Filmtrådens början

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Filmtrådens början

Inläggav Sheriffen » tor 03 maj 2007, 10:33

Detta är ett stickspår från diskussionen om Sunshine: http://fandom.se/forum/viewtopic.php?t=556

Martin Andersson skrev:Snygg men jättedum film. Min biodate, som älskar SF-filmer så länge de hänger ihop någotsånär, studsade av ilska hela vägen till spårvagnshållplatsen efteråt. Tack och lov var det hennes förslag att se filmen och inte mitt, annars hade hon förmodligen sagt upp bekantskapen.


Jag har inte sett filmen ännu, men kan inte låta bli att genast tycka om någon som *studsar* av ilska hela vägen till spårvagnshållplatsen när hon sett en dum science fiction-film. Bra tjej. De allra flesta människor i dagens läge låter som bekant nöja sig med ka boom-effekter och huvudrollsinnehavaren Mr. Special Visual Effects övriga allt tröttare om än ständigt allt mer sterilt snygga tricks och struntar fullständigt i intrig, skådespeleri, etc. Skönt att undantagen finns. Och studsar.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » fre 04 maj 2007, 07:50

Sheriffen skrev: De allra flesta människor i dagens läge låter som bekant nöja sig med ka boom-effekter och huvudrollsinnehavaren Mr. Special Visual Effects övriga allt tröttare om än ständigt allt mer sterilt snygga tricks och struntar fullständigt i intrig, skådespeleri, etc. Skönt att undantagen finns.


Jag har inte sett filmen (och jag planerar inte att göra det heller), jag vill enbart glädja vår vän Sheriffen med att jag också är ett av undantagen. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i datoranimerade specialeffekter, dels för att jag tycker de ser falska ut och dels för att jag anser att nutida filmmakare överbetonar dessa effekter. Det är delvis därför jag tycker om gamla hederliga storfilmer, där de stackars aktörerna slapp agera mot bluescreen och ville man ha femtusen statister så fick man skaffa fem tusen statister. Därtill anser jag att min generation, jag är född 84, har blivit som en bekant beskrev det "bortskämd med färg". Mestadels gillar jag svartvita filmer, kanske beror det delvis på att när jag var liten skedmatade min mor mig periodvis med Bogart, på så vis har i alla fall Casablanca blivit en av mina stående favoriter. Ofta tycker jag också att även medelmåttiga svartvita filmer är bättre än dagens påkostade färgfilmer. Men i detta är jag tydligen en anomali, många omkring mig har sagt att de finner svartvita filmer tråkiga och tröttande. Personligen tycker jag att när de distraherande färgerna är borta, framträder alla linjer klarare och skarpare, ansiktsuttrycken blir starkare, skådespeleriet mer njutbart. Fast det innebär givetvis inte att jag som regel ogillar färgfilmer, bara samtida filmer.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » fre 04 maj 2007, 19:35

margl skrev:Jag har inte sett filmen (och jag planerar inte att göra det heller), jag vill enbart glädja vår vän Sheriffen med att jag också är ett av undantagen. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i datoranimerade specialeffekter, dels för att jag tycker de ser falska ut och dels för att jag anser att nutida filmmakare överbetonar dessa effekter. Det är delvis därför jag tycker om gamla hederliga storfilmer, där de stackars aktörerna slapp agera mot bluescreen och ville man ha femtusen statister så fick man skaffa fem tusen statister. Därtill anser jag att min generation, jag är född 84, har blivit som en bekant beskrev det "bortskämd med färg". Mestadels gillar jag svartvita filmer, kanske beror det delvis på att när jag var liten skedmatade min mor mig periodvis med Bogart, på så vis har i alla fall Casablanca blivit en av mina stående favoriter. Ofta tycker jag också att även medelmåttiga svartvita filmer är bättre än dagens påkostade färgfilmer. Men i detta är jag tydligen en anomali, många omkring mig har sagt att de finner svartvita filmer tråkiga och tröttande. Personligen tycker jag att när de distraherande färgerna är borta, framträder alla linjer klarare och skarpare, ansiktsuttrycken blir starkare, skådespeleriet mer njutbart. Fast det innebär givetvis inte att jag som regel ogillar färgfilmer, bara samtida filmer.


Martin,

jag är uppvuxen i en filmfamilj - båda mina föräldrar har i hela sina yrkesverksamma liv arbetat inom filmbranschen och jag åt celluloid till frukost, lunch och middag under hela min uppväxt - och jag måste säga att jag blir både glatt överrraskad och faktiskt lite gripen av din intelligenta och klarsynta kärleksförklaring till filmen. Din inställning är i mitt tycke alltför sällsynt nuförtiden, översvämmade som vi är av tonvis av det drössel (främst i form av de sterila specialeffektsfilmerna) som den samtida filmkonsten i så hög grad består av och som den yngre generationen därför livnärs på, varför den sällan känner till något annat - tyvärr. Jag kan bara i stort sett helhjärtat instämma i det du säger, kanske med några förbehåll och några kommentarer.

Ett litet förbehåll. I den samtida filmen finns ren relationsrealism som i mycket saknades inom filmkonsten under säg 20-, 30-, 40- och 50-talen. Lägg märke till att jag säger "...i mycket..." saknades, för i själva verket finns det så gott om undantag att man skulle kunna skriva en tjock bok om dem. Men vad jag menar är att det i det allmänna filmskapandet gavs mindre utrymme för den typen av tämligen vardagsnära och därför på oss alla under huden trängande och mycket gripande realism kring relationer människor emellan som man i dag kan se i filmer som exempelvis "Secrets & Lies", "The Remains of the Day", "Familjen", "De 400 slagen" (ok, 59, men låt oss inte klyva hår) och trilogin "My Childhood", "My Ain' Folk" och "My Way Home". För att nämna bara några få filmer bland ofantliga mängder tänkbara.

Å andra sidan - inte så sällan behandlas övergripande moraliska frågeställningar och temata bättre och mer nyanserat och, om uttrycket tillåts, djupsinningare i äldre film än i samtida. Jag rabblar även här upp några få exempel: "The Third Man", "Rain", "The Harder They Fall", "Pandora's Box" och "Citizen Kane".

Svartvit film. En stor fördel med svartvit film är ljussättningen och därmed den kontrastverkan och fokusering som är möjlig att uppnå på ett sätt som i stort sett saknas i färgfilm. Jag håller med dig, för ansiktsuttryck blir starkare och linjer skarpare och konturer renare i svartvitt. Det beror på att man vid ljussättning av svartvit film på ett helt annat sätt än i färgfilm kan fokusera och framhäva. Så exempelvis kan man få ett ansikte att framhävas gentemot bakgrunden, att nästan framträda ur bakgrunden, genom att arbeta med just det svartvita, med ljus och mörker och gråskala. Det går inte att göra på samma sätt i färgfilm, där både ansikte och bakgrund är fulla av färger.

Inte utan anledning använder regissörer av och till fortfarande svartvit film i dag. Se exempelvis "Good Night, and Good Luck" från 2005, som rimligen var svartvit för att kunna integrera de originalscener på McCarthy som fanns med men som blev väldigt mycket effektivare än den skulle ha blivit i färg. Hur skulle denna utmärkta film, som utspelas nästan uteslutande i närbilder på ansikten, ha fungerat om de ansikterna varit i färg mot en bakgrund i färg, och därför inte alls lika karismatiskt framträdande och, som du säger, med starka ansiktsuttryck och tydligt skurna linjer och konturer?

Se också exempelvis "The Man Who Wasn't There", som mycket medvetet är ljussatt enligt samma principer som på 40-talet men med ytterligare förfinad teknik så att den blir ljussatt så som man skulle ha gjort det på 40-talet om man kunnat (och där har vi en specialeffekt jag gillar och applåderar - skicklig ljussättning). Och försök tänka dig denna film i färg; katastrof.

Se även "The Elephant Man"; att göra den i svartvitt var inte bara ett genidrag, det var en nödvändighet. Den skulle helt kategoriskt inte ha fungerat annars.

Därmed inte sagt att svartvit film är allena saliggörande, alltid bättre, eller något sådant. Några enastående filmer som avgjort inte skulle ha klarat sig bättre som svartvita är "One Flew Over The Cuckoo's Nest", "Picnic at Hanging Rock", "2001 - A Space Odyssey", "Smoke" och "Odyssevs blick", för att återigen bara ta en handfull av mängder av tänkbara. Som exempel.



Jag skulle kunna pladdra på mycket mer och mycket längre, men då får vi nog be Jophan att göra en ny tråd och flytta oss till baren.

Det här är ett av mina käraste ämnen.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » lör 05 maj 2007, 07:58

Sheriffen skrev:Martin, jag är uppvuxen i en filmfamilj - båda mina föräldrar har i hela sina yrkesverksamma liv arbetat inom filmbranschen och jag åt celluloid till frukost, lunch och middag under hela min uppväxt - och jag måste säga att jag blir både glatt överrraskad och faktiskt lite gripen av din intelligenta och klarsynta kärleksförklaring till filmen. Din inställning är i mitt tycke alltför sällsynt nuförtiden, översvämmade som vi är av tonvis av det drössel (främst i form av de sterila specialeffektsfilmerna) som den samtida filmkonsten i så hög grad består av och som den yngre generationen därför livnärs på, varför den sällan känner till något annat - tyvärr. Jag kan bara i stort sett helhjärtat instämma i det du säger


"I am glad that my weak words have struck but this much of fire"
Shakespeare

Jag blir mycket glad över en sådan positiv reaktion på ett, enligt min åsikt, inte alltför välformulerat inlägg. Det som ledde in mig till den svartvita filmens underbara värld var dels min mors Bogartbeundran (förutom "Casablanca" är också krigsfilmen "Sahara" och den underbara komedin "We are no angels", inbrända i mitt minne) och dels min tekniskt begåvade far som när VHS var ganska nytt hade dille på att spela in det mesta som gick på svensk tv. Följden blev ett stort förråd av filmer och tv-program, och framförallt två Chaplin-filmer, "Moderna tider" och "Guldfeber", som dels gjorde mig uppmärksam på mästaren Chaplin och dels ökade mitt intresse för äldre filmer (en bedrift jag är ganska stolt över är att jag hjälpte en yngre skolkamrat, som förmodligen skulle förspillt all sin filmtid åt såna rullar du ogillar, att upptäcka och uppskatta Chaplins komiska geni). Och så en dag hittade jag ett band där det stod på ryggetiketten "Doktor Mabuses Testamente" och jag började titta på den utan att riktigt veta vad jag kunde förvänta mig. Jag blev förhäxad, ännu idag kan jag varje lite vindling i intrigen från hur den vettskrämde Hofmeister gömmer sig på en vind till att Baum bryter samman och tror att han är Mabuse, och det roar mig ibland att spela upp scener i min hjärna, särskilt den då Baum och Lohmann diskuterar över Mabuses döda kropp. Därefter har jag sett fram emot varje tillfälle att se en Langfilm som jag inte sett förut med ivrig förväntan och hittills har Lang aldrig gjort mig besviken. I lite mer mogen ålder har jag upptäckt mina andra favoriter; Eisenstein, Murnau och Leone.

Som du nog förstår är film, i synnerhet då lite äldre film, ett av mina stora intressen, särskilt numera då flera dvd-versioner av tidigare ganska svårtillgängliga filmer har släppts. Så när det gäller film kan jag prata på hur länge som helst.

Några kommentarer om en film, precis innan jag åkte hem till mina föräldrar i påsk gick det en film på TCM, om mitt minne inte sviker var den svenska titeln "Den store svindlaren Dimitros" eller något liknande. De två ledande karaktärerna spelades av Peter Lorre och Sydney Greenstreet, utmärka skådespelare och fantastiska kontraster till varandra. Själva huvudintrigen var att en deckarförfattare får se en död förbrytares lik i Konstantinopel och blir så fascinerad av dennes levnadsöde att han försöker spåra den vedervärdiga brottslingens karriär tvärs genom Europa. Jag anade mig till slutet en bra bit i förväg, men jag kundeändå inte slita mig från tv-rutan. På grund av det missade jag nästan mitt tåg, men det var en filmupplevelse jag kanske till och med hade varit beredd att missa tåget för.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » lör 05 maj 2007, 19:19

margl skrev:Jag blir mycket glad över en sådan positiv reaktion på ett, enligt min åsikt, inte alltför välformulerat inlägg. Det som ledde in mig till den svartvita filmens underbara värld var dels min mors Bogartbeundran (förutom "Casablanca" är också krigsfilmen "Sahara" och den underbara komedin "We are no angels", inbrända i mitt minne) och dels min tekniskt begåvade far som när VHS var ganska nytt hade dille på att spela in det mesta som gick på svensk tv.


Det finns två filmskådespelare som mer än någon annan skapat arketyper som precis alla känner igen och nästan automatiskt associerar till när den sortens personer förekommer i någon film eller bok eller för den delen i en diskussion, och Humphrey Bogart är en av dem. Han var inte först, men bäst. Han är själva urtypen för den hårdkokte privatdeckaren, med trenchcoat, cigarett, stukad fedora, och en tillvaro i en värld där det alltid är klockan två på natten och regnar. Jag vågar påstå att alla senare privatdeckare på film har lånat om inte rubbet så nästan rubbet av Humphrey Bogart, dock med mycket varierande framgång och bara sällan på en nivå som närmar sig hans (Jack Nicholson klarar det utmärkt i sin bästa film, dock - "Chinatown").

Därför måste du förstås även se Humphrey Bogarts enastående filmer "The Maltese Falcon", "The Big Sleep" (gärna den restaurerade versionen, där de bortklippta scener som gör handlingen begriplig finns med - otroligt nog klippte man ursprungligen bort exempelvis den *nyckelscen* där mysteriets upplägg så att säga förklaras under en diskussion i ett sjaskigt rum) och "To Have and Have Not" (Lauren Bacalls debutfilm och här är han inte privatdeckare, men en tvättäkta hårding). Se för all del också filmen som blev hans genombrott; "The Petrified Forest" mot Bette Davies och Leslie Howard, där han spelar den hänsynslöse skurken Duke Mantee.

Som skådespelare hade Humphrey Bogart förvisso ett begränsat register, men dels gjorde han det han kunde bättre än någon annan och dessutom är registret större än han vanligen får cred för. Se honom till exempel som paranoid kapten i flottan i "The Caine Mutiny" och i en likaledes paranoid roll i "High Sierra".

Missa inte heller hans tuffa men empatiska rollfigur i "The Harder They Fall" och hans mycket atypiska, mycket välspelade rolltolkning i "The African Queen", mot Katharine Hepburn.

Måste nämna dessa filmer för den händelse att du inte har sett dem, eftersom du så uppenbart hajar vad det är frågan om och skulle uppskatta dem mycket. Han har gjort mycket annat bra också, för den delen. "Dark Victory" inte att förglömma, återigen mot den filmskådespelerska jag nog tycker är den främsta som någonsin prytt silverduken, Bette Davis.

Följden blev ett stort förråd av filmer och tv-program, och framförallt två Chaplin-filmer, "Moderna tider" och "Guldfeber", som dels gjorde mig uppmärksam på mästaren Chaplin och dels ökade mitt intresse för äldre filmer (en bedrift jag är ganska stolt över är att jag hjälpte en yngre skolkamrat, som förmodligen skulle förspillt all sin filmtid åt såna rullar du ogillar, att upptäcka och uppskatta Chaplins komiska geni).


Och här träffar du klockrent in den andre skådespelare som skapat en arketypisk figur med möjligen ännu större igenkänningsfaktor om än inte med lika stort inflytande på annan film- eller litterär konst, nämligen Charlie Chaplin och hans lille luffare. Charlie Chaplin framstår i mitt tycke som ett av filmhistoriens stora genier och en av de ytterligt få som med någon rimlighet går att jämföra med Orson Welles, eftersom även Charlie Chaplin ofta regissserade, producerade, skrev manus och spelade huvudrollen. Och dessutom, vilket Welles inte gjorde, komponerade musiken till sina filmer. Jag har svårt att nämna någonting av Charlie Chaplin som inte är allra minst mycket sevärt, medan bland annat filmerna du nämner och många av komedierna från tjugotalet och självklart exempelvis även "The Great Dictator" är bara helt geniala.

Och så en dag hittade jag ett band där det stod på ryggetiketten "Doktor Mabuses Testamente" och jag började titta på den utan att riktigt veta vad jag kunde förvänta mig. Jag blev förhäxad, ännu idag kan jag varje lite vindling i intrigen från hur den vettskrämde Hofmeister gömmer sig på en vind till att Baum bryter samman och tror att han är Mabuse, och det roar mig ibland att spela upp scener i min hjärna, särskilt den då Baum och Lohmann diskuterar över Mabuses döda kropp. Därefter har jag sett fram emot varje tillfälle att se en Langfilm som jag inte sett förut med ivrig förväntan och hittills har Lang aldrig gjort mig besviken. I lite mer mogen ålder har jag upptäckt mina andra favoriter; Eisenstein, Murnau och Leone.


Sergio Leone håller jag inte med dig om - det brukar mest vara närbilder på svettiga ansikten med smala ögon, ackompanjerade av enerverande musik av i och för sig store mästaren Ennio Moricone (men ingen är ofelbar) - men inför Lang, Murnau och Eisenstein kapitulerar även jag fullständigt. Jag gläds faktiskt åt att det finns människor som i dagens läge hittar och förstår uppskatta dessa suggestiva, skickligt gjorda och berättade, och mycket innehållsrika filmer.

Sergei Eisensteins "Pansakryssaren Potemkin" och F. W. Murnaus "Nosferatu" är milstolpar som jag anser att man med viss vördnad bör kalla ur flera synvinklar oöverträffade i sitt slag. Båda två dessutom osannolikt inflytelserika, på flera sätt - inte minst i bildspråk, berättande, tema (Potemkin), med mera.

Och Fritz Lang. Jag kan *återigen* bara hålla med - förhäxande, hypnotiserande, storslagen. Förutom de tre filmerna om doktor Mabuse förstås även en lång rad andra, och "Metropolis" är ju välförtjänt så känd att man kanske inte ens behöver nämna den. Men testa två andra om du inte har sett dem - "Ministry of Fear" och, framförallt, "The Big Heat". Den senare har rättvisande fått epitetet "a crackerjack classic of crime film noir", och är en av de få filmer i genren i alla fall jag anser ligger så nära själva mästerverket "The Third Man" av Sir Carol Reed som man alls kan komma.

För du har naturligtvis sett "The Third Man"...?!

Några kommentarer om en film, precis innan jag åkte hem till mina föräldrar i påsk gick det en film på TCM, om mitt minne inte sviker var den svenska titeln "Den store svindlaren Dimitros" eller något liknande. De två ledande karaktärerna spelades av Peter Lorre och Sydney Greenstreet, utmärka skådespelare och fantastiska kontraster till varandra. Själva huvudintrigen var att en deckarförfattare får se en död förbrytares lik i Konstantinopel och blir så fascinerad av dennes levnadsöde att han försöker spåra den vedervärdiga brottslingens karriär tvärs genom Europa. Jag anade mig till slutet en bra bit i förväg, men jag kundeändå inte slita mig från tv-rutan. På grund av det missade jag nästan mitt tåg, men det var en filmupplevelse jag kanske till och med hade varit beredd att missa tåget för.


Och den här har jag faktiskt till min fasa inte sett! Måste förstås åtgärdas. Låt mig bara nämna att paret Peter Lorre och Sydney Greenstreet även förekommer i "The Maltese Falcon".

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » lör 05 maj 2007, 20:38

Sheriffen skrev:Det finns två filmskådespelare som mer än någon annan skapat arketyper som precis alla känner igen och nästan automatiskt associerar till när den sortens personer förekommer i någon film eller bok eller för den delen i en diskussion, och Humphrey Bogart är en av dem. Han var inte först, men bäst. Han är själva urtypen för den hårdkokte privatdeckaren, med trenchcoat, cigarett, stukad fedora, och en tillvaro i en värld där det alltid är klockan två på natten och regnar.


Jag har sett, som du nog anade, nästan alla dessa filmer du nämner förutom "The Harder They Fall" och "High Sierra". Min mor och jag blir tillsammans hänförda av hans insats i "The Caine Mutiny" och som den charmige slusken i "The African Queen". Men trots att jag inser att de andra filmerna är förträffliga, i synnerhet när han har karaktärsfasta kvinnor som motpart, så är det nog ändå "Casablanca", detta melodrama med fantastisk dialog och superba skådespelare, som står mitt hjärta närmast. Scenerna mellan Claude Rains och Bogart är en ren fröjd, två cyniker i vänligt samspråk. Peter Lorre och Sydney Greenstreet i färgstarka biroller, Conrad Veidt gör en minst sagt knivskarp gestaltning av den ondskefulle naziofficeraren och Ingrid Bergman har aldrig varit så änglalikt ljuv. Men Bogart lyser starkast förstås (fast jag är mycket svag för Rains) inte minst i den så ofta ihågkommna scenen där han sitter på sitt mörka och tomma cafe kramande sin drink och grubblar på varför av alla kroghålor i alla städer i hela världen hon var tvungen att komma in på hans...

Sergio Leone håller jag inte med dig om - det brukar mest vara närbilder på svettiga ansikten med smala ögon, ackompanjerade av enerverande musik av i och för sig store mästaren Ennio Moricone (men ingen är ofelbar) - men inför Lang, Murnau och Eisenstein kapitulerar även jag fullständigt. Jag gläds faktiskt åt att det finns människor som i dagens läge hittar och förstår uppskatta dessa suggestiva, skickligt gjorda och berättade, och mycket innehållsrika filmer.


Jag är mycket, mycket svag för Leones filmer som jag anser vara oerhört stilsäkra (annars är jag inte särskilt förtjust i westerns), Jag attraheras av det operamässiga till vilket givetvis Morricones musik bidrar, det tekniskt skickliga, det skådespelarmässigt uttrycksfulla, men jag förstår att de kan vara påfrestande för den som inte gillar att ständigt presenteras för extrema närbilder av ansikten. Murnaus "Nosferatu" lyfter jag givetvis på hatten för (eller skulle om jag brukade hatt) och på senare tid har jag upptäckt hans "Faust" från 1926 (om mitt minne inte bedrar mig). Det suggestiva berättandet möter man främst i första hälften, den andra är mindre sofistikerad. Den har av vissa filmhistoriker blivit beskriven som en modern storfilm med betoning på effekterna, men specialeffekterna förmår ofta att bidra till stämningen (tycker jag i alla fall) och vissa effekter som tex när texten uppenbarar sig på Mefistofeles själakontrakt, är bättre än de moderna datoranimationerna. Jag formligen älskar Eisensteins "Ivan den förskräcklige" (den är ju i två delar, men jag föredrar att tala om den som en film) och om någon tvingade mig att göra en lista över världens bästa filmer är det inte otroligt att den skulle komma på första plats. Många har sagt att om man stannade filmen var som helst i händelseförloppet, skulle varje enskild bildruta vara perfekt. Vi talade tidigare om skillnaderna mellan svartvit film och färgfilm, här kommer vi också in på skillnaderna mellan stumfilm och ljudfilm. Chaplin och Eisenstein är enligt min åsikt två filmkonstnärer som försökte bevara de uttrycksmedel de utvecklat under stumfilmseran, i Chaplins fall pantomin- i Eisensteins fall bildsymbolik och dynamisk klippning.


Och Fritz Lang. Jag kan *återigen* bara hålla med - förhäxande, hypnotiserande, storslagen. Förutom de tre filmerna om doktor Mabuse förstås även en lång rad andra, och "Metropolis" är ju välförtjänt så känd att man kanske inte ens behöver nämna den. Men testa två andra om du inte har sett dem - "Ministry of Fear" och, framförallt, "The Big Heat". Den senare har rättvisande fått epitetet "a crackerjack classic of crime film noir", och är en av de få filmer i genren i alla fall jag anser ligger så nära själva mästerverket "The Third Man" av Sir Carol Reed som man alls kan komma.
För du har naturligtvis sett "The Third Man"...?!


Tyvärr, och jag menar det verkligen, har jag till dags dato inte sett varken "The Big Heat", "Ministery of Fear" eller "The Third Man". Varför kan de inte sända dem på tv istället för alla löjliga frågesportsprogram, dokussåpor och annat skräp som de tydligen tycker det är nödvändigt att tvinga på anständiga människor. Tyvärr har jag inte heller sett Langs "Nibelungen", som ju lär vara bland det mest monumentala som någonsin setts på en bioduk. Har du sett Langs "Spione"? Oroa dig inte om du inte gjort det, du har inte gått miste om ett mästerverk. Jag gillar den för Lang är ju ändå Lang, men den kan snällt beskrivas som en uppdriven spionthriller med Langs vanliga apparatur men utan tankedjupet.
Vad tycker du om tysk stumfilm, den sk expressionistiska målarskolan, som man ibland brukar hänföra Murnau och Lang till(fast såvitt jag vet gillade varken Murnau eller Lang det)? Det är så många av de där gamla filmerna jag skulle vilja se, som tex Paul Lenis "Vaxkabinettet", men som jag förmodligen aldrig får möjlighet till.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » sön 06 maj 2007, 01:23

Taskigt fall, men jag såg inte det här när jag på eget bevåg flyttade diskussionen. Jophan flyttade diskussionen medan jag skrev (och jag hade ju förvarnat om att jag flyttade den - vafalls? :-))) ). Hoppa till Film, ni som vill läsa nästa inlägg. Och Jophan, om du flyttar på mitt inlägg Film hit, så ge diskussionen den ämnesrubriken. Film. Inte Filmestetik. Inget stickspår, inget med anledning av. Vi diskuterar film i stort, inte bara estetiken. Och det här är inte stickspåret, det är huvuddiskussionen.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav jophan » sön 06 maj 2007, 13:08

Nej, jag flyttade denna diskussion en halvtimme innan du skrev den andra. Och jag kan inte slå samman trådar, bara klyva dem. Eftersom ni fortsätter att diskutera i din nya tråd istället så låser jag denna.
Johan Anglemark
jophan
Site Admin
 
Inlägg: 2147
Blev medlem: ons 01 nov 2006, 10:50
Ort: Storvreta


Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Yahoo [Bot]

cron