primärt kodat självbiografiska; han skrev om ensamhet, sex, relationer; "vuxna" och personliga motiv, medan Dylans texter var externt inriktade.


Jovisst, egentligen vet jag förstås detta. Det är också därför jag föredrar Cohen innehållsmässigt (liksom i och för sig formmässigt) framför Dylan. Jag har mycket svårt rent generellt för protestsånger med uttalat politiska budskap; för mig känns det ungefär som spelfilmer vars främsta syfte är att propagera för en politisk inriktning, varna för förestående hemskheter, med mera. (Inom filmen finns förstås strålande undantag som Chaplins "The Great Dictator", men det har ju sina skäl; det är under alla omständigheter en begåvad film på samtliga plan och syftet att raljera mot Hitler tillåts aldrig bli så överskuggande att det så att säga sabbar filmen - vilket förstås också gör dess budskap så mycket effektivare). Nåväl. Dylan skriver om förestående undergång och samhälleliga orättvisor och att tiderna förändras och allt det där, och jag kan inte finna mycket i det han säger som särskilt berör mig.

Poängen med Cohen, tycker jag, är att han skriver - och så enastående klokt, enligt mitt ringa förmenande - om sådant som berör snart sagt oss alla i den vardaglighet som kallas livet, för att uttrycka sig lite högtravande. Det är inte svårt att relatera Cohens texter till sin egen tillvaro och de har mycket att säga en. Anser i alla fall jag. Medan jag däremot ärligt talat har mycket svårt att engagera mig i dittan eller dattan politiskt som har upprört Dylan eller att han vill att jag ska bli kristen eller något sådant. (En av de tre låtar med honom jag gillar är emellertid som sagt lite paradoxalt "You Gotta' Serve Somebody", från det kristna propagandaalbumet "Saved" - men det beror på låten, inte på textinnehållet annat än om jag tolkar om det i så allmänna ordalag att det är bättre att vara snäll än stygg.)

Ska man jämföra Cohens texter med någon annan singer-songwriters tycker jag att Paul Simon är ett rimligare jämförelseobjekt; han och Cohen har betydligt större lyriska likheter än någon av dem har med Dylan.


Ingen dum tanke, på sätt och vis, men då är ändå Cohen och Simon så olika i temperament och inställning. Visst är deras teman ibland likartade, men de har tämligen olika infallsvinklar och värderingar. Förefaller det mig, i alla fall. Med det sagt är jag en stor beundrare av Simon, i synnerhet i kombination med Garfunkel, och förresten, John-Henri, nog var det bra pampigt den där gången i Central Park när de återförenades helt spontant och vi alla - för du var väl där?! - strömmade dit och såg dem under den där magiska natten?

Vad gäller Dylan så kvarstår för mig även det enorma problemet med hans sångröst. Varken Cohen eller Dylan är tekniskt sett några stora sångare - skillnaden är att Cohen förstår att han inte är det och därför pratsjunger, medan Dylan med sin nasalt gnälliga stämma har envisats med att skärande förstöra varenda låt han någonsin gjort genom att faktiskt "sjunga". Han borde bara inte göra det. Han kan inte. Han kategoriskt kan inte. Han håller oftast inte ens ton när han sjunger live. Min blygsamma åsikt är att en person av hans dignitet borde inse en sådan begränsning och skaffa sig en sångare i bandet. Som andra artister gör när de kan komponera musik och spela ett instrument, men inte sjunga - de fixar någon annan till gruppen som sköter sången. Och Dylan har ju sedan decennier tillbaka faktiskt haft en grupp, med varierande medlemmar. På senaste plattan är de sex man starka, ser jag. Inklusive Dylan, alltså.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » fre 18 maj 2007, 21:47

Det jag talar om nu är i sig inget ovanligt och de flesta intresserade lär veta om det sedan länge, men i alla fall...

Jag slogs av tanken att det var dags att förse även skivsamlingen i Athen med lite Simon & Garfunkel, så jag köpte deras andra album, "Sounds of Silence". Och se där, CD-utgåvan återger inte bara troget originalomslaget och innehåller alla sångtexter, den bjuder även på tre tidigare outgivna låtar. Det är förvisso demolåtar, men nu är ju omständigheterna så lyckliga att det i just Simon & Garfunkels fall faktiskt inte spelar någon roll - dels är Simon & Garfunkel så skickliga att de rakt av förmår sätta en låt, dels är låtarrangemangen på den här plattan relativt enkla (inte något negativt, bara ett sakkonstaternade) och kräver inte enormt mycket mixning och ingen gigantisk studioapparat. Låtarna "Barbriallen", "Rose of Aberdeen" och "Roving Gambler", samtliga inspelade den 8 juli 1970 (alltså fyra och ett halvt år efter det att "Sounds of Silence" släpptes), är bland det bästa på den här utgåvan av albumet. Ofta brukar sådana här extralåtar mest vara kuriosa för de specialintresserade, typ ofullständigt mixade demos, annorlunda men ofta något primitiva versioner av senare putsade, utgivna och kända låtar, etc., men inte så i det fallet Simon & Garfunkel - det här är klockrena, i mitt tycke väldigt bra låtar och helt avgjort omistliga för den som gillar duon.

Det finns förstås extralåtar även på CD-utgåvorna av Simon & Garfunkels övriga produktion.

Kör hårt,
Sheriffen

P.S. Och på tal om sång... man påminns åter... vad Simon & Garfunkel kan *sjunga*! Gudabenådat! D.S.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » lör 02 jun 2007, 11:31

Jag har utökat den grekiska Cohen-samlingen med albumet "I'm Your Man" och med anledning därav tittade jag faktiskt på nätet för att få något slags förklaring till den dunkla men suggestiva första låten, "First We Take Manhattan". När plattan var precis nyutgiven fick Leonard Cohen själv i en intervju frågan vad låtens text har för innebörd. Han svarade talande nog så här:

"I’m not sure of what it means right now because I had this long voyage from Chicago."

Sedan lägger han, inte utan tongue-in-cheek, fram en teori om vad textens innebörd möjligen kan tänkas vara - kanske eller i alla fall eventuellt. Cohen är inte bara enastående begåvad, han förefaller så sympatisk dessutom.

Fast i sin teori om textens eventuella innebörd säger han - surprise, surprise - en slående sak:

"...Psychic Terrorism. I remember there was a great poem by Irving Layton that I once read, I'll give you a paraphrase of it. It was 'well, you guys blow up an occasional airline and kill a few children here and there', he says. 'But our terrorists, Jesus, Freud, Marx, Einstein. The whole world is still quaking..."

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav tompe » lör 02 jun 2007, 20:53

Jag var helt övertygad om att "First we take Manhattan" hade ett sf-tema innan jag googlade för att kolla upp detta och insåg att det drällde av olika spekulationer om vad den handlade om eller vad avsikten med den var.
/Tommy Persson
tompe
Trufan
 
Inlägg: 825
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:18
Ort: Linköping

Inläggav Sheriffen » ons 06 jun 2007, 03:44

Och varför skulle din tolkning vara sämre än någon annans? Varför skulle du ha "fel"?

Styrkan hos Leonard Cohen som poet - och detta gör honom i mitt tycke till en av alla tiders största poeter - är att hans dikter öppnar sig för oss alla, talar om sådant som berör oss alla.

Men det skulle de inte göra om de inte vore öppna för personlig tolkning hos var och och en som tar del av dem, vilket de gör och vilket är vad jag har försökt framföra i hela den här tråden.

Jag läste en intevju med Cohen där han sa att han önskade att en hemmafru som stod och diskade, omgiven av sina skrikande barn och halvt uppgiven på livet, skulle spela hans musik i bakgrunden och *tolka hans poem på ett sådant sätt att de passade in på hennes livssituation*.

Han gav därmed ett exempel på någon som stod så fjärran från honom och hans liv som han kunde komma på. Helt enkelt därför att det han säger är så relevant och - ja, om du vill - dubbel-, trippel- eller quadrupelmångbottnat att vi faktiskt alla kan finna något i det som hjälper oss i våra liv.

Jag vet. Det här låter högtravande. Men faktum kvarstår. Leonard Cohen ger så - och jag väljer detta ord avsiktligt - *visa* insikter i vad det innebär att vara *människa*, i vad det innebär att leva, att försöka att helt enkelt ta sig igenom vardagen, att det talar till snart sagt varenda människa som lyssnar till det han säger.

Själv har jag nyligen träffat en ung kvinna, 21 år gammal, som är helt hängiven Leonard Cohen. Och det fascinerande är att hon och jag - som är en 45-årig man - efter långa diskussioner kommit fram till att vi tycker om det han säger av precis samma orsaker.

Och exakt hur mycket insiktsfullare kan man bli än att man ger en 21-årig kvinna och en 45-årig man lika skärande och - faktiskt - vägledande insikter om vad det innebär att vara människa, vad det innebär att leva?

So really and with all my heart... Cheers, Leonard Cohen! And yes; I am a member The Order of the Unified Heart!

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen ons 11 jul 2007, 03:25, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav tompe » ons 06 jun 2007, 22:54

Jag var alltså övertygad om att den hade ett tema och att detta var allmänt acceperat och den absolut vanligaste tolkningen. Det jag hade fel om var hur andra tolkade den.
/Tommy Persson
tompe
Trufan
 
Inlägg: 825
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:18
Ort: Linköping

Inläggav Sheriffen » lör 13 okt 2007, 13:56

Här går det att lyssna på dagens Dokumentär i radions P1, som består av en lång intervju med Leonard Cohen:

http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/ind ... gramid=909

Lägg för all del märke till att ett program som gjordes förra året, om hans norska ungdomsförälskelse Marianne (som låten "So Long, Marianne" handlar om), också går att lyssna på.

För dem som av någon anledning inte vill lyssna vida nätet, går programmet om och med Leonard Cohen i repris två gånger. Datum och tider angivna om man följer länken ovan.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » fre 09 nov 2007, 06:16

Jag kan inte undanhålla er följande yttrande av Jenny Eclair:

"You know it's a bad day when you wake up to hear the birds are singing Leonard Cohen-songs."

:-)

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Nästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron